Esters ettårsdag!

Så är dagen kommen!
Dagen då det gått ett år sedan Ester föddes. Ja nu föddes hon ju 22.44 på kvällen så riktigt ett år är det ju först om några timmar....
Jag är så full av tankar och känslor så jag sprängs och då blir känslan nästan som om man vore tom, jag får liksom inte grepp om det. Jag tänker på hur jag gick här hemma med värkar och var så glad för att det var dags, samtidigt som det var läskigt att det gjorde så ont och man gick igenom något så stort och inte veta hur det skulle bli och så. Men lyckokänslan och förväntan var så häftig och enorm. Vår lilla bebis kommer snart.

Det är många som tänker på dig och oss idag Ester. Vi har fått så mycket fina meddelanden och presenter skickade till oss. Minnesgåvor i spädbarnsfonden och annat fint. Det värmer i mitt hjärta. Du har rört många hjärtan, vår älskade lilla tjej.

Tårarna kommer i attacker idag. Det är så mkt minnen som kommer över mig. Min älskade lilla flicka. Jag saknar din lilla hand att hålla, att få pussa på dina fina kinder och den mjuka pannan. Att få klappa dig, men framförallt att få krama dig. Jag får ofta sån otrolig längtan av att få krama dig, famnen är så olidligt tom och det värker av längtan i mig och inget hjälper just då. Den känslan går inte ens att beskriva så att det går att förstå. ALLTID kommer jag att sakna dig och ÄLSKAD är du i all evighet.
Just nu är din pappa iväg och hämtar hjärtat av rosor vi beställt till dig, snart ska vi till graven och göra fint för dig. Jag och pappa har ju också åkt stan runt och även utanför och letat efter en bra present till dig. Vi ville ha en present som kan stå lääänge hos dig utan att bli förstörd och vi ville så gärna ha en nalle stående hos dig. Till slut hittade din pappa en, inte den vi sett ut från början, men den har varit omöjlig att hitta, men denna var också jättesöt. Pappa han är bra på att hitta saker han. Du har världens bästa pappa!!
Vi ska fika hos dig också, men det blir bara bullar till kaffet detta år, du förstår, mamma kan inte äta söta bakelser såsom tårta och så, då kan jag och lillebror bli dåliga och det tror inte jag att du vill. Men en bulle ska jag äta för att fira dig med. Vi är ju så tacksamma för att du kom till oss och du firas alltid av oss, men extra på din födelsedag.
Jag har så mycket i mig som jag inte får ut nu, men jag skriver mer när det kommer och framförallt ska du vår lilla prinsessa få ditt eget brev...

Nu ska jag fortsätta Esterdagen och göra den så fin jag kan med resten av din familj. Puss och kram till dig mitt hjärta// Mamma

Kram till alla som läser // Jessica

Våga tro och känna framtidstro och glädje och egna konstiga uträkningar och tankar om odds

Sedan Ester lämnade jordelivet har jag haft så svårt att våga tro på en framtid, att kunna känna glädje igen. Sen fick vi positivt graviditesttest och jag livsviljan tillbaka. Jag och maken hade förberett oss för en svår resa, men vi kunde aldrig föreställa oss hur tuff denna resa skulle bli. Nu mot slutet av graviditeten växer oron och jag går med en ständig känsla av att något är fel, bara det att inge fel hittas. Lillkillen verkar växa och må bra. Jag själv mår allt annat än bra. Just nu är jag också dunderförkyld och det sätter också griller i huvudet.
Esters årsdag närmar sig och det gör ont i hjärtat.
Det är flera mammor och pappor som har haft årsdag och går igenom så mycket nu.
Jag tänker så mycket på dessa mammor som betyder så mycket för mig. Ni vet vilka ni är och ni finns alltid i mina tankar, ni och era små änglar.

Jag är så rädd att lillebror inte ska klara sig, att vi ska få begrava ännu ett älskat barn. Jag vill så gärna våga tro på en framtid med ett levande barn och visst får jag glimtar av det och jag är så tacksam för dem. Jag önskar att jag kunde känna att det ska gå bra, vilket jag så lätt gör för andra. Jag tror ju att det kommer gå så bra för alla andra mammor som är gravid, men inte för mig.
Man gör egna små uträkningar och tänker utifrån egna odds såsom att ju fler omkring mig det går bra för, desto sämre odds har jag om att få ett levande syskon. Tänker att det blir väl jag(och maken) igen som får åka hem tomhänt. Detta är så jobbiga tankar och absolut inte bra, det vet jag. Jag behöver tänka positivt. Jag gör mitt bästa.

Jag kan känna sån lycka då lillebror bökar i magen, sen kommer det över mig hur jag satt här för ett år sedan och kände samma lycka då Storasyster Ester bökade och snart skulle komma ut till världen. Då kommer gråten igen, sorgen över Ester, och rädslan för att det ska gå galet igen.
Jag vill våga känna mer glädje och mer framtidstro, men nu så lever jag och maken i nuet, vi tar oss fram dag och för dag.
Men någonstans där framme kan jag se ljuset, vi är nära, kanske får lillebror stanna och framtidstron får börja gro. En framtid där älskade storasyster alltid är med.


Jessica

Oro

Ja, nu har jag inte haft så mycket kraft att skriva här.
Det har varit jobbigt inför 11 månaders dagen och fortsatt då jag insett att det snart faktiskt gått ett helt år sedan jag födde fram vår ljuvliga lilla tjej.
Jag vill så gärna ha ett firande för Ester, bjuda in för kalas för att hedra henne, men så är jag så orolig för influensan. Svåra oroliga tankar går jag med hela tiden.

Jag har även varit orolig för min och lillebrors hälsa då indikationer visar på att mitt blodsockervärde ligger väldigt högt och att jag kanske är på väg att utveckla graviditetsdiabetes. Jag var igår inne på glukosbelastning och de visade på höga värden. Jag har mått så dåligt och känt sån oro för hur det ska gå. Men idag när jag var hos barnmorskan så sa hon att visst är det högt, men att hon ville att vi skulle börja med att ändra min kost först och att jag ska göra egenkontroll på mitt blodsocker hemma. Så nu har jag fått med mig en liten apparat sommäter blodsockret, jag får sticka mig i fingret 4 ggr om dagen nu och så ska vi se hur det går. Jag och maken har nu kollat in råd på diabetikerförbundets hemsida och ändrat om lite i kosten, äter samma saker men sammansatt på andra sätt. Så dagens mätningar har sett bra ut. Men visst har jag ätit mindre än jag brukar av oro att det ska vara för högt, så nu sitter jag här och är ganska (läs väldigt) hungrig. Men tror knappast jag ätit för lite, så det ska inte gå ngn nöd på mig och lillebror. Vi ska greja detta så att det ser bra ut hela vägen.

Lillebror skrämde oss dessutom idag då han inte alls rört sig på hela morgonen fram till 11.30 då vi äntligen var hos bm och hon satte ctg:t då hörde vi hjärtat phuuu och fort därefter kom en spark.

Oron växer ju närmre tiden för förlossningen kommer. Jag hoppas vi klarar av detta, att vi ska få en levande lillebror som får följa med oss hem.

I övrigt så har det kommit fler goda nyheter....Det är fler syskon på väg...Jag blir så glad, det ger hopp.
Varm kram till dig du fina mamma, livet för dig har vänt och framtiden ser ljus ut. Nu måste det gå bra för oss, det bara måste det för oss alla.

Kram Jessica