Nu i juletider så visas det väldigt mkt filmer där det sker en massa mirakel, familjer som återförenas och så. Jag har ju alltid älskat såna filmer kring jul, i år gråter jag mer än vanligt. Mitt mirakel, min älskade dotter kommer inte att återförenas med mig i detta liv. Usch vad det river i mitt hjärta.
Jag håller mitt andra älskade hjärta i min famn och säger hur mycket jag älskar honom och hur glad jag är för att han är här. Min lilla gosse, som jag får hålla om, varje dag. Det är en märklig känsla att vara så lycklig samtidigt som sorgen rider i en. Det går liksom inte att värja sorgen som kommer, för varje lyckokänsla jag känner för allt jag upplever med Arvid så känner jag ju sorg för att Ester inte fick/får det och vi inte får det med henne.
Men tänk att jag kan se på vår älskade lille kille hela tiden, pussa honom och skratta med honom då han skrattar och ja jag fäller också tårar när jag inte lyckas trösta honom.
Livet är märkligt!
kärlek till er som läser // Jessica
söndag 27 december 2009
lördag 26 december 2009
Jul!
I år såg jag fram emot julen. I år har vi så mysket mer glädje i livet igen. Förra året hade vi inte en julpinal uppe. Vi hade inte ens gardiner uppe. Jag förbannade julen och min födelsedag som inträffade i oktober. Allt var så svart och smärtan i mig går inte ens att beskriva.
I år var det Arvids första jul, vår första jul med honom i våra liv och det har känts underbart. Arvid har ju berikat vårt liv ytterligare.
Julaftonen var fin och härlig, men flera gånger högg det så hårt i hjärtat och jag tappade andan. Jag grät och tårarna föll, jag ville skrika, munnen var öppen men inget skrik kom, jag bara tappade andan. Min älskade Ester, varför är du inte här och firar jul med oss, varför?? ska livet vara så hårt, orättvist och hemskt"
Vi gick en långpromenad, jag, maken, Arvid och vovven Molly bort till kyrkogården, till vår familjegrav där Ester vilar. Jag hade bundit en krans som vi lade och så lämnade vi julklapp och tände nya ljus i hennes lyktor. Tårarna föll på nytt. Det gör så ont.
Jag är så lycklig över Arvid och älskar att bara titta på honom, pussa och prata och lyssna på honom. Han är fantastisk. Jag minns också hur jag inte kunde se mig mätt på Ester, hon var också så fantastisk och man är så fylld av kärlek till sina barn. Jag är så fylld av kärlek till båda mina barn, men Ester kan jag nu bara se i mina minnen och på kort.
Livet är åter ljusare även om mörkret finns inom mig också. Jag vill inte, vill verkligen inte att det här ska vara min verklighet, att Ester inte lever.
Men jag måste leva med det så det är det jag försöker göra varje dag och varje stund. Jag gläds åt att Arvid finns med oss och ger så mycket glädje och kärlek.
Nu ska jag mysa med min gosing i famnen, min gosing som nu börjar vakna ur sin sömn.
Kram // Jessica
I år var det Arvids första jul, vår första jul med honom i våra liv och det har känts underbart. Arvid har ju berikat vårt liv ytterligare.
Julaftonen var fin och härlig, men flera gånger högg det så hårt i hjärtat och jag tappade andan. Jag grät och tårarna föll, jag ville skrika, munnen var öppen men inget skrik kom, jag bara tappade andan. Min älskade Ester, varför är du inte här och firar jul med oss, varför?? ska livet vara så hårt, orättvist och hemskt"
Vi gick en långpromenad, jag, maken, Arvid och vovven Molly bort till kyrkogården, till vår familjegrav där Ester vilar. Jag hade bundit en krans som vi lade och så lämnade vi julklapp och tände nya ljus i hennes lyktor. Tårarna föll på nytt. Det gör så ont.
Jag är så lycklig över Arvid och älskar att bara titta på honom, pussa och prata och lyssna på honom. Han är fantastisk. Jag minns också hur jag inte kunde se mig mätt på Ester, hon var också så fantastisk och man är så fylld av kärlek till sina barn. Jag är så fylld av kärlek till båda mina barn, men Ester kan jag nu bara se i mina minnen och på kort.
Livet är åter ljusare även om mörkret finns inom mig också. Jag vill inte, vill verkligen inte att det här ska vara min verklighet, att Ester inte lever.
Men jag måste leva med det så det är det jag försöker göra varje dag och varje stund. Jag gläds åt att Arvid finns med oss och ger så mycket glädje och kärlek.
Nu ska jag mysa med min gosing i famnen, min gosing som nu börjar vakna ur sin sömn.
Kram // Jessica
tisdag 15 december 2009
Lycklig!
Ja, idag har jag känt mig lycklig och vågat känna det. Jag vet ju att jag kände lycka då vi fick positivt graviditetstest, när Arvid växte och buffade i mig och när han föddes m.m. När Arvid kom var det så mycket som kom upp i mig, allt jag mist med Ester och som jag får med Arvid vart så kraftigt. Med tiden har man ju mer och mer liksom landat i allt och idag kände jag en viss frid i mig. Jag kan känna lycka även om man alltid har det där stinget av sorg i sig. Visst får jag dagar då jag fullkomligt går ner mig och gråter förtvivlat efter Ester men jag har också riktigt härliga dagar, vi har ju en sån härlig liten kille här hemma som förgyller livet =0)
I år njuter jag av juletiden och det känns så underbart. Jag har ju alltid älskat julen och frossat i pynt och mys till fullt. Förra året ville jag inte ha jul, jag bojkottade den, vi hade ingen gran, inget pynt, vi hade inte ens gardiner uppe. Jag ville inte ens leva.
I år igen kör Pampers med sin reklam att omm an köper en paket blöjor så skänker man vaccin, den är med låter happy birthday och en massa lyckliga föräldrar med sina nyfödda bebisar i famnen, jag fullkomligt bröt ihop varje gång den kom förra året, jag bröt ju ihop för det mesta iofs. Det stinger i mig i år och jag kan verkligen känna samma känsla. Nu mår jag ju mkt bättre, jag har mer lycka i livet igen och bär så mkt lycka från Ester också, när jag då ser denna reklam och minns förra året är jag så tacksam för livet jag har idag och jag vill aldrig mer må som jag mådde förra året och ja en bra bit in på detta år också.
Nu har prinsen vaknat och jag får säga hej så länge.....
Julkramar till er alla // Jessica
I år njuter jag av juletiden och det känns så underbart. Jag har ju alltid älskat julen och frossat i pynt och mys till fullt. Förra året ville jag inte ha jul, jag bojkottade den, vi hade ingen gran, inget pynt, vi hade inte ens gardiner uppe. Jag ville inte ens leva.
I år igen kör Pampers med sin reklam att omm an köper en paket blöjor så skänker man vaccin, den är med låter happy birthday och en massa lyckliga föräldrar med sina nyfödda bebisar i famnen, jag fullkomligt bröt ihop varje gång den kom förra året, jag bröt ju ihop för det mesta iofs. Det stinger i mig i år och jag kan verkligen känna samma känsla. Nu mår jag ju mkt bättre, jag har mer lycka i livet igen och bär så mkt lycka från Ester också, när jag då ser denna reklam och minns förra året är jag så tacksam för livet jag har idag och jag vill aldrig mer må som jag mådde förra året och ja en bra bit in på detta år också.
Nu har prinsen vaknat och jag får säga hej så länge.....
Julkramar till er alla // Jessica
måndag 23 november 2009
Funderingar....Förstår de inte mig? ..Eller förstår jag inte dem?
Jag funderar mkt och blir ledsen över en del saker som folk frågar och säger till mig.
Jag älskar båda mina barn så högt mycket att det värker i mig, kärleken är så stor och väller över och det värker eftersom att jag sprängs av allt. Jag är tacksam över båda mina barn, men såklart så kommer jag ju alltid att sörja Ester som inte fick stanna och som alltid kommer att få mig att fundera över vem hon skulle ha blivit..
Jag vet att många mammor uttrycker känslan av att inte räcka till och så känner även jag många ggr, särskilt då Arvid har magont och inget jag gör verkar räcka till, även om det verkar lindra. Jag gör vad jag kan för Ester och för att minnet av henne ska leva vidare inte bara i mig. Till Arvid säger jag varje dag att jag älskar honom. Jag kan sitta och bara titta på honom och känna sån lycka och tacksamhet över att han finns i mitt liv och lever. Till honom kan jag ju säga och visa min kärlek fysiskt, till Ester kan jag inte det. Just för att jag inte fysiskt kan visa Ester det så är behovet att få uttrycka det desto större, för att hon inte finns här hos mig och synlig för andra är behovet att prata om henne med andra också desto större. Arvid finns här fysiskt och därför mer synlig för alla. Mitt behov av att få prata om Ester verkar dock var svårt och förvirrande för en del...Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla en del frågor och kommentarer. Jag tänker många gånger att jag kanske ska fråga vad de menar med vad de säger, men jag låter oftast bli, för jag är rädd att bli ännu mer sårad om det är som jag befarar.
När jag uttrycker min sorg för Ester kan jag få höra att jag ska vara glad och lycklig för det barn jag har. Jag förstår ju att de menar det barn som lever hos oss. Jag är lycklig för båda de barn jag har fått, men om man nu menar lycklig för att Arvid lever så är det ju självklart att jag är det. Jag undrar hur man kan tvivla på att jag är det, just därför blir den kommentaren konstig för mig. Vad menas??? Skulle jag inte vara lycklig för honom för att jag sörjer Ester och uttrycker det? För mig utesluter inte det ena, det andra. Om man inte tvivlande på min lycka och kärlek till Arvid så skulle man väl aldrig ställa frågan, eller tänker jag fel? Jag skulle i allafall inte fråga det om jag tog för givet att en person kände så.
Jag har två barn, det ena lever inte men båda är levande i mitt hjärta. Jag vill inte leva resten av mitt liv och inte prata om Ester och sorgen jag har kring hennes bortgång.
Jag tycker att jag visar min kärlek för båda mina barn, genom foton och texter om kärleken till dem båda. Men det är liksom som att om jag pratar om Ester och inte säger ngt om Arvid så kommer den kommentaren. men när jag pratar om Arvid, undrar de inte om Ester då??
Får de som har alla sina barn vid liv såna frågor och kommentarer om de pratar om ena sitt barn? Nej jag har aldrig upplevt det.
Jag blir ledsen då jag får kommentaren att jag ska vara lycklig över det barn som lever hos oss. Ja jag är lycklig över Arvid och jag älskar honom lika högt som Ester. För mig är den kommentaren som att säga att jag inte gjorde det, för varför skulle man annars uttala det, och det sårar mig.
Kanske är jag bara känslig......
Kanske förstår jag inte dem...
Men jag förstår inte heller dessa kommentarer och frågor.
Jag kan ibland också uppleva att en del tycker att jag ska komma över min sorg för Ester...Jag kanske missförstår dem, men för många ggr har jag blivit sårad över folks kommentarer som jag faktiskt upplever som att eftersom att Ester dog innan hon levde utanför magen så borde jag inte sörja så mycket, jag kände henne aldrig. Men jag känner att jag kände henne, jag vet inte hur andra mammor känt då de varit gravida, men jag upplevde personlighet redan i magen och Ester och Arvid var olika personligheter redan i magen. Var ska man dra gränsen? Ester dog bara några få timmar innan hon kom ut, hur länge tycker dessa människor att man "ska få" sörja då?? Jag tycker att sorger är olika. En del kommer man över och andra inte. Jag kommer aldrig att komma över sorgen efter Ester men det betyder inte att jag alltid mår jättedåligt då jag sörjer eller att jag lägger mig ner och bara gråter...Vissa ggr gör jag det, men många ggr fäller jag stilla tårar. sorgen för henne är ngt fint också, för hon är ju så älskad det är ju det det står för.
Ngt som gjort så fruktansvärt nt är att få höra att man kanske ska vara glad att hon inte blev två år och sedan dog?????
Hur tänker man då? Ska det trösta mig att tänka så? Jag skulle varit så tacksam för två år med Ester, få uppleva hennes skratt, ljud, kramar ja allt som jag skulle ha fått på två år. Menar människan som säger detta att jag skulle ha mer rätt till min sorg då? Jag tolkar det så. Men då önskar jag att jag hade sagt till människan att jaha då skulle du sörja ditt äldsta barn mer om det gick bort eftersom att du känt den längst? Hör man inte hur illa det låter.
jag kan inte uttala mig om hur det känns för de som mist sina barn när de är 1 - 2 eller vilken ålder som helst, för jag har ingen erfarehhet av det, jag kan bara försöka sätta mig in i det. Men jag fick säga Adjö till Ester då hon kom ut, då jag egentligen skulle välkomnat henne ut och det gör ont, fruktansvärt ont och att få höra att jag ska vara glad för att hon inte dog när hon var två för det skulle nog varit värre, det är som att hugga mig i hjärtat som att säga att mitt barn betydde mindre.
Jag kan bara säga att jag älskar mina barn, levande som döda och de har lika stor plats i mig. Men såklart så är det ju så att Arvid lever och behöver min tid. Men i mitt hjärta har de lika stor plats och Ester får tid i form av tankar, känslor och omvårdnad kring graven.
Nu ska jag lägga mig och sova och njuta av min älskade lilla gosefis andetag. God natt till alla därute.
Jessica
Jag älskar båda mina barn så högt mycket att det värker i mig, kärleken är så stor och väller över och det värker eftersom att jag sprängs av allt. Jag är tacksam över båda mina barn, men såklart så kommer jag ju alltid att sörja Ester som inte fick stanna och som alltid kommer att få mig att fundera över vem hon skulle ha blivit..
Jag vet att många mammor uttrycker känslan av att inte räcka till och så känner även jag många ggr, särskilt då Arvid har magont och inget jag gör verkar räcka till, även om det verkar lindra. Jag gör vad jag kan för Ester och för att minnet av henne ska leva vidare inte bara i mig. Till Arvid säger jag varje dag att jag älskar honom. Jag kan sitta och bara titta på honom och känna sån lycka och tacksamhet över att han finns i mitt liv och lever. Till honom kan jag ju säga och visa min kärlek fysiskt, till Ester kan jag inte det. Just för att jag inte fysiskt kan visa Ester det så är behovet att få uttrycka det desto större, för att hon inte finns här hos mig och synlig för andra är behovet att prata om henne med andra också desto större. Arvid finns här fysiskt och därför mer synlig för alla. Mitt behov av att få prata om Ester verkar dock var svårt och förvirrande för en del...Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla en del frågor och kommentarer. Jag tänker många gånger att jag kanske ska fråga vad de menar med vad de säger, men jag låter oftast bli, för jag är rädd att bli ännu mer sårad om det är som jag befarar.
När jag uttrycker min sorg för Ester kan jag få höra att jag ska vara glad och lycklig för det barn jag har. Jag förstår ju att de menar det barn som lever hos oss. Jag är lycklig för båda de barn jag har fått, men om man nu menar lycklig för att Arvid lever så är det ju självklart att jag är det. Jag undrar hur man kan tvivla på att jag är det, just därför blir den kommentaren konstig för mig. Vad menas??? Skulle jag inte vara lycklig för honom för att jag sörjer Ester och uttrycker det? För mig utesluter inte det ena, det andra. Om man inte tvivlande på min lycka och kärlek till Arvid så skulle man väl aldrig ställa frågan, eller tänker jag fel? Jag skulle i allafall inte fråga det om jag tog för givet att en person kände så.
Jag har två barn, det ena lever inte men båda är levande i mitt hjärta. Jag vill inte leva resten av mitt liv och inte prata om Ester och sorgen jag har kring hennes bortgång.
Jag tycker att jag visar min kärlek för båda mina barn, genom foton och texter om kärleken till dem båda. Men det är liksom som att om jag pratar om Ester och inte säger ngt om Arvid så kommer den kommentaren. men när jag pratar om Arvid, undrar de inte om Ester då??
Får de som har alla sina barn vid liv såna frågor och kommentarer om de pratar om ena sitt barn? Nej jag har aldrig upplevt det.
Jag blir ledsen då jag får kommentaren att jag ska vara lycklig över det barn som lever hos oss. Ja jag är lycklig över Arvid och jag älskar honom lika högt som Ester. För mig är den kommentaren som att säga att jag inte gjorde det, för varför skulle man annars uttala det, och det sårar mig.
Kanske är jag bara känslig......
Kanske förstår jag inte dem...
Men jag förstår inte heller dessa kommentarer och frågor.
Jag kan ibland också uppleva att en del tycker att jag ska komma över min sorg för Ester...Jag kanske missförstår dem, men för många ggr har jag blivit sårad över folks kommentarer som jag faktiskt upplever som att eftersom att Ester dog innan hon levde utanför magen så borde jag inte sörja så mycket, jag kände henne aldrig. Men jag känner att jag kände henne, jag vet inte hur andra mammor känt då de varit gravida, men jag upplevde personlighet redan i magen och Ester och Arvid var olika personligheter redan i magen. Var ska man dra gränsen? Ester dog bara några få timmar innan hon kom ut, hur länge tycker dessa människor att man "ska få" sörja då?? Jag tycker att sorger är olika. En del kommer man över och andra inte. Jag kommer aldrig att komma över sorgen efter Ester men det betyder inte att jag alltid mår jättedåligt då jag sörjer eller att jag lägger mig ner och bara gråter...Vissa ggr gör jag det, men många ggr fäller jag stilla tårar. sorgen för henne är ngt fint också, för hon är ju så älskad det är ju det det står för.
Ngt som gjort så fruktansvärt nt är att få höra att man kanske ska vara glad att hon inte blev två år och sedan dog?????
Hur tänker man då? Ska det trösta mig att tänka så? Jag skulle varit så tacksam för två år med Ester, få uppleva hennes skratt, ljud, kramar ja allt som jag skulle ha fått på två år. Menar människan som säger detta att jag skulle ha mer rätt till min sorg då? Jag tolkar det så. Men då önskar jag att jag hade sagt till människan att jaha då skulle du sörja ditt äldsta barn mer om det gick bort eftersom att du känt den längst? Hör man inte hur illa det låter.
jag kan inte uttala mig om hur det känns för de som mist sina barn när de är 1 - 2 eller vilken ålder som helst, för jag har ingen erfarehhet av det, jag kan bara försöka sätta mig in i det. Men jag fick säga Adjö till Ester då hon kom ut, då jag egentligen skulle välkomnat henne ut och det gör ont, fruktansvärt ont och att få höra att jag ska vara glad för att hon inte dog när hon var två för det skulle nog varit värre, det är som att hugga mig i hjärtat som att säga att mitt barn betydde mindre.
Jag kan bara säga att jag älskar mina barn, levande som döda och de har lika stor plats i mig. Men såklart så är det ju så att Arvid lever och behöver min tid. Men i mitt hjärta har de lika stor plats och Ester får tid i form av tankar, känslor och omvårdnad kring graven.
Nu ska jag lägga mig och sova och njuta av min älskade lilla gosefis andetag. God natt till alla därute.
Jessica
fredag 6 november 2009
Tiden rusar..........
Ja, tiden rusar helt plötsligt fram, dagarna går så fort nu när Arvid är här.
Nu har vi fått vara hemma i hela två veckor utan att behöva åka in till sjukhus för provtagning eller återbesök och vi börjar få kläm på en hel del rutiner. Vi har varit på promenader och åkt och hälsat på storasyster Ester flera ggr. Arvid gillar att åka vagn och bil.
Just nu har lillkillen så jobbigt med magont och magknip, det gör ont i hjärtat att se hur jobbigt han har det och vi försöker med allt. Men inatt fick vi iallafall lite mer sömn, jag hoppas på en ännu bättre natt denna natt.
Lillknodd växer så det knakar och i onsdags då vi var på bvc hade han ökat 440 gr på en vecka och väger nu 3480 gr, skönt att han växer och ökar bra i vikt. Han gick ju ner så mkt och stannade i vikt då han blev så sjuk.
Allhelgona var svår, jag har gråtit så mkt över Ester, önskar så att hon fick vara med oss här i livet. Vi åkte tillsamman allihopa och tände nya ljus i hennes lyktor på graven. Vi lade också ett vacker mosshjärta med vackra dekorationer på hos henne. Vi tände även ljus i kyrkan för henne och alla änglavänner hon har.
När vi åkte hem från BB var det så viktigt att hälsa på Ester, så det var det första vi gjorde på vägen hem. Vad ont det gjorde, men det kändes också så fint att Lillebror fick hälsa på och att Ester var den första vi besökte.
Den 4:e november var det ett år sedan Ester begravdes och det var också en tung dag. Det känns som att det varit så otroligt mkt nu ett tag. Sjukhusvistelser, återbesök, årsdagar mm så jag har liksom knappt hunnit med. Mitt inre har varit så full av känslor och tidsbristen för bloggen har känts av. Jag skulel ha behöva skriva av mig mer om allhelgona, årsdagen för begravningen, mer om Arvid och oron för honom men också glädjen. Han är ljuvlig och jag är så lycklig att han är här hos oss.
En bild på mina killar när vi är hos Ester på hemvägen från BB.
Nu har vi fått vara hemma i hela två veckor utan att behöva åka in till sjukhus för provtagning eller återbesök och vi börjar få kläm på en hel del rutiner. Vi har varit på promenader och åkt och hälsat på storasyster Ester flera ggr. Arvid gillar att åka vagn och bil.
Just nu har lillkillen så jobbigt med magont och magknip, det gör ont i hjärtat att se hur jobbigt han har det och vi försöker med allt. Men inatt fick vi iallafall lite mer sömn, jag hoppas på en ännu bättre natt denna natt.
Lillknodd växer så det knakar och i onsdags då vi var på bvc hade han ökat 440 gr på en vecka och väger nu 3480 gr, skönt att han växer och ökar bra i vikt. Han gick ju ner så mkt och stannade i vikt då han blev så sjuk.
Allhelgona var svår, jag har gråtit så mkt över Ester, önskar så att hon fick vara med oss här i livet. Vi åkte tillsamman allihopa och tände nya ljus i hennes lyktor på graven. Vi lade också ett vacker mosshjärta med vackra dekorationer på hos henne. Vi tände även ljus i kyrkan för henne och alla änglavänner hon har.
När vi åkte hem från BB var det så viktigt att hälsa på Ester, så det var det första vi gjorde på vägen hem. Vad ont det gjorde, men det kändes också så fint att Lillebror fick hälsa på och att Ester var den första vi besökte.
Den 4:e november var det ett år sedan Ester begravdes och det var också en tung dag. Det känns som att det varit så otroligt mkt nu ett tag. Sjukhusvistelser, återbesök, årsdagar mm så jag har liksom knappt hunnit med. Mitt inre har varit så full av känslor och tidsbristen för bloggen har känts av. Jag skulel ha behöva skriva av mig mer om allhelgona, årsdagen för begravningen, mer om Arvid och oron för honom men också glädjen. Han är ljuvlig och jag är så lycklig att han är här hos oss.
En bild på mina killar när vi är hos Ester på hemvägen från BB.
måndag 26 oktober 2009
Ledsen, sårad och lite annat!
Jag kan bli så ledsen ibland och undra hur en del människor tänker...
Jag har fått frågan: Tror du att ni skulle skaffat syskon så tätt om Ester fått leva???
Jag kan inte låta bli att undra över varför man ens undrar över det?
Vad är relevansen i det hela?
Hur ska jag kunna svara på det? Jag vet ju inte hur det hade känts om Ester fått leva och hur allt skulle blivit. Men jag brukar svara att vi ville ha barn tätt, men att sen kan man ju faktiskt inte veta, hur pass fort man skulle blivit gravid. Så med andra ord kan man ju inte svara på den frågan och jag känner också så att brukar man fråga ngn som fått två barn levande tätt så?
Ja, jag vet inte, det känns lite som att man blir ifrågasatt till varför vi blev gravida med Arvid, som att han vore ett substitut, vilket han verkligen inte är. Arvid är en egen person och ingen kan bli substitut för Ester.
Sen är jag så ledsen för jag gråter så mycket efter Ester, det gör så fruktansvärt ont i mig och när jag får hålla om vår älskade gosse så kommer tankarna att vi inte fick detta med Ester, Ester fick inte detta med oss. Det gör så fruktansvärt ont...
Sen är jag också så orolig för Arvid, att han ska vara allarligt sjuk...Han blev ju inlagd för kraftig gulsoto ch behövde fototerapi. Vi blev till slut utskrivna trots att värdena stod stilla eller t.o.m gått upp och alltså fortfarande var höga, men inte så höga att mer behandling behövdes. Men idag ringde den läkaren som tog emot oss först då vi kom in och hon tyckte att vi nog måste kollas upp då den faktiskt inte gått ner utan stigit även om det var väligt lite. Om det inte gått ner och blivit bättre på tre veckor (sedan bahandlingen) så måste de undersöka på vad som är orsaken. Jag försöker hålla lugnet, men det är så svårt. Jag är så orolig.
När Arvid blev inlagd och jag satt vid hans sida och sondmatade honom då han låg i fototerapi så grät jag hejdlöst. Jag satt och tänkte på hur jag skulle klara av att ta farväl till ännu ett älskat barn. Ta farväl av vår älskade Arvid. Jag ville plocka ut honom och krama honom så mkt jag kunde, ta vara på varje sekund. Jag satt och ångrade all tid jag missat då jag sovit m.m. vilket är galet, jag vet. Jag skulle inte vara en bra mamma utan sömn. Det var så mkt tankar och känslor och det värkte så i mig. Ester var åter så nära. Jag grät då de stack honom otaliga ggr och han kved, men var så otroligt utmattad att han inte orkade streta emot. Min älskade lilla kille. Usch! Så liten och redan varit med om så mycket!!!
Det måste se bra ut på onsdag, det måste ha sjunkit, det får inte vara ngt annat. Han måste bli/vara frisk!
Nej, nu måste jag försöka sova. Kram //Jessica
Jag har fått frågan: Tror du att ni skulle skaffat syskon så tätt om Ester fått leva???
Jag kan inte låta bli att undra över varför man ens undrar över det?
Vad är relevansen i det hela?
Hur ska jag kunna svara på det? Jag vet ju inte hur det hade känts om Ester fått leva och hur allt skulle blivit. Men jag brukar svara att vi ville ha barn tätt, men att sen kan man ju faktiskt inte veta, hur pass fort man skulle blivit gravid. Så med andra ord kan man ju inte svara på den frågan och jag känner också så att brukar man fråga ngn som fått två barn levande tätt så?
Ja, jag vet inte, det känns lite som att man blir ifrågasatt till varför vi blev gravida med Arvid, som att han vore ett substitut, vilket han verkligen inte är. Arvid är en egen person och ingen kan bli substitut för Ester.
Sen är jag så ledsen för jag gråter så mycket efter Ester, det gör så fruktansvärt ont i mig och när jag får hålla om vår älskade gosse så kommer tankarna att vi inte fick detta med Ester, Ester fick inte detta med oss. Det gör så fruktansvärt ont...
Sen är jag också så orolig för Arvid, att han ska vara allarligt sjuk...Han blev ju inlagd för kraftig gulsoto ch behövde fototerapi. Vi blev till slut utskrivna trots att värdena stod stilla eller t.o.m gått upp och alltså fortfarande var höga, men inte så höga att mer behandling behövdes. Men idag ringde den läkaren som tog emot oss först då vi kom in och hon tyckte att vi nog måste kollas upp då den faktiskt inte gått ner utan stigit även om det var väligt lite. Om det inte gått ner och blivit bättre på tre veckor (sedan bahandlingen) så måste de undersöka på vad som är orsaken. Jag försöker hålla lugnet, men det är så svårt. Jag är så orolig.
När Arvid blev inlagd och jag satt vid hans sida och sondmatade honom då han låg i fototerapi så grät jag hejdlöst. Jag satt och tänkte på hur jag skulle klara av att ta farväl till ännu ett älskat barn. Ta farväl av vår älskade Arvid. Jag ville plocka ut honom och krama honom så mkt jag kunde, ta vara på varje sekund. Jag satt och ångrade all tid jag missat då jag sovit m.m. vilket är galet, jag vet. Jag skulle inte vara en bra mamma utan sömn. Det var så mkt tankar och känslor och det värkte så i mig. Ester var åter så nära. Jag grät då de stack honom otaliga ggr och han kved, men var så otroligt utmattad att han inte orkade streta emot. Min älskade lilla kille. Usch! Så liten och redan varit med om så mycket!!!
Det måste se bra ut på onsdag, det måste ha sjunkit, det får inte vara ngt annat. Han måste bli/vara frisk!
Nej, nu måste jag försöka sova. Kram //Jessica
torsdag 22 oktober 2009
Han är här nu, vår Arvid, vår älskade lillebror.
Den 14 oktober kl. 21.28 kom han ut till världen, en underbar liten pojke på 2975 gr och 49 cm.
Vi sattes igång 10.50 påmorgonen med en gel som skulel hjälpa livmodern att bli kortare och utplåna sig, sen blev det en "rusch" en slags kateter och sen togs hinnorna och värkarna satte fart. Allt gick så fort. Jag hade så ont och ville ha epidural men ingen verkade förstå att förlossninge gått väldigt långt. När jag äntligen skulle få epidural så sa de att jag var öppen 8 cm, men jag sa att nu kommer han...
Nej då, det är inte dags ännu säger det till mig...
Jo, han kommer nuuuu skriker jag och krystningarna går inte hejda, på två krystningar kom han ut, fullkomligt bara flög ut. Men det var tufft, eftersom att lille Arvid kommit längre ner än de förstått så hittade de ju inga hjärtljud och maken hade panik och trodde att vår lille pojk hade dött. De försökte lugna och sprang och hämtade en skalpelektrod, men det hann de aldrig sätta ;)
Narkosläkaren hade sett mäkta förvånad ut när hon bad mig "kuta" på ryggen för bedövningen när jag skriker att jag kan inte för nu får jag värk och nu kommer han och for ut...Där satt hon med nål och allt helt redo för att sätta in i min rygg...
Känner mig lite snuvad på ngt konstigt vis, jag ville ha epidural då Esters förlossninge blev så bra med det, denna gång var jag helt väck av smärta och kämpade verkligen för att ta mig igenom dem. Eftersom att Arvid ville ut så fort så han jag heller aldrig få uppleva det där med att få höra att nu sr vi hår o.s.v. Men jag är ändå glad över att det gick så fort, för rädslan fanns ändå att vi skulle förlora honom under förlossningen. Jag grät ibland förtvivlat, fast att vi hörde hjärtljuden och han mådde bra.
Men nu är han här!!! Vår prins, kan knappt fatta det....
SEn har vi däremot fått uppleva en del jobbigt i efterhand, men det tar jag nog i ett annat inlägg. Måste bjuda på ett kort på vårt andra mirakel.
Vi sattes igång 10.50 påmorgonen med en gel som skulel hjälpa livmodern att bli kortare och utplåna sig, sen blev det en "rusch" en slags kateter och sen togs hinnorna och värkarna satte fart. Allt gick så fort. Jag hade så ont och ville ha epidural men ingen verkade förstå att förlossninge gått väldigt långt. När jag äntligen skulle få epidural så sa de att jag var öppen 8 cm, men jag sa att nu kommer han...
Nej då, det är inte dags ännu säger det till mig...
Jo, han kommer nuuuu skriker jag och krystningarna går inte hejda, på två krystningar kom han ut, fullkomligt bara flög ut. Men det var tufft, eftersom att lille Arvid kommit längre ner än de förstått så hittade de ju inga hjärtljud och maken hade panik och trodde att vår lille pojk hade dött. De försökte lugna och sprang och hämtade en skalpelektrod, men det hann de aldrig sätta ;)
Narkosläkaren hade sett mäkta förvånad ut när hon bad mig "kuta" på ryggen för bedövningen när jag skriker att jag kan inte för nu får jag värk och nu kommer han och for ut...Där satt hon med nål och allt helt redo för att sätta in i min rygg...
Känner mig lite snuvad på ngt konstigt vis, jag ville ha epidural då Esters förlossninge blev så bra med det, denna gång var jag helt väck av smärta och kämpade verkligen för att ta mig igenom dem. Eftersom att Arvid ville ut så fort så han jag heller aldrig få uppleva det där med att få höra att nu sr vi hår o.s.v. Men jag är ändå glad över att det gick så fort, för rädslan fanns ändå att vi skulle förlora honom under förlossningen. Jag grät ibland förtvivlat, fast att vi hörde hjärtljuden och han mådde bra.
Men nu är han här!!! Vår prins, kan knappt fatta det....
SEn har vi däremot fått uppleva en del jobbigt i efterhand, men det tar jag nog i ett annat inlägg. Måste bjuda på ett kort på vårt andra mirakel.
tisdag 6 oktober 2009
En lite nyare magbild!
Hittade lite nyare bilder på "lillebror"magen. Men jag måste absolut ta en nyare bild iallafall Det är trots allt två veckor sedan jag tog. Jag tror magen sjunkit och att lillebror sjunkit in så magen ser lite mindre ut nu, lite synd att vi antagligen missade när magen var som "störst". Jaja så blir det ibland.
Det här är taget i v.34+5.
Jessica
Det här är taget i v.34+5.
Jessica
söndag 4 oktober 2009
Lillebror växer och snart är han här...
Ja oavsett hur det går så kommer lillebror snart att komma ut till oss och vi får äntligen se vår lille prins. Vi hoppas på att få en levande, frisk gosse. Men det är verkligen inget vi tar för givet, nej det skulle vi aldrig våga. Men vi hoppas och vi längtar. För varje dag som går och vi kan känna hans rörelser i magen, så gläds vi. Oron nu på slutet är nästan förlamande, snälla, fortsätt leva! Vi älskar och väntar på dig lillebror och vi hoppas du mår bra i magen.
Här är en bild på lillebror i magen i v.33+6 nu är vi i v.36+3...Börjar bli dags för ny magbild...
Här är en bild på lillebror i magen i v.33+6 nu är vi i v.36+3...Börjar bli dags för ny magbild...
onsdag 30 september 2009
Esters ettårsdag!
Så är dagen kommen!
Dagen då det gått ett år sedan Ester föddes. Ja nu föddes hon ju 22.44 på kvällen så riktigt ett år är det ju först om några timmar....
Jag är så full av tankar och känslor så jag sprängs och då blir känslan nästan som om man vore tom, jag får liksom inte grepp om det. Jag tänker på hur jag gick här hemma med värkar och var så glad för att det var dags, samtidigt som det var läskigt att det gjorde så ont och man gick igenom något så stort och inte veta hur det skulle bli och så. Men lyckokänslan och förväntan var så häftig och enorm. Vår lilla bebis kommer snart.
Det är många som tänker på dig och oss idag Ester. Vi har fått så mycket fina meddelanden och presenter skickade till oss. Minnesgåvor i spädbarnsfonden och annat fint. Det värmer i mitt hjärta. Du har rört många hjärtan, vår älskade lilla tjej.
Tårarna kommer i attacker idag. Det är så mkt minnen som kommer över mig. Min älskade lilla flicka. Jag saknar din lilla hand att hålla, att få pussa på dina fina kinder och den mjuka pannan. Att få klappa dig, men framförallt att få krama dig. Jag får ofta sån otrolig längtan av att få krama dig, famnen är så olidligt tom och det värker av längtan i mig och inget hjälper just då. Den känslan går inte ens att beskriva så att det går att förstå. ALLTID kommer jag att sakna dig och ÄLSKAD är du i all evighet.
Just nu är din pappa iväg och hämtar hjärtat av rosor vi beställt till dig, snart ska vi till graven och göra fint för dig. Jag och pappa har ju också åkt stan runt och även utanför och letat efter en bra present till dig. Vi ville ha en present som kan stå lääänge hos dig utan att bli förstörd och vi ville så gärna ha en nalle stående hos dig. Till slut hittade din pappa en, inte den vi sett ut från början, men den har varit omöjlig att hitta, men denna var också jättesöt. Pappa han är bra på att hitta saker han. Du har världens bästa pappa!!
Vi ska fika hos dig också, men det blir bara bullar till kaffet detta år, du förstår, mamma kan inte äta söta bakelser såsom tårta och så, då kan jag och lillebror bli dåliga och det tror inte jag att du vill. Men en bulle ska jag äta för att fira dig med. Vi är ju så tacksamma för att du kom till oss och du firas alltid av oss, men extra på din födelsedag.
Jag har så mycket i mig som jag inte får ut nu, men jag skriver mer när det kommer och framförallt ska du vår lilla prinsessa få ditt eget brev...
Nu ska jag fortsätta Esterdagen och göra den så fin jag kan med resten av din familj. Puss och kram till dig mitt hjärta// Mamma
Kram till alla som läser // Jessica
Dagen då det gått ett år sedan Ester föddes. Ja nu föddes hon ju 22.44 på kvällen så riktigt ett år är det ju först om några timmar....
Jag är så full av tankar och känslor så jag sprängs och då blir känslan nästan som om man vore tom, jag får liksom inte grepp om det. Jag tänker på hur jag gick här hemma med värkar och var så glad för att det var dags, samtidigt som det var läskigt att det gjorde så ont och man gick igenom något så stort och inte veta hur det skulle bli och så. Men lyckokänslan och förväntan var så häftig och enorm. Vår lilla bebis kommer snart.
Det är många som tänker på dig och oss idag Ester. Vi har fått så mycket fina meddelanden och presenter skickade till oss. Minnesgåvor i spädbarnsfonden och annat fint. Det värmer i mitt hjärta. Du har rört många hjärtan, vår älskade lilla tjej.
Tårarna kommer i attacker idag. Det är så mkt minnen som kommer över mig. Min älskade lilla flicka. Jag saknar din lilla hand att hålla, att få pussa på dina fina kinder och den mjuka pannan. Att få klappa dig, men framförallt att få krama dig. Jag får ofta sån otrolig längtan av att få krama dig, famnen är så olidligt tom och det värker av längtan i mig och inget hjälper just då. Den känslan går inte ens att beskriva så att det går att förstå. ALLTID kommer jag att sakna dig och ÄLSKAD är du i all evighet.
Just nu är din pappa iväg och hämtar hjärtat av rosor vi beställt till dig, snart ska vi till graven och göra fint för dig. Jag och pappa har ju också åkt stan runt och även utanför och letat efter en bra present till dig. Vi ville ha en present som kan stå lääänge hos dig utan att bli förstörd och vi ville så gärna ha en nalle stående hos dig. Till slut hittade din pappa en, inte den vi sett ut från början, men den har varit omöjlig att hitta, men denna var också jättesöt. Pappa han är bra på att hitta saker han. Du har världens bästa pappa!!
Vi ska fika hos dig också, men det blir bara bullar till kaffet detta år, du förstår, mamma kan inte äta söta bakelser såsom tårta och så, då kan jag och lillebror bli dåliga och det tror inte jag att du vill. Men en bulle ska jag äta för att fira dig med. Vi är ju så tacksamma för att du kom till oss och du firas alltid av oss, men extra på din födelsedag.
Jag har så mycket i mig som jag inte får ut nu, men jag skriver mer när det kommer och framförallt ska du vår lilla prinsessa få ditt eget brev...
Nu ska jag fortsätta Esterdagen och göra den så fin jag kan med resten av din familj. Puss och kram till dig mitt hjärta// Mamma
Kram till alla som läser // Jessica
söndag 13 september 2009
Våga tro och känna framtidstro och glädje och egna konstiga uträkningar och tankar om odds
Sedan Ester lämnade jordelivet har jag haft så svårt att våga tro på en framtid, att kunna känna glädje igen. Sen fick vi positivt graviditesttest och jag livsviljan tillbaka. Jag och maken hade förberett oss för en svår resa, men vi kunde aldrig föreställa oss hur tuff denna resa skulle bli. Nu mot slutet av graviditeten växer oron och jag går med en ständig känsla av att något är fel, bara det att inge fel hittas. Lillkillen verkar växa och må bra. Jag själv mår allt annat än bra. Just nu är jag också dunderförkyld och det sätter också griller i huvudet.
Esters årsdag närmar sig och det gör ont i hjärtat.
Det är flera mammor och pappor som har haft årsdag och går igenom så mycket nu.
Jag tänker så mycket på dessa mammor som betyder så mycket för mig. Ni vet vilka ni är och ni finns alltid i mina tankar, ni och era små änglar.
Jag är så rädd att lillebror inte ska klara sig, att vi ska få begrava ännu ett älskat barn. Jag vill så gärna våga tro på en framtid med ett levande barn och visst får jag glimtar av det och jag är så tacksam för dem. Jag önskar att jag kunde känna att det ska gå bra, vilket jag så lätt gör för andra. Jag tror ju att det kommer gå så bra för alla andra mammor som är gravid, men inte för mig.
Man gör egna små uträkningar och tänker utifrån egna odds såsom att ju fler omkring mig det går bra för, desto sämre odds har jag om att få ett levande syskon. Tänker att det blir väl jag(och maken) igen som får åka hem tomhänt. Detta är så jobbiga tankar och absolut inte bra, det vet jag. Jag behöver tänka positivt. Jag gör mitt bästa.
Jag kan känna sån lycka då lillebror bökar i magen, sen kommer det över mig hur jag satt här för ett år sedan och kände samma lycka då Storasyster Ester bökade och snart skulle komma ut till världen. Då kommer gråten igen, sorgen över Ester, och rädslan för att det ska gå galet igen.
Jag vill våga känna mer glädje och mer framtidstro, men nu så lever jag och maken i nuet, vi tar oss fram dag och för dag.
Men någonstans där framme kan jag se ljuset, vi är nära, kanske får lillebror stanna och framtidstron får börja gro. En framtid där älskade storasyster alltid är med.
Jessica
Esters årsdag närmar sig och det gör ont i hjärtat.
Det är flera mammor och pappor som har haft årsdag och går igenom så mycket nu.
Jag tänker så mycket på dessa mammor som betyder så mycket för mig. Ni vet vilka ni är och ni finns alltid i mina tankar, ni och era små änglar.
Jag är så rädd att lillebror inte ska klara sig, att vi ska få begrava ännu ett älskat barn. Jag vill så gärna våga tro på en framtid med ett levande barn och visst får jag glimtar av det och jag är så tacksam för dem. Jag önskar att jag kunde känna att det ska gå bra, vilket jag så lätt gör för andra. Jag tror ju att det kommer gå så bra för alla andra mammor som är gravid, men inte för mig.
Man gör egna små uträkningar och tänker utifrån egna odds såsom att ju fler omkring mig det går bra för, desto sämre odds har jag om att få ett levande syskon. Tänker att det blir väl jag(och maken) igen som får åka hem tomhänt. Detta är så jobbiga tankar och absolut inte bra, det vet jag. Jag behöver tänka positivt. Jag gör mitt bästa.
Jag kan känna sån lycka då lillebror bökar i magen, sen kommer det över mig hur jag satt här för ett år sedan och kände samma lycka då Storasyster Ester bökade och snart skulle komma ut till världen. Då kommer gråten igen, sorgen över Ester, och rädslan för att det ska gå galet igen.
Jag vill våga känna mer glädje och mer framtidstro, men nu så lever jag och maken i nuet, vi tar oss fram dag och för dag.
Men någonstans där framme kan jag se ljuset, vi är nära, kanske får lillebror stanna och framtidstron får börja gro. En framtid där älskade storasyster alltid är med.
Jessica
onsdag 9 september 2009
Oro
Ja, nu har jag inte haft så mycket kraft att skriva här.
Det har varit jobbigt inför 11 månaders dagen och fortsatt då jag insett att det snart faktiskt gått ett helt år sedan jag födde fram vår ljuvliga lilla tjej.
Jag vill så gärna ha ett firande för Ester, bjuda in för kalas för att hedra henne, men så är jag så orolig för influensan. Svåra oroliga tankar går jag med hela tiden.
Jag har även varit orolig för min och lillebrors hälsa då indikationer visar på att mitt blodsockervärde ligger väldigt högt och att jag kanske är på väg att utveckla graviditetsdiabetes. Jag var igår inne på glukosbelastning och de visade på höga värden. Jag har mått så dåligt och känt sån oro för hur det ska gå. Men idag när jag var hos barnmorskan så sa hon att visst är det högt, men att hon ville att vi skulle börja med att ändra min kost först och att jag ska göra egenkontroll på mitt blodsocker hemma. Så nu har jag fått med mig en liten apparat sommäter blodsockret, jag får sticka mig i fingret 4 ggr om dagen nu och så ska vi se hur det går. Jag och maken har nu kollat in råd på diabetikerförbundets hemsida och ändrat om lite i kosten, äter samma saker men sammansatt på andra sätt. Så dagens mätningar har sett bra ut. Men visst har jag ätit mindre än jag brukar av oro att det ska vara för högt, så nu sitter jag här och är ganska (läs väldigt) hungrig. Men tror knappast jag ätit för lite, så det ska inte gå ngn nöd på mig och lillebror. Vi ska greja detta så att det ser bra ut hela vägen.
Lillebror skrämde oss dessutom idag då han inte alls rört sig på hela morgonen fram till 11.30 då vi äntligen var hos bm och hon satte ctg:t då hörde vi hjärtat phuuu och fort därefter kom en spark.
Oron växer ju närmre tiden för förlossningen kommer. Jag hoppas vi klarar av detta, att vi ska få en levande lillebror som får följa med oss hem.
I övrigt så har det kommit fler goda nyheter....Det är fler syskon på väg...Jag blir så glad, det ger hopp.
Varm kram till dig du fina mamma, livet för dig har vänt och framtiden ser ljus ut. Nu måste det gå bra för oss, det bara måste det för oss alla.
Kram Jessica
Det har varit jobbigt inför 11 månaders dagen och fortsatt då jag insett att det snart faktiskt gått ett helt år sedan jag födde fram vår ljuvliga lilla tjej.
Jag vill så gärna ha ett firande för Ester, bjuda in för kalas för att hedra henne, men så är jag så orolig för influensan. Svåra oroliga tankar går jag med hela tiden.
Jag har även varit orolig för min och lillebrors hälsa då indikationer visar på att mitt blodsockervärde ligger väldigt högt och att jag kanske är på väg att utveckla graviditetsdiabetes. Jag var igår inne på glukosbelastning och de visade på höga värden. Jag har mått så dåligt och känt sån oro för hur det ska gå. Men idag när jag var hos barnmorskan så sa hon att visst är det högt, men att hon ville att vi skulle börja med att ändra min kost först och att jag ska göra egenkontroll på mitt blodsocker hemma. Så nu har jag fått med mig en liten apparat sommäter blodsockret, jag får sticka mig i fingret 4 ggr om dagen nu och så ska vi se hur det går. Jag och maken har nu kollat in råd på diabetikerförbundets hemsida och ändrat om lite i kosten, äter samma saker men sammansatt på andra sätt. Så dagens mätningar har sett bra ut. Men visst har jag ätit mindre än jag brukar av oro att det ska vara för högt, så nu sitter jag här och är ganska (läs väldigt) hungrig. Men tror knappast jag ätit för lite, så det ska inte gå ngn nöd på mig och lillebror. Vi ska greja detta så att det ser bra ut hela vägen.
Lillebror skrämde oss dessutom idag då han inte alls rört sig på hela morgonen fram till 11.30 då vi äntligen var hos bm och hon satte ctg:t då hörde vi hjärtat phuuu och fort därefter kom en spark.
Oron växer ju närmre tiden för förlossningen kommer. Jag hoppas vi klarar av detta, att vi ska få en levande lillebror som får följa med oss hem.
I övrigt så har det kommit fler goda nyheter....Det är fler syskon på väg...Jag blir så glad, det ger hopp.
Varm kram till dig du fina mamma, livet för dig har vänt och framtiden ser ljus ut. Nu måste det gå bra för oss, det bara måste det för oss alla.
Kram Jessica
söndag 30 augusti 2009
11 månaders dagen...
Idag Ester mitt hjärta, skulle du ha blivit elva månader, stora tjejen fast ändå så liten. Älsklingen vad jag saknar dig. Ja jag längtar fortfarande efter dig, som om du skulle kunna komma till mig igen... Men du är hos mig alltid i mina tankar, det vet du mitt hjärta, visst hör du mitt hjärta som talar till dig?
Idag har minnena från dagarna på bb varit så på ytan och under förmiddagspromenaden med vår vovve Molly så kom det över mig flera ggr, jag storgrät och så explosivt. Men det är skönt att få släppa fram det, även om det gör ont så är det ju så mkt kärlek i det. Jag bär ju så mkt kärlek i mig, kärlek som är bara din och den rinner så ofta över så jag blir i sånt kaos av känslor.
Idag har lillebror varit aktiv i magen, inga hårda starka sparkar men rörelse som för att trösta mig att han finns där och för att lugna mig. Jag är så glad för er mina små barn, ni betyder allt. Ni är allt jag nånsin önskat, ni är allt jagnpnsin drömt!!!!
På vår familjegrav där ditt stoft vilar, Ester, blommar sommarblommorna än, men snart ska vi byta inför ett årsdagen och kommande höst och vinter. Det lyser ju även i din lykta i stenen och jag tycker det är vackert där, det skänker mig en slags frid, att vi ger dig det vi kan. Våra hjärtan är ju för alltid dina och vi ger dig allt vi kan.
Tack för att du kom till oss hjärtat! Tack för att jag fick bli din mamma!
Du är så innerligt älskad och saknad i all evighet.
Idag har jag fått så glädjande nyheter. En mamma som också mist sitt älskade barn och som kämpat med att bli gravid igen har äntligen fått ett efterlängtat plus. Jag blev så glad och rörd och hela jag rös och tårarna rann. Äntligen!!!
Alla föräldrar som längtar efter barn förtjänar den lyckan tycker jag, men de som mist ett barn ligger mig så extra varmt om hjärtat och det glädjer mig extra mycket när de som kämpat får sitt efterlängtade plus och det bara måste gå bra denna gång, det måste det för oss alla. Till dig min fina vän, Grattis! och jag är med dig på vägen när helst du behöver mig... Kram
Det har varit en dag med blandade känslor minst sagt och jag kan nog tycka att dagen gått ganska bra då jag fått både glädje och sorg...
Alll lycka till mina fina vänner därute i livet....Kram Jessica
Idag har minnena från dagarna på bb varit så på ytan och under förmiddagspromenaden med vår vovve Molly så kom det över mig flera ggr, jag storgrät och så explosivt. Men det är skönt att få släppa fram det, även om det gör ont så är det ju så mkt kärlek i det. Jag bär ju så mkt kärlek i mig, kärlek som är bara din och den rinner så ofta över så jag blir i sånt kaos av känslor.
Idag har lillebror varit aktiv i magen, inga hårda starka sparkar men rörelse som för att trösta mig att han finns där och för att lugna mig. Jag är så glad för er mina små barn, ni betyder allt. Ni är allt jag nånsin önskat, ni är allt jagnpnsin drömt!!!!
På vår familjegrav där ditt stoft vilar, Ester, blommar sommarblommorna än, men snart ska vi byta inför ett årsdagen och kommande höst och vinter. Det lyser ju även i din lykta i stenen och jag tycker det är vackert där, det skänker mig en slags frid, att vi ger dig det vi kan. Våra hjärtan är ju för alltid dina och vi ger dig allt vi kan.
Tack för att du kom till oss hjärtat! Tack för att jag fick bli din mamma!
Du är så innerligt älskad och saknad i all evighet.
Idag har jag fått så glädjande nyheter. En mamma som också mist sitt älskade barn och som kämpat med att bli gravid igen har äntligen fått ett efterlängtat plus. Jag blev så glad och rörd och hela jag rös och tårarna rann. Äntligen!!!
Alla föräldrar som längtar efter barn förtjänar den lyckan tycker jag, men de som mist ett barn ligger mig så extra varmt om hjärtat och det glädjer mig extra mycket när de som kämpat får sitt efterlängtade plus och det bara måste gå bra denna gång, det måste det för oss alla. Till dig min fina vän, Grattis! och jag är med dig på vägen när helst du behöver mig... Kram
Det har varit en dag med blandade känslor minst sagt och jag kan nog tycka att dagen gått ganska bra då jag fått både glädje och sorg...
Alll lycka till mina fina vänner därute i livet....Kram Jessica
lördag 29 augusti 2009
Livet är mig kärt igen!
I onsdags var vi på tillväxt ultraljud med lille parveln och allt såg ut som det skulle, han ligger precis under mittenkurvan, men så vet jag ju också att det inte alltid är tillförlitligt. Ester låg också under kurvan och kom ut alldeles lagom stor och underbart perfekt.
På väg till sjukhuset där tul:et (förkortning av tillväxtultraljud) skulle göras så kör en bil rakt ut på vår körbana (han skulle alltså korsa vår vägbana i en korsning och han hade väjningsplikt) Han var otroligt nära å köra in i min sida och maken min fick göra en tvärsväng åt vänster för å försöka undvika att bilen mosade min sida...Han hann tänka måtte det ta i baken av bilen, men på ngt vis så lyckades makens och den andra bilens väjning undvika krock. Men jag hann se framför mig hur jag och lillebror blev klämda och jag bara skrek och efteråt kunde jag knappt sluta gråta. Jag var tillräckligt spänd redan innan, inför just ultraljudet och hur allt skulle se ut så nu vart jag nästan i chock...Fy vilken upplevelse. Jag insåg också då hur gärna jag verkligen vill leva, leva för Ester, lillebror, älsklingen min och Molly vår vovve och andra som är mig kära och håller mig kär. Livet är mig kärt igen!
Angående lillebrors tillväxt så ska vi på ett till tul i v.36. Hoppas att han följer sin kurva. Jag kan inte skaka av mig känslan av att något inte står rätt till. Jag har så svårt att tro att vi ska få med oss lillebror hem. Men å så vi längtar efter att han ska komma ut, att få se och hålla honom, oavsett hur det går så får vi träffa vår lille gosse. Vi fantiserar om att han ska få leva med oss och vi köper saker och kläder till honom, han ska ju få egna saker han med. Vissa saker får han ju ärva såklart, men vissa saker och kläder ärvs inte, de är bara Esters och lillebror får också saker som bara ska vara hans. Jag tror att oron för att ngt inte är rätt är nog för att allt ser så bra ut precis som det gjorde med Ester, ändå gick det ju inte bra....Vår lilla älskling är ju inte här hos oss i livet.
Jag har i flera dgr velat skriva av mig och har så mkt tankar i mig hela tiden, men har inte kunnat få ut det... Jag har känt hur det trycker i mig och som om jag binds i mig själv, som om jag vore i en rustning som krymper och kväver mig. Jag vet ju vad det är....Månadsdagen kommer.. Imorgon är det 11 månaders dagen. Älskade Ester... Jag tänker på dig ständigt! Du, lillebror, din pappa och Molly är min älskade familj. Jag och din pappa har köpt nya lyktor till graven och så fort man får sätta ut lyktorna på graven igen så kommer de upp. Vi ska snart också plantera om inför höst/vinter hos dig och på ett års-dagen kommer vi också att göra fint och fira din egna dag. Nu lyser det ändå ett ljus i den fina lyktan i stenen så det lyser ju hos dig på kvällarna iallafall.
Mamma Jessica
På väg till sjukhuset där tul:et (förkortning av tillväxtultraljud) skulle göras så kör en bil rakt ut på vår körbana (han skulle alltså korsa vår vägbana i en korsning och han hade väjningsplikt) Han var otroligt nära å köra in i min sida och maken min fick göra en tvärsväng åt vänster för å försöka undvika att bilen mosade min sida...Han hann tänka måtte det ta i baken av bilen, men på ngt vis så lyckades makens och den andra bilens väjning undvika krock. Men jag hann se framför mig hur jag och lillebror blev klämda och jag bara skrek och efteråt kunde jag knappt sluta gråta. Jag var tillräckligt spänd redan innan, inför just ultraljudet och hur allt skulle se ut så nu vart jag nästan i chock...Fy vilken upplevelse. Jag insåg också då hur gärna jag verkligen vill leva, leva för Ester, lillebror, älsklingen min och Molly vår vovve och andra som är mig kära och håller mig kär. Livet är mig kärt igen!
Angående lillebrors tillväxt så ska vi på ett till tul i v.36. Hoppas att han följer sin kurva. Jag kan inte skaka av mig känslan av att något inte står rätt till. Jag har så svårt att tro att vi ska få med oss lillebror hem. Men å så vi längtar efter att han ska komma ut, att få se och hålla honom, oavsett hur det går så får vi träffa vår lille gosse. Vi fantiserar om att han ska få leva med oss och vi köper saker och kläder till honom, han ska ju få egna saker han med. Vissa saker får han ju ärva såklart, men vissa saker och kläder ärvs inte, de är bara Esters och lillebror får också saker som bara ska vara hans. Jag tror att oron för att ngt inte är rätt är nog för att allt ser så bra ut precis som det gjorde med Ester, ändå gick det ju inte bra....Vår lilla älskling är ju inte här hos oss i livet.
Jag har i flera dgr velat skriva av mig och har så mkt tankar i mig hela tiden, men har inte kunnat få ut det... Jag har känt hur det trycker i mig och som om jag binds i mig själv, som om jag vore i en rustning som krymper och kväver mig. Jag vet ju vad det är....Månadsdagen kommer.. Imorgon är det 11 månaders dagen. Älskade Ester... Jag tänker på dig ständigt! Du, lillebror, din pappa och Molly är min älskade familj. Jag och din pappa har köpt nya lyktor till graven och så fort man får sätta ut lyktorna på graven igen så kommer de upp. Vi ska snart också plantera om inför höst/vinter hos dig och på ett års-dagen kommer vi också att göra fint och fira din egna dag. Nu lyser det ändå ett ljus i den fina lyktan i stenen så det lyser ju hos dig på kvällarna iallafall.
Mamma Jessica
torsdag 20 augusti 2009
Lillebror växer...
Ja, tiden går, fast jag själv tycker det är så långt kvar tills vi får se om lillebror kommer ut levande. Vi har idag gått 30 fulla veckor och går alltså in i v.31. Hoppet lever än, men skräcken växer också ju närmare bf vi kommer, ska det älskade lilla livet i magen få fortsätta även utanför, ska vi få ta med oss lillebror hem.
Här kommer en bild på magen i v.28+2
Vi närmar oss också Esters ett års-dag. Det värker i mitt hjärta och i varje cell. Mitt älskade hjärta som inte fick leva hos oss. Jag kommer alltid att sakna henne och kärleken är så stor och kommer alltid att vara. Jag vill inte vara utan henne och vetskapen om att jag måste det resten av mitt liv är så fruktansvärd.
Älskade hjärtat du finns alltid hos mig. Vi ses snart igen...
Mamma Jessica
Här kommer en bild på magen i v.28+2
Vi närmar oss också Esters ett års-dag. Det värker i mitt hjärta och i varje cell. Mitt älskade hjärta som inte fick leva hos oss. Jag kommer alltid att sakna henne och kärleken är så stor och kommer alltid att vara. Jag vill inte vara utan henne och vetskapen om att jag måste det resten av mitt liv är så fruktansvärd.
Älskade hjärtat du finns alltid hos mig. Vi ses snart igen...
Mamma Jessica
dåtid, nutid och framtid
När det hade gått ungefär tre och en halv månads tid efter vi mist Ester så mötte jag en läkare som inte alls förstod mig, min sorg och den ångest jag bar på. Hon menade på att jag ville vara så ledsen. Hur tänker man då undrar jag, vem vill vara i den smärta och sorg som man är i då man mist sitt barn? Men man kan inte vara annat än i just det, sorg, smärta, förtvivlan...Ja det finns ju inte ord som räcker till.
Nej, jag var ju tvungen att se till å inte fastna i sorgen och det gjorde jag tydligen då jag faktiskt vågade möta mig sorg, gråta och känna smärtan (enligt denna läkare). Jag som faktiskt genom hela mitt liv tidigare alltid flytt från hemska upplevelser jag varit med om. Jag kan säga att det fick långtgående och varaktiga spår i mig som varit mycket svårt att bearbeta efter så lång tid.
Jag ville inte fly från detta..Nej, det här är det absolut värsta som hänt mig i mitt liv, men också det vackraste och om jag var tvungen att stänga inne smärtan så tror jag faktiskt att det skulle tagit bort även glädjen och allt det fina också....
När jag försökte förklara det och hur jag kämpade mot ångest och allt möjligt och att jag ville få tid att bearbeta detta utan mediciner som faktiskt "stänger" av en en del så säger hon bara till mig att jag jag betedde mig som ett barn!!!
För att jag grät? För att jag hade ångest? Eller vadå? Hon undrade vad jag gjorde där då jag ju inte ville ha hjälp!!?? Jag frågade varför hon sade så, jag ville ju ha hjälp, men genom att få prata, få hjälp att hantera allt genom att få höra mina tankar högt m.m inte genom att droga mig så jag inte känner allt. För mig är inte det att bearbeta. Jag sa att jag tycker att hon nedvärderade mig och tryckte ner mig och att det minsann inte är lätt att sitta inför en okänd människa och blotta sitt inre och att då få höra att man beter sig som ett barn då man inte vill äta antidepressiva och sömntabletter, för att man gråter ut sin smärta och knappt kan prata för att man hypervetilerar då känslorna blir för starka..Jag kan också undra vad en sådan människa gör som läkare inom vården??
Nej jag vill inte fastna i sorgen och det kan jag idag se att jag inte har gjort. Jag har vågat se och möta smärtan och sorgen. Jag hedrar mitt älskade barn genom att våga känna allt och idag kan jag se att jag gått framåt, jag kämpar ju varje dag med att leva med sorgen och jag lär mig att leva ett liv med detta, det liv jag har. Jag kan till viss del känna glädje igen och det kräver mkt mod att våga det. Det krävs mycket mod för att våga skaffa syskon och att älska det trots att man vet att man kan förlora även det.
Man ska inte gräva ner sig och fastna i sorg, nej, men man ska heller inte fly från det, gör man det förlorar man alldeles för mycket. Det som vi genomlevt i livet är den vi är, vad vi sen väljer att göra med det är en annan sak. Även om jag är rädd och faktiskt inte vågar eller kan tro att lillebror ska få leva, så hoppas jag ju, jag förbereder för ett liv med lillebror, men jag förbereder mig också för det värsta och eftersom att jag vågade möta all smärta då Ester dog vet jag att oavsett vad som händer så får lillebror all kärlek han kan få och får han leva är vi förberedda och dör han så vet vi också hur vi ska göra.
Om jag inte tagit mig tiden att vara i nuet som en lång tid varit i sorg så skulle jag inte vara lika redo för framtiden... Jag bär fortfarande sorg, men jag vill också möta framtiden som just nu faktiskt bär med sig ljus, ljus då kärleken till Ester alltid finns kvar och en lillebror som just nu lever i min mage och kommer till oss... Ja, jag är glad att jag vågade vara i mörkret för nu vågar jag närma mig ljuset...även om mörkret fortfarande drar mig tillbaka ner i omgångar...Men ljuset finns där...
jag behöver min dåtid och min nutid för att gå framåt i min framtid....Min framtid med min make, vår dotter, vår son och vår hund.
Massor av kramar från en väldigt tankfull Jessica
Nej, jag var ju tvungen att se till å inte fastna i sorgen och det gjorde jag tydligen då jag faktiskt vågade möta mig sorg, gråta och känna smärtan (enligt denna läkare). Jag som faktiskt genom hela mitt liv tidigare alltid flytt från hemska upplevelser jag varit med om. Jag kan säga att det fick långtgående och varaktiga spår i mig som varit mycket svårt att bearbeta efter så lång tid.
Jag ville inte fly från detta..Nej, det här är det absolut värsta som hänt mig i mitt liv, men också det vackraste och om jag var tvungen att stänga inne smärtan så tror jag faktiskt att det skulle tagit bort även glädjen och allt det fina också....
När jag försökte förklara det och hur jag kämpade mot ångest och allt möjligt och att jag ville få tid att bearbeta detta utan mediciner som faktiskt "stänger" av en en del så säger hon bara till mig att jag jag betedde mig som ett barn!!!
För att jag grät? För att jag hade ångest? Eller vadå? Hon undrade vad jag gjorde där då jag ju inte ville ha hjälp!!?? Jag frågade varför hon sade så, jag ville ju ha hjälp, men genom att få prata, få hjälp att hantera allt genom att få höra mina tankar högt m.m inte genom att droga mig så jag inte känner allt. För mig är inte det att bearbeta. Jag sa att jag tycker att hon nedvärderade mig och tryckte ner mig och att det minsann inte är lätt att sitta inför en okänd människa och blotta sitt inre och att då få höra att man beter sig som ett barn då man inte vill äta antidepressiva och sömntabletter, för att man gråter ut sin smärta och knappt kan prata för att man hypervetilerar då känslorna blir för starka..Jag kan också undra vad en sådan människa gör som läkare inom vården??
Nej jag vill inte fastna i sorgen och det kan jag idag se att jag inte har gjort. Jag har vågat se och möta smärtan och sorgen. Jag hedrar mitt älskade barn genom att våga känna allt och idag kan jag se att jag gått framåt, jag kämpar ju varje dag med att leva med sorgen och jag lär mig att leva ett liv med detta, det liv jag har. Jag kan till viss del känna glädje igen och det kräver mkt mod att våga det. Det krävs mycket mod för att våga skaffa syskon och att älska det trots att man vet att man kan förlora även det.
Man ska inte gräva ner sig och fastna i sorg, nej, men man ska heller inte fly från det, gör man det förlorar man alldeles för mycket. Det som vi genomlevt i livet är den vi är, vad vi sen väljer att göra med det är en annan sak. Även om jag är rädd och faktiskt inte vågar eller kan tro att lillebror ska få leva, så hoppas jag ju, jag förbereder för ett liv med lillebror, men jag förbereder mig också för det värsta och eftersom att jag vågade möta all smärta då Ester dog vet jag att oavsett vad som händer så får lillebror all kärlek han kan få och får han leva är vi förberedda och dör han så vet vi också hur vi ska göra.
Om jag inte tagit mig tiden att vara i nuet som en lång tid varit i sorg så skulle jag inte vara lika redo för framtiden... Jag bär fortfarande sorg, men jag vill också möta framtiden som just nu faktiskt bär med sig ljus, ljus då kärleken till Ester alltid finns kvar och en lillebror som just nu lever i min mage och kommer till oss... Ja, jag är glad att jag vågade vara i mörkret för nu vågar jag närma mig ljuset...även om mörkret fortfarande drar mig tillbaka ner i omgångar...Men ljuset finns där...
jag behöver min dåtid och min nutid för att gå framåt i min framtid....Min framtid med min make, vår dotter, vår son och vår hund.
Massor av kramar från en väldigt tankfull Jessica
fredag 7 augusti 2009
Trött, varm, ledsen, men inser också att jag har massor av positivt i livet.
Hej!
I min blogg skriver jag mest om barn, Ester som lever i våra hjärtan och minnen och lillebror som lever i magen just nu. Jag skriver om sorg och oro, för det är ju det som mest upptar mina tankar och det är det som jag behöver ventilera mest.
Men jag har ju mycket annat i livet som är positivt och jag jobbar varje dag med att se detta och med att försöka njuta av det och korta stunder kan jag det....Det är jag glad för, det behövs som motpol för allt som är jobbigt. Just i dag har jag mer positivt i mitt liv än negativt, men jag inser att lycka är lätt å bära och sorg tungt och därför känns vågen så mycket mer åt det svåra hållet för det mesta, men det som är positivt i livet svänger över vågen då och då och det är skönt. Det är ju som jag tidigare nämnt otroligt svårt att leva med sorgen ibland och den där taggtråden( som är sorgen) i hjärtat kan skava upp rejält och det tar tid varje gång att bädda in den igen.....
Jag ska försöka dela med mig lite av annat glatt i livet också. Fast saker som gällt lillebror har ju varit positivt och glatt även om det också är mkt oro med i det, men iallafall ska jag försöka dela med mig av annat i livet också då och då.
Nu vill jag dela med mig av en solstråle vi har i vårt liv, en älskad leonbergertik vid namn Molly, fast hon har ju också många smeknamn. Vi hämtade hem henne juldagen år 2006 i blir det tredje året vi har henne hos oss. Känns som om hon alltid har varit här. Molly är född den 30 oktober 2006. Ja den 30 är ju samma datum som Ester fast Ester är född i September och nu är lillebror beräknad till den 28 oktober vilket faktiskt är mitt födelsedatum så det är bara maken i denna familj som inte är ett höstbarn. Ja ni ser våra barn är med i allt ;)
Här kommer i allafall några fina bilder på ännu ett av våra hjärtan.
I min blogg skriver jag mest om barn, Ester som lever i våra hjärtan och minnen och lillebror som lever i magen just nu. Jag skriver om sorg och oro, för det är ju det som mest upptar mina tankar och det är det som jag behöver ventilera mest.
Men jag har ju mycket annat i livet som är positivt och jag jobbar varje dag med att se detta och med att försöka njuta av det och korta stunder kan jag det....Det är jag glad för, det behövs som motpol för allt som är jobbigt. Just i dag har jag mer positivt i mitt liv än negativt, men jag inser att lycka är lätt å bära och sorg tungt och därför känns vågen så mycket mer åt det svåra hållet för det mesta, men det som är positivt i livet svänger över vågen då och då och det är skönt. Det är ju som jag tidigare nämnt otroligt svårt att leva med sorgen ibland och den där taggtråden( som är sorgen) i hjärtat kan skava upp rejält och det tar tid varje gång att bädda in den igen.....
Jag ska försöka dela med mig lite av annat glatt i livet också. Fast saker som gällt lillebror har ju varit positivt och glatt även om det också är mkt oro med i det, men iallafall ska jag försöka dela med mig av annat i livet också då och då.
Nu vill jag dela med mig av en solstråle vi har i vårt liv, en älskad leonbergertik vid namn Molly, fast hon har ju också många smeknamn. Vi hämtade hem henne juldagen år 2006 i blir det tredje året vi har henne hos oss. Känns som om hon alltid har varit här. Molly är född den 30 oktober 2006. Ja den 30 är ju samma datum som Ester fast Ester är född i September och nu är lillebror beräknad till den 28 oktober vilket faktiskt är mitt födelsedatum så det är bara maken i denna familj som inte är ett höstbarn. Ja ni ser våra barn är med i allt ;)
Här kommer i allafall några fina bilder på ännu ett av våra hjärtan.
torsdag 30 juli 2009
Ester!!!!
Ester mitt älskade hjärta!
Idag är det din tio månaders dag. För tio månader sedan brast mitt hjärta. Ditt hjärta stod still och det kändes som om mitt också stannade.
Jag har varit med om mycket i mitt liv som orsakat så mycket smärta, men jag har aldrig känt sån smärta som jag gjorde då och som är kvar än idag.
Idag har din pappa och jag gråtit så mycket, vi saknar dig så oändligt mycket, ord kan inte beskriva saknaden, smärtan, kärleken och den fruktansvärda förtvivlan som bor i våra hjärtan. Oftast gråter jag i min ensamhet och här hemma med din pappa. Jag visar sällan hur ont det gör i mig, det syns inte på mig så ofta, jag är tyvärr mästare på att dölja.
Det är så ofattbart stort att få ett barn och så ofattbart smärtsamt att förlora det man älskar mest. Ibland förtränger jag det, jag kan berätta och prata om dig utan att fälla en tår, det är som om jag berättar en historia men så slår det mig att det är ju dig jag pratar om, mitt barn, min älskade dotter, jag har förlorat dig!!!
Nej!!!!!!!!!
Jag minns då vi efter första natten på bb fick dig inrullad till oss på nytt, hur jag sken upp och stoltheten vällde upp och hoppet fanns att du levde...Men nej du levde fortfarande inte. Vi grät och grät, höll dig, smekte och pussade dig. Jag minns hur jag sa till mig själv, NJUT, jag visste ju någonstans i mig att vi hade så kort tid,, jag försökte stundtals hålla tårarna borta så att jag skulle kunna se dig bättre och inte förhindras av tårarnas dimma. Jag ville minnas varje detalj. Jag minns din lukt, den där älskade bebislukten. Jag berättade hela tiden hur mycket jag älskar dig, jag sjöng för dig. Jag försökte säga hej då på den korta tid vi hade. Varje dag som går, säger jag till dig att jag älskar dig och att jag saknar dig. Jag har också insett att jag inte har sagt hej då, jag kommer aldrig att göra det för du finns alltid i mig, hos oss. Så länge jag lever så finns du. Du finns inom mig. Jag saknar dig!
Jag vill slita bort denna smärta, jag sliter i taggtråden som sitter i mitt hjärta, jag drar och drar men det slutar aldrig, hjärtat slits och slits, blir slamsor, trasor och jag blöder...jag förblöder. Jag vet att smärtan är ju för att vi inte fick behålla dig och den är för alltid en del av mig nu och jag försöker varje dag att lära mig leva med den. Jag får försöka pussla ihop mitt hjärtas slamsor med taggtråden(sorgen) i den.
Jag har idag levt med saknaden efter dig längre än tiden då jag levde med dig. Jag kan inte förstå hur tiden kunnat gå och att jag fortfarande lever.
När jag sitter och tittar på bilderna på dig och oss så gör det så ont. Jag är tillbaka i tiden, jag är på bb. Att se smärtan i våra ansikten på bilderna är obeskrivbar, men jag kan också se KÄRLEKEN och stoltheten.
Bilden av där vi bär dig i kistan för att fira ner dig i vår familjegrav är så fel, det är inte så det ska vara.
-kopia.gif)
Mycket kan man ändra på, men här står vi maktlösa. Att ta bort smärtan efter ett förlorat barn, går inte och den som tror det är galen.
JAG ÄLSKAR DIG ESTER, ORDEN RÄCKER INTE TILL OCH SAKNAD ÄR INTE HELLER ETT TILLRÄCKLIGT STARK ORD FÖR VAD JAG KÄNNER...MEN VET ATT DIN PAPPA OCH JAG ÄLSKAR DIG OCH BÄR DIG MED OSS I EVGIHET!
GRATTIS PÅ DIN TIOMÅNADERS DAG!!!
Mamma Jessica
Idag är det din tio månaders dag. För tio månader sedan brast mitt hjärta. Ditt hjärta stod still och det kändes som om mitt också stannade.
Jag har varit med om mycket i mitt liv som orsakat så mycket smärta, men jag har aldrig känt sån smärta som jag gjorde då och som är kvar än idag.
Idag har din pappa och jag gråtit så mycket, vi saknar dig så oändligt mycket, ord kan inte beskriva saknaden, smärtan, kärleken och den fruktansvärda förtvivlan som bor i våra hjärtan. Oftast gråter jag i min ensamhet och här hemma med din pappa. Jag visar sällan hur ont det gör i mig, det syns inte på mig så ofta, jag är tyvärr mästare på att dölja.
Det är så ofattbart stort att få ett barn och så ofattbart smärtsamt att förlora det man älskar mest. Ibland förtränger jag det, jag kan berätta och prata om dig utan att fälla en tår, det är som om jag berättar en historia men så slår det mig att det är ju dig jag pratar om, mitt barn, min älskade dotter, jag har förlorat dig!!!
Nej!!!!!!!!!
Jag minns då vi efter första natten på bb fick dig inrullad till oss på nytt, hur jag sken upp och stoltheten vällde upp och hoppet fanns att du levde...Men nej du levde fortfarande inte. Vi grät och grät, höll dig, smekte och pussade dig. Jag minns hur jag sa till mig själv, NJUT, jag visste ju någonstans i mig att vi hade så kort tid,, jag försökte stundtals hålla tårarna borta så att jag skulle kunna se dig bättre och inte förhindras av tårarnas dimma. Jag ville minnas varje detalj. Jag minns din lukt, den där älskade bebislukten. Jag berättade hela tiden hur mycket jag älskar dig, jag sjöng för dig. Jag försökte säga hej då på den korta tid vi hade. Varje dag som går, säger jag till dig att jag älskar dig och att jag saknar dig. Jag har också insett att jag inte har sagt hej då, jag kommer aldrig att göra det för du finns alltid i mig, hos oss. Så länge jag lever så finns du. Du finns inom mig. Jag saknar dig!
Jag vill slita bort denna smärta, jag sliter i taggtråden som sitter i mitt hjärta, jag drar och drar men det slutar aldrig, hjärtat slits och slits, blir slamsor, trasor och jag blöder...jag förblöder. Jag vet att smärtan är ju för att vi inte fick behålla dig och den är för alltid en del av mig nu och jag försöker varje dag att lära mig leva med den. Jag får försöka pussla ihop mitt hjärtas slamsor med taggtråden(sorgen) i den.
Jag har idag levt med saknaden efter dig längre än tiden då jag levde med dig. Jag kan inte förstå hur tiden kunnat gå och att jag fortfarande lever.
När jag sitter och tittar på bilderna på dig och oss så gör det så ont. Jag är tillbaka i tiden, jag är på bb. Att se smärtan i våra ansikten på bilderna är obeskrivbar, men jag kan också se KÄRLEKEN och stoltheten.
Bilden av där vi bär dig i kistan för att fira ner dig i vår familjegrav är så fel, det är inte så det ska vara.
-kopia.gif)
Mycket kan man ändra på, men här står vi maktlösa. Att ta bort smärtan efter ett förlorat barn, går inte och den som tror det är galen.
JAG ÄLSKAR DIG ESTER, ORDEN RÄCKER INTE TILL OCH SAKNAD ÄR INTE HELLER ETT TILLRÄCKLIGT STARK ORD FÖR VAD JAG KÄNNER...MEN VET ATT DIN PAPPA OCH JAG ÄLSKAR DIG OCH BÄR DIG MED OSS I EVGIHET!
GRATTIS PÅ DIN TIOMÅNADERS DAG!!!
Mamma Jessica
söndag 26 juli 2009
Handla kläder till lillebror och en önskan om att få göra det till Ester också.
Vi var i dagarna och handlade lite kläder till lillebror.
Vi hade ju köpt lite kläder till Ester inför ankomsten. Vi valde medvetet att inte köpa så mycket då vi tänkte att vi kunde handla i efterhand då vi skulle veta hur stor vår bebbe var och även vilket kön det var. Inte alltid så kul med så neutrala kläder. Så med andra ord behövs det fyllas på nu och så ville vi att vissa kläder skulle förbli bara Esters, de är ju minnen om drömmarna och längtan till henne och vi vill spara dem i hennes minneslåda. Några klädesplagg ska lillebror dock få ärva...
Iallafall så var det roligt att handla till lillebror och vi valde blått, grönt, svart och vitt bl.a. Sen såg jag en klänning på en ställning och det högg i hjärtat. Jag ville ju få handla till vår älskade Ester också, hon skulle ju också behöva nya kläder.
Jag vet, det är så här vårt liv är nu, att leva med det dubbla hela tiden. Det som skulle varit, saknaden och längtan efter det som aldrig kan bli. Lyckan och sorgen går hand i hand just nu, lycka över att lillebror växer i mig just nu och sorgen över att Ester inte lever med oss. Men kärleken för dem båda är så stor och alltid med.
Idag har jag pysslat lite med lillebrors kläder och så har jag också pysslat med Esters minneslåda....Mina älskade barn, jag pysslar om/för dem på det sätt jag kan.
Förövrigt har jag idag klippt makens hår, plockat svarta vinbär, promenerat i skogen, tvättat o.s.v.........
Här kommer en bild på Esters minneslåda
Bilder på några av lillebrors kläder, mycket randigt i år ;)
Kram från Jessica fylld av kärlek
Vi hade ju köpt lite kläder till Ester inför ankomsten. Vi valde medvetet att inte köpa så mycket då vi tänkte att vi kunde handla i efterhand då vi skulle veta hur stor vår bebbe var och även vilket kön det var. Inte alltid så kul med så neutrala kläder. Så med andra ord behövs det fyllas på nu och så ville vi att vissa kläder skulle förbli bara Esters, de är ju minnen om drömmarna och längtan till henne och vi vill spara dem i hennes minneslåda. Några klädesplagg ska lillebror dock få ärva...
Iallafall så var det roligt att handla till lillebror och vi valde blått, grönt, svart och vitt bl.a. Sen såg jag en klänning på en ställning och det högg i hjärtat. Jag ville ju få handla till vår älskade Ester också, hon skulle ju också behöva nya kläder.
Jag vet, det är så här vårt liv är nu, att leva med det dubbla hela tiden. Det som skulle varit, saknaden och längtan efter det som aldrig kan bli. Lyckan och sorgen går hand i hand just nu, lycka över att lillebror växer i mig just nu och sorgen över att Ester inte lever med oss. Men kärleken för dem båda är så stor och alltid med.
Idag har jag pysslat lite med lillebrors kläder och så har jag också pysslat med Esters minneslåda....Mina älskade barn, jag pysslar om/för dem på det sätt jag kan.
Förövrigt har jag idag klippt makens hår, plockat svarta vinbär, promenerat i skogen, tvättat o.s.v.........
Här kommer en bild på Esters minneslåda
Bilder på några av lillebrors kläder, mycket randigt i år ;)
Kram från Jessica fylld av kärlek
fredag 24 juli 2009
Vi har gått in i en ny vecka!
Ja, det låter ju knäppt att jag skriver att vi gått in i en ny vecka på en torsdag, men då det gäller lillebror i magen så har vi det. Vi är nu i v.27, vilket betyder att vi gått 26 hela veckor i graviditeten. Jag kan själv knappt förstå det, att vi gått så långt och samtidigt så känns det så långt kvar. Det är så tärande att vara så orolig, men visst försöker vi njuta också, för det gör man när magen rör sig och man känner av den lille i magen. Då kan vi känna hopp om att han kanske får komma ut levande till oss och leva här på jorden. Igår(onsdag) inhandlade vi de första "lillebrorkläderna" Ja kläder som inte är ärvda utan köpta enbart för Lillebror. Vi har hela tiden känt att även lillebror ska få saker som är köpta bara för honom, som är förknippade med förväntningarna inför hans ankomst. Vi är ju glada för alla de minnen vi har kvar av Ester och alla inköp som bar så mycket förhoppningar och drömmar. Vi vill ha det till båda våra älskade barn. Om lillebror inte får stanna hos oss, har vi egna minnen och saker från just hans tid. Det kan säkert verka märkligt för en del, men för oss som endast har 100% katastrof bakom oss är detta det enda vi har att förhålla oss till. Men skulle vi inte ha hopp och drömmar kvar så skulle vi ju aldrig vara där vi är idag, med en liten bror i magen, så hopp har vi, den går hand i hand med rädslan och ibland väger den ena mer än den andra men de hänger alltid med.
När vi pratar om det där med hand i hand....Så känner jag ofta att när jag får en lyckokänsla över mig så väcks även sorgen, de ligger så nära varandra, hela tiden. Som när jag och älsklingen handlade kläder till vår lille kille. Då kände jag mig glad och hittade en massa fint och så såg jag en klänning och då kom sorgen....Jag vill ju också få gå och handla till Ester. Varje gång jag känner lycka stinger sorgen i mig samtidigt, den ligger under ytan, men jag lät den inte ta över glädjen för att få handla till lillebror, nej men den fanns med...
Men sen hemma så tog jag fram ett klädesplagg som var inköpt till Ester och kramade om och lät tårarna falla, jag måste ge plats för sorgen med, annars spricker jag...
Nu har jag gråtit ut, nu är det dags för glädje igen, jag ska glädjas åt att gå in i en ny vecka...Lillebror växer sig större och starkare.
Jessica med kärlek som svämmar över och med plats för både sorg och glädje
När vi pratar om det där med hand i hand....Så känner jag ofta att när jag får en lyckokänsla över mig så väcks även sorgen, de ligger så nära varandra, hela tiden. Som när jag och älsklingen handlade kläder till vår lille kille. Då kände jag mig glad och hittade en massa fint och så såg jag en klänning och då kom sorgen....Jag vill ju också få gå och handla till Ester. Varje gång jag känner lycka stinger sorgen i mig samtidigt, den ligger under ytan, men jag lät den inte ta över glädjen för att få handla till lillebror, nej men den fanns med...
Men sen hemma så tog jag fram ett klädesplagg som var inköpt till Ester och kramade om och lät tårarna falla, jag måste ge plats för sorgen med, annars spricker jag...
Nu har jag gråtit ut, nu är det dags för glädje igen, jag ska glädjas åt att gå in i en ny vecka...Lillebror växer sig större och starkare.
Jessica med kärlek som svämmar över och med plats för både sorg och glädje
tisdag 21 juli 2009
Ester i mina tankar som alltid!!!
Jag har en vän som mist en släkting för bara några dagar sedan. Det gör ont i mig då jag påminns så om min förlust(och då självklart min mans förlust också) Ett liv som avslutas. Jag förstår ju så väl hur det känns och jag tänker på min vän och hela familjen och sänder dem varma tankar och kärlek.
Läste idag om ett barn på 11 månader som avlidigt efter att ha blivit påkörd av en backande husvagn. Så fruktansvärt tragiskt. Jag har så svårt att acceptera att Esters liv avslutades innan hon fick leva den utanför min mage, men hur accepterar man att ens barns liv avslutas på det viset? Det är ju tyvärr så att man inte har ngt val, man kan ju inte förändra det som skett och det är en hemsk insikt. Tänker på det stackars barnet och på dess familj och jag tänker på min älskade Ester, som alltid finns i mina tankar och i mitt hjärta.
Läste idag igenom kort vi fick skickat till oss strax efter att Ester lämnat oss och grät. Grät för att det är som det är och tårarna föll även för de fina ord våra medmänniskor skrivit till oss. Hur de försöker förmedla hur de känner med oss. Jag inser hur maktlösa de måste känt sig, precis som vi, hur svårt de haft med hur de ska formulera sig, vad ska man skriva,?? vad kan man säga???
Idag (Ja igår egentligen då klockan är över 24) har det också fötts ett nytt litet liv till världen. Ett syskon till ett barn i himlen och ett barn på jorden. Det gläder mitt hjärta varje gång ett barn får födas till världen och leva i den. Stort Grattis till min vän och välkommen älskade lilla liv.
Jag hoppas ju så att vår Ester ska få bli storasyster till ett levande barn här på jorden, rädslan är så stor att det inte ska bli så, men vi hoppas och kämpar för det. Jag tror nog att Ester ser till lillebror i magen min.
Ja, Ester är vekligen alltid i mina tankar och nästan allt som sker omkring mig får mig att tänka på henne..Då ett liv lämnar jorden, då ett nytt liv kommer till världen m.m. Det är så helt enkelt att livet alltid kommer att få mig tänka på mitt älskade barn och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.
Hos Ester blommar det för fullt i planteringen nu, äntligen har de små söta lila blommorna slagit ut. Ester vårt hjärta, vår stjärna, vårt allt, hoppas du tycker om din viloplats här på jorden och att du ser ner på den med stolthet. Vi vet att du är med oss, vi tar med dig vart vi än är.
Mitt hjärta är ditt, du lever i mig!!
Vår familjegrav där Esters stoft vilar.
Läste idag om ett barn på 11 månader som avlidigt efter att ha blivit påkörd av en backande husvagn. Så fruktansvärt tragiskt. Jag har så svårt att acceptera att Esters liv avslutades innan hon fick leva den utanför min mage, men hur accepterar man att ens barns liv avslutas på det viset? Det är ju tyvärr så att man inte har ngt val, man kan ju inte förändra det som skett och det är en hemsk insikt. Tänker på det stackars barnet och på dess familj och jag tänker på min älskade Ester, som alltid finns i mina tankar och i mitt hjärta.
Läste idag igenom kort vi fick skickat till oss strax efter att Ester lämnat oss och grät. Grät för att det är som det är och tårarna föll även för de fina ord våra medmänniskor skrivit till oss. Hur de försöker förmedla hur de känner med oss. Jag inser hur maktlösa de måste känt sig, precis som vi, hur svårt de haft med hur de ska formulera sig, vad ska man skriva,?? vad kan man säga???
Idag (Ja igår egentligen då klockan är över 24) har det också fötts ett nytt litet liv till världen. Ett syskon till ett barn i himlen och ett barn på jorden. Det gläder mitt hjärta varje gång ett barn får födas till världen och leva i den. Stort Grattis till min vän och välkommen älskade lilla liv.
Jag hoppas ju så att vår Ester ska få bli storasyster till ett levande barn här på jorden, rädslan är så stor att det inte ska bli så, men vi hoppas och kämpar för det. Jag tror nog att Ester ser till lillebror i magen min.
Ja, Ester är vekligen alltid i mina tankar och nästan allt som sker omkring mig får mig att tänka på henne..Då ett liv lämnar jorden, då ett nytt liv kommer till världen m.m. Det är så helt enkelt att livet alltid kommer att få mig tänka på mitt älskade barn och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.
Hos Ester blommar det för fullt i planteringen nu, äntligen har de små söta lila blommorna slagit ut. Ester vårt hjärta, vår stjärna, vårt allt, hoppas du tycker om din viloplats här på jorden och att du ser ner på den med stolthet. Vi vet att du är med oss, vi tar med dig vart vi än är.
Mitt hjärta är ditt, du lever i mig!!
Vår familjegrav där Esters stoft vilar.
söndag 19 juli 2009
Lillebror!
Jag har ju alltid benämt lillen i magen som Liten och det är lite svårt att vänja sig av med det. Men nu försöker jag att säga lillebror, då vi nu faktiskt vet att det är en lillebror.
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag köpt tyg som jag ska sy filt av, precis som jag gjorde till storasyster Ester och att jag skulle lägga in bild på den sen....Nu kom jag ihåg det och ska lägga in det. Lägger även in lite andra bilder på saker vi köpt till lillebror.
Vi föll ju för temat wild från teddykompaniet (tror jag de heter). Det första inköpet som gjordes till Ester var faktiskt en lejon speldosa från dinglisar från teddykpompaniet. Till lillebror kändes det självklart att det skulle inköpas en egen speldosa därifrån, han får en tiger med en annan melodi. Sedan har vi köpt en mjuk tigerskallra, en likadan som storasyster Ester fick med sig, för att vi tyckte det var fint att få ha ngt likadant som storasyster. Sen ett mysigt gosedjur också.
Fina tigerspeldosan från dinglisar
mjuk mysig filt med giraffer, följer vilda temat ;)
Mjuk tigerskallra
Mysig,len och gosig leopard
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag köpt tyg som jag ska sy filt av, precis som jag gjorde till storasyster Ester och att jag skulle lägga in bild på den sen....Nu kom jag ihåg det och ska lägga in det. Lägger även in lite andra bilder på saker vi köpt till lillebror.
Vi föll ju för temat wild från teddykompaniet (tror jag de heter). Det första inköpet som gjordes till Ester var faktiskt en lejon speldosa från dinglisar från teddykpompaniet. Till lillebror kändes det självklart att det skulle inköpas en egen speldosa därifrån, han får en tiger med en annan melodi. Sedan har vi köpt en mjuk tigerskallra, en likadan som storasyster Ester fick med sig, för att vi tyckte det var fint att få ha ngt likadant som storasyster. Sen ett mysigt gosedjur också.
Fina tigerspeldosan från dinglisar
mjuk mysig filt med giraffer, följer vilda temat ;)
Mjuk tigerskallra
Mysig,len och gosig leopard
lördag 18 juli 2009
Det blev en flicka inlägg 2
När vi tog emot alla blommor och kort som alla beklagade vår sorg så grät jag, jag var berörd över att så många berördes av vår Ester och att de tänkte på oss. Ett starkt minne jag har är att jag sa till min älskade man...-Jag vill inte ha det hrä, jag vill ha grattis kort och blommor med glädjekort. Det gjorde så ont då alla dessa kondolenanser påminde oss om att så här var verkligheten, vår älskade dotter dog. Jag ville ju att verkligheten skulle vara som vi drömt om som det borde ha blivit och som skulle ha blivit om inte en bakterie förstört allt.
När någon dör så skickar man ju blommor och kort där man beklagar sorgen och förstå mig rätt, vi uppskattade det absolut.
Men jag förlorade henne inte bara, jag fick henne också och just den bekräftelsen att få ett sådant kort hade värmt så otroligt mycket. Ett minne av det.
Nu har vi av vänner och släkt verkligen blivit bekräftade som föräldrar och Ester har verkligen blivit bekräftad så vi har underbar människor omkring oss.
Men just att se det där kortet "Det blev en flicka" just det kortet vi inte fick väckte så mycket i mig, saknaden av det som inte fick fortsätta, ett liv, en ljuvlig liten Ester som är så oerhört älskad och saknad.
Så till alla som funnits för oss, ni har gjort så mycket fint och funnits där för oss. Tack!!!
När någon dör så skickar man ju blommor och kort där man beklagar sorgen och förstå mig rätt, vi uppskattade det absolut.
Men jag förlorade henne inte bara, jag fick henne också och just den bekräftelsen att få ett sådant kort hade värmt så otroligt mycket. Ett minne av det.
Nu har vi av vänner och släkt verkligen blivit bekräftade som föräldrar och Ester har verkligen blivit bekräftad så vi har underbar människor omkring oss.
Men just att se det där kortet "Det blev en flicka" just det kortet vi inte fick väckte så mycket i mig, saknaden av det som inte fick fortsätta, ett liv, en ljuvlig liten Ester som är så oerhört älskad och saknad.
Så till alla som funnits för oss, ni har gjort så mycket fint och funnits där för oss. Tack!!!
Det blev en flicka!
Jag var häromdagen och skulle handla ett kort att skicka till en vän. Och i kortstället såg jag dessa kort som man ger till de som fått barn.....
Det blev en flicka!!!
Jag fick aldrig ett sådant kort då vi fick Ester :( och det gör ont. Jag hade velat få ett sånt. Men vi fick kondoleanser, blombuketter och kort med beklagar sorgen på. Det kändes såklart jättefint att man tänkte på oss. Men glädjen då? Glädjen vi också kände över att få ett sånt ljuvligt och perfekt flickebarn! Vi var ju också så stolta! Det blev en ficka, för det blev det. En alldeles underbar dotter fick vi och hon finns kvar, i oss, i våra hjärtan, i våra minnen, en familjemedlem som inte får leva med oss men ändå är så med... Ja för oss är hon så tydligt med hela tiden, vi räknar med henne och pratar om henne jämt, hon har en självklar plats i vår familj och framförallt i våra hjärtan. Vår älskade lilla flicka.
Jessica
Det blev en flicka!!!
Jag fick aldrig ett sådant kort då vi fick Ester :( och det gör ont. Jag hade velat få ett sånt. Men vi fick kondoleanser, blombuketter och kort med beklagar sorgen på. Det kändes såklart jättefint att man tänkte på oss. Men glädjen då? Glädjen vi också kände över att få ett sånt ljuvligt och perfekt flickebarn! Vi var ju också så stolta! Det blev en ficka, för det blev det. En alldeles underbar dotter fick vi och hon finns kvar, i oss, i våra hjärtan, i våra minnen, en familjemedlem som inte får leva med oss men ändå är så med... Ja för oss är hon så tydligt med hela tiden, vi räknar med henne och pratar om henne jämt, hon har en självklar plats i vår familj och framförallt i våra hjärtan. Vår älskade lilla flicka.
Jessica
tisdag 14 juli 2009
Känslostorm, tankestorm och rejäla käftsmällar!
Det har varit en tid nu med mkt tankar och känslor och jag har inte riktigt orkat med att skriva. Det är verkligen kaos i mig.
Saknar Ester så oerhört.
Jag vet att det lilla syskonet i mig är en egen person och inte det minsta kommer att kunna fylla Esters plats. Men någonstans i mig har jag nog tänkt och försökt lura mig själv att när syskonet kommer ut så kommer allt att bli bra. Jag vet ju att det inte blir så, Ester kommer ju aldrig tillbaka och vi kommer ju alltid att sakna henne. Jag tror att det är för att verkligheten gör alldeles för ont som jag ibland flyr in i såna önsketankar. Tankar som att då blir det bra igen. Men gång på gång kommer de där käftsmällarna och huggen i magen och hjärtat. Vi får aldrig mer hålla om vår älskade Ester och det gör så djävulskt ont. Älskade Ester hjärtat, vad du fattas oss. Du är alltid i mina tankar och kommer alltid att vara så högt älskad.
Idag var vi och gjorde ett könsultraljud. Vi kände att vi nog behövde få veta vad det är för en filur som gömmer sig i magen, för att få förbereda sig på ngt vis. För vi behöver inte överaskas av könet, nej för oss kommer överaskningen vara ett skrik, en levande bebis, ååå som vi hoppas på det.
Så ligger jag där på sängen och läkaren frågar om det är första barnet, nej andra svarar jag. sen kom följdfrågan:
-vad blev det första? en tjej svarar jag då.
-Okej! vad tror du att det är nu?
Jag tror ju på tjej för att jag mår likadant och allt är likadant, men annars vet jag inte...
Sen förs "dosan" över magen och jag ser vad jag tror är en pung, men inget sägs ännu, han för "manicken" fram och tillbaka över de nedre regionerna, är det svårt att se frågar jag?...
-Jag anar säger han, men vänta lite....
-En pojke! säger jag, då jag ser en snopp och jag kände sån lycka, vår lilla kille... Vår bebbe, vår Liten.
-Japp säger han det är en pojke, GRATTIS!!
Där trodde ju han att lyckan var för att vi skulle få en av varje, och ja det blir det ju, vi har nu fått en av varje, men än så länge är det bara en som lever....Och vi hoppas att vår lille kille får komma ut levande till oss.
Där kom käftsmällen och huggen i hjärtat....På väg hem i bilen brast jag i tårar, för så borde det ju ha varit, sån lycka över att vi hos oss skulle ha fått ett barn av varje kön, lyckan borde vara total...Men ett av våra barn får inte leva hos oss. vår älskade lilla Ester som inte får träffa sin lillebror och lillebror som bara får Se Ester på kort och besöka hennes grav och plantera blommor och sköta om stenen med oss.....
Verkligheten gör för ont. Jag är så ledsen över att inte få känna bara ren lycka i denna graviditet. Att sorgen jämt går där sida vid sida. Jag känner bara lycka över att lillebror kommit och hoppas så att han ska få leva, men det påminner mig ju också så mycket om Ester och då kommmer ju sorgen....Jag måste ju leva med det för resten av livet. Sorg och lycka hand i hand.
Mina små hjärtan. Jag älskar er så, mina underverk, våra barn. Våra mirakel.
Mamma Jessica
Saknar Ester så oerhört.
Jag vet att det lilla syskonet i mig är en egen person och inte det minsta kommer att kunna fylla Esters plats. Men någonstans i mig har jag nog tänkt och försökt lura mig själv att när syskonet kommer ut så kommer allt att bli bra. Jag vet ju att det inte blir så, Ester kommer ju aldrig tillbaka och vi kommer ju alltid att sakna henne. Jag tror att det är för att verkligheten gör alldeles för ont som jag ibland flyr in i såna önsketankar. Tankar som att då blir det bra igen. Men gång på gång kommer de där käftsmällarna och huggen i magen och hjärtat. Vi får aldrig mer hålla om vår älskade Ester och det gör så djävulskt ont. Älskade Ester hjärtat, vad du fattas oss. Du är alltid i mina tankar och kommer alltid att vara så högt älskad.
Idag var vi och gjorde ett könsultraljud. Vi kände att vi nog behövde få veta vad det är för en filur som gömmer sig i magen, för att få förbereda sig på ngt vis. För vi behöver inte överaskas av könet, nej för oss kommer överaskningen vara ett skrik, en levande bebis, ååå som vi hoppas på det.
Så ligger jag där på sängen och läkaren frågar om det är första barnet, nej andra svarar jag. sen kom följdfrågan:
-vad blev det första? en tjej svarar jag då.
-Okej! vad tror du att det är nu?
Jag tror ju på tjej för att jag mår likadant och allt är likadant, men annars vet jag inte...
Sen förs "dosan" över magen och jag ser vad jag tror är en pung, men inget sägs ännu, han för "manicken" fram och tillbaka över de nedre regionerna, är det svårt att se frågar jag?...
-Jag anar säger han, men vänta lite....
-En pojke! säger jag, då jag ser en snopp och jag kände sån lycka, vår lilla kille... Vår bebbe, vår Liten.
-Japp säger han det är en pojke, GRATTIS!!
Där trodde ju han att lyckan var för att vi skulle få en av varje, och ja det blir det ju, vi har nu fått en av varje, men än så länge är det bara en som lever....Och vi hoppas att vår lille kille får komma ut levande till oss.
Där kom käftsmällen och huggen i hjärtat....På väg hem i bilen brast jag i tårar, för så borde det ju ha varit, sån lycka över att vi hos oss skulle ha fått ett barn av varje kön, lyckan borde vara total...Men ett av våra barn får inte leva hos oss. vår älskade lilla Ester som inte får träffa sin lillebror och lillebror som bara får Se Ester på kort och besöka hennes grav och plantera blommor och sköta om stenen med oss.....
Verkligheten gör för ont. Jag är så ledsen över att inte få känna bara ren lycka i denna graviditet. Att sorgen jämt går där sida vid sida. Jag känner bara lycka över att lillebror kommit och hoppas så att han ska få leva, men det påminner mig ju också så mycket om Ester och då kommmer ju sorgen....Jag måste ju leva med det för resten av livet. Sorg och lycka hand i hand.
Mina små hjärtan. Jag älskar er så, mina underverk, våra barn. Våra mirakel.
Mamma Jessica
söndag 5 juli 2009
Ledsen!
Ja, ledsen i hjärtat är jag ju varje dag och kommer att vara det så länge jag lever. Visst kommer jag nog också att kunna känna mig lycklig på samma gång, men sorgen av att Ester inte finns med oss och delar livet med oss finns ju alltid där. Sorg och lycka kommer för alltid att gå hand i hand.
Nu har vi haft bröllopsdag den 28 juni och den 30 juni var det Esters 9 månaders dag och jag har varit så nere och ledsen. Det har känts så där extra tungt i hela mig.
Idag så bröt jag ihop totalt och verkligen låg och kramade kudden för det var så tomt i mun famn. Jag saknar min älskade bebis så jag går sönder. Idag har jag skrikit -NEEEEJJ om och om igen, jag har skrikit jävla bakterier och VARFÖR??? och Förlåt mig till min älskade Ester. Det gör så ont och jag vill inte, jag vill inte behöva leva resten av mitt liv, utan min älskade dotter. Jag vill inte att det ska vara sant. Var är min bebis? Hon skulle ju vara här, hur faan kunde det gå så fel? Jävla bakterie. Min älskade bebis dog i min mage, min kropp sa inte till om vad som hände i mig. Hur kan en kropp skapa något så underbart som Ester och sen också göra så att jag mister henne?
Jag har fått höra att jag ser glad ut. Och ja, jag kan skratta och känna glädje då jag ser någon annan lycklig och då jag får höra roliga saker. Men smärtan i mig syns inte alltid, inte ens i mina ögon. Nej, man blir expert på att spegla ut det man ser, nämligen ser man glädje så speglar mina ögon det. När man är i den mest akuta sorgen kan man inte det, men sen kan man det. Det är ju bra.
Jag känner att jag blir ledsen då jag får höra det, mest för att jag blir så osäker på vad de som säger så menar. Förstår de att även om jag ser glad ut och ibland också kan känna en del lycka så finns smärtan och sorgen där samtidigt? Jag vågar inte fråga, men egentligen borde jag väl det. Sorgen kommer jag alltid att bära med mig, men jag kommer också att bli bättre på att också bära lycka. Men just nu är smärtan och sorgen större än glädjen, glädjen varar så korta stunder just nu och fyller mig aldrig helt... Förstår de omkring mig det? Jag hoppas det.
Jag har hopp om och tror att Liten kommer fylla vårt liv med så mycket glädje och energi som kommer att göra det lättare med tiden att leva med sorgen, saknaden och längtan efter Ester. Om Liten får leva. Men det är en väldigt tuff resa.
När vi satt i väntrummet då vi skulle till barnmorskan sist, såg jag än en gång på en plansch där en nyfödd liten skrikande bebis lyfts upp och så bara slog det mig på nytt, det där fick vi inte uppleva....En skrikande bebis, en skrikande Ester...Vi hoppades hela tiden på att hon skulle göra det, att de sett fel, men hon skrek inte... Och jag slogs av att vi kanske inte får uppleva det, denna gången heller. Och mina ögon tårades....
Jag bad faktiskt högre makter under Esters graviditet att låt mitt barn få leva...Hon fick inte det. Vad ska jag göra nu. Vi får lämna in odlingar för att kolla om jag har bakteriväxt i urinen...Men jag vet ju så mycket annat som kan gå fel, men jag vet att de inte kan kolla oss för allt, det skulle aldrig hinnas med.
Jag längtar efter Ester, men vet att jag inte kommer att få träffa henne mer i detta liv. Jag saknar henne så.
Jag längtar efter Liten och hoppas så att h*n får leva och växa upp med oss, att vi får uppleva ett liv tillsammans. Lite är och kommer bli lika älskade som storasyster Ester.
Kram från Jessica med sprängande huvud.
Nu har vi haft bröllopsdag den 28 juni och den 30 juni var det Esters 9 månaders dag och jag har varit så nere och ledsen. Det har känts så där extra tungt i hela mig.
Idag så bröt jag ihop totalt och verkligen låg och kramade kudden för det var så tomt i mun famn. Jag saknar min älskade bebis så jag går sönder. Idag har jag skrikit -NEEEEJJ om och om igen, jag har skrikit jävla bakterier och VARFÖR??? och Förlåt mig till min älskade Ester. Det gör så ont och jag vill inte, jag vill inte behöva leva resten av mitt liv, utan min älskade dotter. Jag vill inte att det ska vara sant. Var är min bebis? Hon skulle ju vara här, hur faan kunde det gå så fel? Jävla bakterie. Min älskade bebis dog i min mage, min kropp sa inte till om vad som hände i mig. Hur kan en kropp skapa något så underbart som Ester och sen också göra så att jag mister henne?
Jag har fått höra att jag ser glad ut. Och ja, jag kan skratta och känna glädje då jag ser någon annan lycklig och då jag får höra roliga saker. Men smärtan i mig syns inte alltid, inte ens i mina ögon. Nej, man blir expert på att spegla ut det man ser, nämligen ser man glädje så speglar mina ögon det. När man är i den mest akuta sorgen kan man inte det, men sen kan man det. Det är ju bra.
Jag känner att jag blir ledsen då jag får höra det, mest för att jag blir så osäker på vad de som säger så menar. Förstår de att även om jag ser glad ut och ibland också kan känna en del lycka så finns smärtan och sorgen där samtidigt? Jag vågar inte fråga, men egentligen borde jag väl det. Sorgen kommer jag alltid att bära med mig, men jag kommer också att bli bättre på att också bära lycka. Men just nu är smärtan och sorgen större än glädjen, glädjen varar så korta stunder just nu och fyller mig aldrig helt... Förstår de omkring mig det? Jag hoppas det.
Jag har hopp om och tror att Liten kommer fylla vårt liv med så mycket glädje och energi som kommer att göra det lättare med tiden att leva med sorgen, saknaden och längtan efter Ester. Om Liten får leva. Men det är en väldigt tuff resa.
När vi satt i väntrummet då vi skulle till barnmorskan sist, såg jag än en gång på en plansch där en nyfödd liten skrikande bebis lyfts upp och så bara slog det mig på nytt, det där fick vi inte uppleva....En skrikande bebis, en skrikande Ester...Vi hoppades hela tiden på att hon skulle göra det, att de sett fel, men hon skrek inte... Och jag slogs av att vi kanske inte får uppleva det, denna gången heller. Och mina ögon tårades....
Jag bad faktiskt högre makter under Esters graviditet att låt mitt barn få leva...Hon fick inte det. Vad ska jag göra nu. Vi får lämna in odlingar för att kolla om jag har bakteriväxt i urinen...Men jag vet ju så mycket annat som kan gå fel, men jag vet att de inte kan kolla oss för allt, det skulle aldrig hinnas med.
Jag längtar efter Ester, men vet att jag inte kommer att få träffa henne mer i detta liv. Jag saknar henne så.
Jag längtar efter Liten och hoppas så att h*n får leva och växa upp med oss, att vi får uppleva ett liv tillsammans. Lite är och kommer bli lika älskade som storasyster Ester.
Kram från Jessica med sprängande huvud.
söndag 28 juni 2009
Nyplantering
Idag har vi varit och handlat blommor och planterat hos Ester, det blev så fint. Kommer att bli ännu finare då de får växa till sig.
Ikväll var jag också och firade en fin vän som fyllt 30 år. En trevlig kväll med god mat och trevligt sällskap. Men oj så tungt det är att se hur dessa fina människor trots allt är sig lika sedan den 30 september och hur annorlunda jag känner mig. Att få se den där glädjen i andra som jag själv känt förut då jag varit på galej. Nu har jag det där stora stinget av sorg i mig samtidigt som jag också kan känna att jag har trevligt och skoj. Men jag bröt ihop en gång, då jag såg ett kort på mig då jag var gravid och lycklig med Ester, lyckades nätt och jämt hålla ihop mig, men då kom en låt som är så starkt förknippat med Ester och då rann tårarna. Jag gick undan så det var bara en tjej som såg. Jag samlade mig trots allt, ville inte att min väns födelsedagsfest skulle bli "förstörd" av min sorg och sakand.
Så jag ringde min man som kom och hämtade mig. Då jag satt och väntade på att bli hämtad så kom en full tjej och lyckönsakde mig och frågade hur det känsn med allt och jag svarade att jag just då inte orkade prata om det...Då kände jag verkligen att jag tagit rätt beslut att åka hem....Det var dags. MEn jag är så glad och stolt över att jag var dör och att jag faktiskt kunde njuta av det, små stunder.
Jessica
lördag 27 juni 2009
En fullspäckad dag!
Vaknar före 06 idag och har knappt ens sovit tre timmar??!!!
Jsg har sån enorm värk i musklerna kring nyckelben, axel, nacke och skuldran på vänster sida. Jag har nu haft det i tre dgr och jag kan knappt sova. Det blir nog till att ta en alvedon och hoppas att det ger med sig lite...Undrar om jag fått muskelinflammation?
Jag behöver nog gå och slumra en stund till om jag ska orka med dagen.
Idag ska vi iväg och köpa fina blommor och plantera i planteringslådan vid graven. Hoppas att vi hittar fina blommor!
Sedan blir det till att bygga grindar i trädgården eller jag bygger väl inte så mkt utan får väl hjälpa maken så gott jag kan.
En vän har fyllt 30 och ikväll ska det firas. Så ja dagen och kvällen känns fullbokad för att vara mig. Jag ger mig ut mer och mer och försöker verkligen att utmana mig själv att "leva". Något jag varit dålig på sedan vi miste vår älskade Ester.
Måste också slänga in en bild på årets första jordgubbe från trädgården, som jag intog med förtjusning igår, den var verkligen god.
-kopia.gif)
Jessica
Jsg har sån enorm värk i musklerna kring nyckelben, axel, nacke och skuldran på vänster sida. Jag har nu haft det i tre dgr och jag kan knappt sova. Det blir nog till att ta en alvedon och hoppas att det ger med sig lite...Undrar om jag fått muskelinflammation?
Jag behöver nog gå och slumra en stund till om jag ska orka med dagen.
Idag ska vi iväg och köpa fina blommor och plantera i planteringslådan vid graven. Hoppas att vi hittar fina blommor!
Sedan blir det till att bygga grindar i trädgården eller jag bygger väl inte så mkt utan får väl hjälpa maken så gott jag kan.
En vän har fyllt 30 och ikväll ska det firas. Så ja dagen och kvällen känns fullbokad för att vara mig. Jag ger mig ut mer och mer och försöker verkligen att utmana mig själv att "leva". Något jag varit dålig på sedan vi miste vår älskade Ester.
Måste också slänga in en bild på årets första jordgubbe från trädgården, som jag intog med förtjusning igår, den var verkligen god.
-kopia.gif)
Jessica
fredag 26 juni 2009
Esters gravsten är på på plats och den är så vack!er
for-webben.gif)
Ikväll åkte vi till Ester och då vi gick på grusgången ser jag att det faktiskt står en sten bakom häcken.....
STENEN HAR JU KOMMIT!!!! skriker jag ut, till älsklingen min....
Kände sådan förväntan och nästan sprang fram till stenen....
Den är så vacker!!! Vi är så nöjda, alldeles perfekt och värdig för vår älskade dotter. Kände sådan lycka i mitt hjärta, det låter säkert helt galet, men den blev så underbart vacker.
Tyvärr hade en ängel som satt hos Ester gått sönder, vet inte om de som satt dit stenen råkat tappa ängeln eller ngt. Det var ju synd, men det gick lättare att ta då vi kände oss så nöjda. Blommorna hade totalt torkat ut så imorgon ska vi åka och plantera nya och göra fint hos Ester. Som tur var så hade vi med oss en fin bukett med blommor som vi plockat i vår trädgård.
Ännu en fin dag vädermässigt med strålande sol och värme och dessutom värme i själen då äntligen fått en gravsten på plats.
Jessica
torsdag 25 juni 2009
En modig dag!
Ja, idag har jag varit modig och utmanat mig själv.
Jag har så svårt att vara på platser med mycket folk och särskilt ensam. Jag kan få panikångestattack och rädslan att få det gör att jag håller mig från platser med mycket folk. Detta är ngt som jag haft i perioder då jag mått dåligt och då vi miste vår älsakde dotter i september 2008 så kom det tillbaka med rejäl kraft.
Idag var en bra dag då jag kände mig rätt stark i mig själv och kände att jag nog skulle utmana mig själv lite. Så maken min släppte av mig i ett utomhus centrum och så gick jag där en sväng. Jag gick in i två affärer och det gick ganska bra. I ena affären kom det in en mamma med en dotter i åldern som Ester skulle ha varit nu och hon "babblade" på och så och då blev det lite för mkt för mig så jag gick ut. Men i den andra affären gick det riktigt bra. Nu var det bara jag och en eller två kunder rill i affären men ändå. För några månader sedan hade jag inte fixat att ge mig ut själv, jag behövde ha min man nära och kunna hålla i. Men idag fixade jag det själv. Känner mig jättestolt.
Jag begav mig mot stället där min man och jag stämt träff för upphämtning igen och jag slank in i en tygaffär så nu har jag köpt tyg som jag ska sy snuttefiltar och en större filt till älskade Liten. Jag sydde det till Ester också och Ester fick med sig en stor filt i kistan och en har jag kvar som minne. Så nu ska Liten också få ngt som mamma sytt. Ett mysigt mjukt bomullsflanellstyg, ljusgult med giraffer på.
Dessutom tittar jag in hos frisören för att få tag på ett bra schampo för min ömtåliga hårbotten och det slutar med att jag klippte håret så nu är jag korthårig och det känns bra.
Jag ska lägga in foto på tyget så fort jag fotat det.
Vädret gör nog sitt för humöret och det har helt enkelt varit en bra dag idag....Förutom att jag har så ont i örat (Jäklar nu kom det lite gnäll i dagens inlägg också ;) Ja ja, jag hoppas att örat mår bättre imorgon)
Jessica
Jag har så svårt att vara på platser med mycket folk och särskilt ensam. Jag kan få panikångestattack och rädslan att få det gör att jag håller mig från platser med mycket folk. Detta är ngt som jag haft i perioder då jag mått dåligt och då vi miste vår älsakde dotter i september 2008 så kom det tillbaka med rejäl kraft.
Idag var en bra dag då jag kände mig rätt stark i mig själv och kände att jag nog skulle utmana mig själv lite. Så maken min släppte av mig i ett utomhus centrum och så gick jag där en sväng. Jag gick in i två affärer och det gick ganska bra. I ena affären kom det in en mamma med en dotter i åldern som Ester skulle ha varit nu och hon "babblade" på och så och då blev det lite för mkt för mig så jag gick ut. Men i den andra affären gick det riktigt bra. Nu var det bara jag och en eller två kunder rill i affären men ändå. För några månader sedan hade jag inte fixat att ge mig ut själv, jag behövde ha min man nära och kunna hålla i. Men idag fixade jag det själv. Känner mig jättestolt.
Jag begav mig mot stället där min man och jag stämt träff för upphämtning igen och jag slank in i en tygaffär så nu har jag köpt tyg som jag ska sy snuttefiltar och en större filt till älskade Liten. Jag sydde det till Ester också och Ester fick med sig en stor filt i kistan och en har jag kvar som minne. Så nu ska Liten också få ngt som mamma sytt. Ett mysigt mjukt bomullsflanellstyg, ljusgult med giraffer på.
Dessutom tittar jag in hos frisören för att få tag på ett bra schampo för min ömtåliga hårbotten och det slutar med att jag klippte håret så nu är jag korthårig och det känns bra.
Jag ska lägga in foto på tyget så fort jag fotat det.
Vädret gör nog sitt för humöret och det har helt enkelt varit en bra dag idag....Förutom att jag har så ont i örat (Jäklar nu kom det lite gnäll i dagens inlägg också ;) Ja ja, jag hoppas att örat mår bättre imorgon)
Jessica
onsdag 24 juni 2009
Trött!
Usch! Jag är riktigt dålig på att blogga....
Jag är så trött efter en lång dag på stan. Vi hade två möten på sjukhuset i staden idag så det kändes så onödigt att åka hem emellan så vi hade en heldag på stan idag. Jösses så trött jag är, jag fick så ont i fogarna och fötterna så vi fick gå i skölpaddstakt.....
Vi höll oss i skuggan så det var skönt att strosa lite. Dessutom passade jag på att få inhandla en present till en go vän som fyller 30 i dagarna...
Jag är så fruktansvärt trött nuförtiden. Jag sover dålgit om nätterna, det knakar om mig så fort jag rör eller vänder mig. Det är också fruktansvärt varmt om nätterna så jag vaknar titt som tätt och då känner jag hur kissnödig jag är och måste gå ner två våningar för att gå på toa...
Ha ha vad jag klagar. Men nu kommer det positivitet. Idag fick älsklingen och jag lyssna på vårt andra barns hjärtljud igen. Det slog mellan 140-150 slag i minuten, älskade lilla Liten vi väntar så på dig. Jag känner Liten böka omkring i mig varje dag och jag är så tacksam för varje dag som går. Kanske får vi ta med oss Liten hem.
Imorgon har vi gått 22 hela veckor, alltså är vi det 22+0 och vi går in i v.23... Då är Liten erkänt som barn i juridisk mening. Så i juridisk mening är jag redan imorgon tvåbarnsmamma...
Kram Jessica
Jag är så trött efter en lång dag på stan. Vi hade två möten på sjukhuset i staden idag så det kändes så onödigt att åka hem emellan så vi hade en heldag på stan idag. Jösses så trött jag är, jag fick så ont i fogarna och fötterna så vi fick gå i skölpaddstakt.....
Vi höll oss i skuggan så det var skönt att strosa lite. Dessutom passade jag på att få inhandla en present till en go vän som fyller 30 i dagarna...
Jag är så fruktansvärt trött nuförtiden. Jag sover dålgit om nätterna, det knakar om mig så fort jag rör eller vänder mig. Det är också fruktansvärt varmt om nätterna så jag vaknar titt som tätt och då känner jag hur kissnödig jag är och måste gå ner två våningar för att gå på toa...
Ha ha vad jag klagar. Men nu kommer det positivitet. Idag fick älsklingen och jag lyssna på vårt andra barns hjärtljud igen. Det slog mellan 140-150 slag i minuten, älskade lilla Liten vi väntar så på dig. Jag känner Liten böka omkring i mig varje dag och jag är så tacksam för varje dag som går. Kanske får vi ta med oss Liten hem.
Imorgon har vi gått 22 hela veckor, alltså är vi det 22+0 och vi går in i v.23... Då är Liten erkänt som barn i juridisk mening. Så i juridisk mening är jag redan imorgon tvåbarnsmamma...
Kram Jessica
måndag 15 juni 2009
Blandade känslor och tankar.
Jag känner mig så splittrad. Så har det ju varit sedan den 30 september 2008, men vissa dgr känns det mer så.
Älskade Liten lever runt i mig och det är så härligt att känna liv i mig igen. Jag älskar detta lilla liv så mycket och jag hoppas så att Liten ska få komma ut alldeles levande och frisk och få åka med oss hem i slutet av oktober.
Sen har jag under en hel vecka gått med sån oro och ångest i kroppen och i fredags var vi hos stenhuggaren och skulle godkänna den "ändrade" ritningen som behövde göras då lyktan var tvunget att flyttas längre ner/in i stenen än han tidigare tänkt. Den kommer bli så fin, men ååå så jobbigt det var, hoppas nu att det inte var några fel för det var svårt att koncentrera sig på det när ens dotters namn och datum står på en gravsten :´(. Vi skulle titta så allt var rätt stavat och rätt datum och att layouten blev som vi ville. Jag gjorde lite ändringar så nu känner vi oss nöjda...
....Men de har beställt lyktan från en annan firma och nu tror jag inte att den är precis som den vi valt ut innan, dessutom var det fel glas. Så när vi åkte därifrån brast jag i gråt och har gråtit så mycket sen dess. Jag saknar och älskar Ester så jag går itu och när det blir minsta motgång särskilt då det gäller saker kring Ester, ja då faller jag...
Vi går i tankar jag och maken på om vi ska boka tid för könsultraljud så vi får veta om Liten är en lillebror eller lillasyster. Det vi önskar oss är ett friskt levande barn och det är inga små önskningar, det vet vi. Varför vi vill veta könet är för att oavsett vad det är för kön så är det omtumlande, vi behöver nog få förbereda oss innan Liten föds, ge namn o.s.v. Köpa mer personliga kläder och saker och inte så neutralt. Det var något vi kände båda två då Ester kom och lämnade oss...vi önskade att vi visste tidigare att det var just Ester som låg i min mage, att vi hade gett henne namnet och ja köpt in namnnapp och ja allt sånt som vi inte innan tyckte var viktigt. Men när ens älskade barn inte får leva så är allt viktigt, vi hade velat göra så mkt mer innan, för visst gör vi mycket för Ester nu i efterhand. Men ett exempel är hur viktigt det blev för oss att hon skulle få begravas i en fin klänning, det var ett helvete att gå i affärer och leta efter den "perfekta" klänningen till vår Ester, ingen dög ju. Vi gick bland alla bebiskläder och grät, vi var i chock och sorg...Nej vi vill aldrig mer uppleva det. Vi vill förbereda så mycket vi kan för Liten. Visst ska Liten få ärva saker också. Men vi ska också lägga undan i en minneslåda saker som bara blir Esters och Liten har vi redan börjat köpa in saker till, bara Litens saker.
Oj oj så mycket tankar man har hela tiden, bäst å sluta nu för detta blir ett långt inlägg...
Jessica
Älskade Liten lever runt i mig och det är så härligt att känna liv i mig igen. Jag älskar detta lilla liv så mycket och jag hoppas så att Liten ska få komma ut alldeles levande och frisk och få åka med oss hem i slutet av oktober.
Sen har jag under en hel vecka gått med sån oro och ångest i kroppen och i fredags var vi hos stenhuggaren och skulle godkänna den "ändrade" ritningen som behövde göras då lyktan var tvunget att flyttas längre ner/in i stenen än han tidigare tänkt. Den kommer bli så fin, men ååå så jobbigt det var, hoppas nu att det inte var några fel för det var svårt att koncentrera sig på det när ens dotters namn och datum står på en gravsten :´(. Vi skulle titta så allt var rätt stavat och rätt datum och att layouten blev som vi ville. Jag gjorde lite ändringar så nu känner vi oss nöjda...
....Men de har beställt lyktan från en annan firma och nu tror jag inte att den är precis som den vi valt ut innan, dessutom var det fel glas. Så när vi åkte därifrån brast jag i gråt och har gråtit så mycket sen dess. Jag saknar och älskar Ester så jag går itu och när det blir minsta motgång särskilt då det gäller saker kring Ester, ja då faller jag...
Vi går i tankar jag och maken på om vi ska boka tid för könsultraljud så vi får veta om Liten är en lillebror eller lillasyster. Det vi önskar oss är ett friskt levande barn och det är inga små önskningar, det vet vi. Varför vi vill veta könet är för att oavsett vad det är för kön så är det omtumlande, vi behöver nog få förbereda oss innan Liten föds, ge namn o.s.v. Köpa mer personliga kläder och saker och inte så neutralt. Det var något vi kände båda två då Ester kom och lämnade oss...vi önskade att vi visste tidigare att det var just Ester som låg i min mage, att vi hade gett henne namnet och ja köpt in namnnapp och ja allt sånt som vi inte innan tyckte var viktigt. Men när ens älskade barn inte får leva så är allt viktigt, vi hade velat göra så mkt mer innan, för visst gör vi mycket för Ester nu i efterhand. Men ett exempel är hur viktigt det blev för oss att hon skulle få begravas i en fin klänning, det var ett helvete att gå i affärer och leta efter den "perfekta" klänningen till vår Ester, ingen dög ju. Vi gick bland alla bebiskläder och grät, vi var i chock och sorg...Nej vi vill aldrig mer uppleva det. Vi vill förbereda så mycket vi kan för Liten. Visst ska Liten få ärva saker också. Men vi ska också lägga undan i en minneslåda saker som bara blir Esters och Liten har vi redan börjat köpa in saker till, bara Litens saker.
Oj oj så mycket tankar man har hela tiden, bäst å sluta nu för detta blir ett långt inlägg...
Jessica
söndag 14 juni 2009
Älskade Ester
Jag vet ju att det kommer dagar då mörkret kommer över mig och jag sjunker så djupt. Trots att jag vet detta så är jag aldrig beredd. Marken bara försvinner under mina fötter och den där fruktansvärda smärtan inombords väller upp till ytan igen.
Jag har nu i ett par dagar varit i i mörkret, jag har haft svårt att andas och mitt inre fullkomligt skriker av smärta och tårarna väller ur mina ögon.
Älskade hjärtat, jag älskar dig så det gör ont, jag saknar dig så det gör ont och jag kommer alltid att längta efter dig. Jag hoppas så att när min tid är kommen, att jag då äntligen får hålla dig i min famn igen. Att jag ska få kyssa din panna och dina gosiga kinder så mycket jag bara kan och få säga hur mycket jag älskar dig.
Jag har nu gjort minnesvideor till Ester och en lägger jag upp här. Men den är skyddad och endast ett fåtal kommer att få lösenordet för att kunna se den.
Nu ska jag göra lite nytta här hemma, då regnet utanför öser ner. Tack alla änglar för att ni gråter med mig.
Jessica
Jag har nu i ett par dagar varit i i mörkret, jag har haft svårt att andas och mitt inre fullkomligt skriker av smärta och tårarna väller ur mina ögon.
Älskade hjärtat, jag älskar dig så det gör ont, jag saknar dig så det gör ont och jag kommer alltid att längta efter dig. Jag hoppas så att när min tid är kommen, att jag då äntligen får hålla dig i min famn igen. Att jag ska få kyssa din panna och dina gosiga kinder så mycket jag bara kan och få säga hur mycket jag älskar dig.
Jag har nu gjort minnesvideor till Ester och en lägger jag upp här. Men den är skyddad och endast ett fåtal kommer att få lösenordet för att kunna se den.
Minnesvideo för vår älskade Ester! from Jessica Eriksson on Vimeo.
Nu ska jag göra lite nytta här hemma, då regnet utanför öser ner. Tack alla änglar för att ni gråter med mig.
Jessica
fredag 5 juni 2009
Minnesvideo!
Jag tänker varje dag att jag ska skriva här, sen går dagen och ännu en...Jag hänger fortfarande inte med i tiden, helt enkelt.
Det har varit ett par dgr med mkt blåst och lite kallare luft. Tänkte häromdagen att det känns som om det vore september. Då slog det mig, det är därför som Sorgen är så kvävande just nu, därför är tankarna ännu mer hos Ester igen. Visserligen kommer det titt som tätt ändå, men nu påminner vädret mig om henne och hennes ankomst.
Det spelar sig som en film i mitt huvud och jag är där på nytt, jag är inne i förlossningssalen och upplever allt igen. Hur jag får upp vår Älskling i min famn, hur vacker hon var, hur kärleken fullkomligt sprängde mig och hur sorgen slet mig i stycken.
Idag har jag varit helt uppe i att göra en minnesvideo till Ester och nu mitt i natten var jag klar....Tyckte jag och "publicerade" den. Men då jag sen såg den på full skärm, såg jag en massa som jag ville ändra på. Så imorgon ska jag skriva upp varje detalj och ändra...Så snart lägger jag upp Esters minnesvideo.
Mamma Jessica
Det har varit ett par dgr med mkt blåst och lite kallare luft. Tänkte häromdagen att det känns som om det vore september. Då slog det mig, det är därför som Sorgen är så kvävande just nu, därför är tankarna ännu mer hos Ester igen. Visserligen kommer det titt som tätt ändå, men nu påminner vädret mig om henne och hennes ankomst.
Det spelar sig som en film i mitt huvud och jag är där på nytt, jag är inne i förlossningssalen och upplever allt igen. Hur jag får upp vår Älskling i min famn, hur vacker hon var, hur kärleken fullkomligt sprängde mig och hur sorgen slet mig i stycken.
Idag har jag varit helt uppe i att göra en minnesvideo till Ester och nu mitt i natten var jag klar....Tyckte jag och "publicerade" den. Men då jag sen såg den på full skärm, såg jag en massa som jag ville ändra på. Så imorgon ska jag skriva upp varje detalj och ändra...Så snart lägger jag upp Esters minnesvideo.
Mamma Jessica
måndag 1 juni 2009
wiiieee!!
Idag har vi åkt in akut för att kolla hur det står till med Liten, då jag har haft lite blödningar. Vi fick snabbt komma in idag och jag blev så noggrant kollad och vi fick se LITEN på ul och det sprattlades för fullt och hjärtat slog så fint. Så härligt.
En dag som började så jobbig och som till slut blev så bra.
Nu har vi även gått in i sommaren enligt kalendern, 1:a juni och kanonväder. Ja denna dag blev väldigt bra....
Kram
söndag 31 maj 2009
31:a maj 2009 Mors dag!
Idag är det morsdag!
Det är första mors-dagen då jag själv är mamma. Men jag är inte vilken mamma som helst, jag har inte mitt älskade barn i min famn. Jag blev grattad så fint av Esters pappa och jag kände stolthet, kärlek, vemod och sorg.
Jag är en stolt mamma, jag är så stolt över att jag fick bli din mamma Ester. Du vackra, ljuva mest underbara flicka. Men jag önskar så att jag hade fått uppleva morsdag med dig i min famn och att du och din pappa "firade" mig. Jag kan inte låta bli att fundera, på hur denna dag skulle sett ut om du vore här. Å vad vi skulle ha myst tillsammans, älskade gos.
Idag har jag tittat på kort på dig och oss och jag har gråtit, gråtit ut så mycket smärta. All kärlek jag har till dig som du inte får ta del av på det sätt jag önskat för både dig och mig. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. Jag saknar dig varje stund i livet och på en dag som denna blir det inte mindre.
Det har varit en tung helg då Esters månadsdag varit och nu morsdag. Vi våndas också med en stor oro för Liten, lever du Liten?
Kommer jag att få uppleva morsdag med ett levande barn 2010?
Det är första mors-dagen då jag själv är mamma. Men jag är inte vilken mamma som helst, jag har inte mitt älskade barn i min famn. Jag blev grattad så fint av Esters pappa och jag kände stolthet, kärlek, vemod och sorg.
Jag är en stolt mamma, jag är så stolt över att jag fick bli din mamma Ester. Du vackra, ljuva mest underbara flicka. Men jag önskar så att jag hade fått uppleva morsdag med dig i min famn och att du och din pappa "firade" mig. Jag kan inte låta bli att fundera, på hur denna dag skulle sett ut om du vore här. Å vad vi skulle ha myst tillsammans, älskade gos.
Idag har jag tittat på kort på dig och oss och jag har gråtit, gråtit ut så mycket smärta. All kärlek jag har till dig som du inte får ta del av på det sätt jag önskat för både dig och mig. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. Jag saknar dig varje stund i livet och på en dag som denna blir det inte mindre.
Det har varit en tung helg då Esters månadsdag varit och nu morsdag. Vi våndas också med en stor oro för Liten, lever du Liten?
Kommer jag att få uppleva morsdag med ett levande barn 2010?
lördag 30 maj 2009
Till min älskade dotter!
Idag den 30 maj 2009, skulle du ha blivit åtta månader. Det känns så märkligt att det har gått åtta månader, så långt och ändå så kort. Förra året denna tid gick jag med dig i magen och var så lycklig och så stolt. Jag är så stolt nu, att jag fick bära dig, att jag och din pappa fick dig. Jag har älskat dig från första stund och älskar dig för evigt.
Varje dag utan dig är tung och fylld av saknad men också så mycket kärlek. Jag älskar dig mitt barn. Men månadsdagarna ger en annan tyngd, det blir så tydligt hur tiden går. Jag inser att jag kommer få ha det så resten av mitt liv och jag saknar dig lika mycket varje dag, så kommer det vara resten av mitt liv.
Hur hade du varit som en nio månader gammal, liten tjej?
Jag tror du hade fått pappas ljusa lockiga hår (det såg så ut), undrar om du hade fått mina bruna ögon. Vi kommer alltid att få undra över det och hur du skulle vara. Du var så busig och rörlig i magen, hade du varit så i livet utanför också? Vår underbara, älskade Ester, vi ville att du skulle få upptäcka och leva livet. Nu får vi bära dig med oss för alltid i våra hjärtan och tankar, din älskade pappa och jag. Vi är en familj. Grattis till dig på din månadsdag.
Jag älskar dig Ester // Din mamma
Varje dag utan dig är tung och fylld av saknad men också så mycket kärlek. Jag älskar dig mitt barn. Men månadsdagarna ger en annan tyngd, det blir så tydligt hur tiden går. Jag inser att jag kommer få ha det så resten av mitt liv och jag saknar dig lika mycket varje dag, så kommer det vara resten av mitt liv.
Hur hade du varit som en nio månader gammal, liten tjej?
Jag tror du hade fått pappas ljusa lockiga hår (det såg så ut), undrar om du hade fått mina bruna ögon. Vi kommer alltid att få undra över det och hur du skulle vara. Du var så busig och rörlig i magen, hade du varit så i livet utanför också? Vår underbara, älskade Ester, vi ville att du skulle få upptäcka och leva livet. Nu får vi bära dig med oss för alltid i våra hjärtan och tankar, din älskade pappa och jag. Vi är en familj. Grattis till dig på din månadsdag.
Jag älskar dig Ester // Din mamma
onsdag 27 maj 2009
Älskade Liten!
Igår den 26 e maj var vi på rutinultraljud. Jag och maken var så nervösa och hade knappt sovit under natten. På väg till sjukhuset och i väntrummet så mådde jag så illa.
Vi kom in och så började det. Liten låg alldeles stilla.....Sen såg vi ett hjärta ticka och sen vart det en hel del rörelse. Liten verkar vara rätt lugn, varje gång har h*n skrämts genom att ligga jättestilla vid början av varje ultraljud. Barnmorskan gick igenom så noga och berättade om vad hon såg, blev så orolig då hon stannade länge vid hjärtat tills hon sa att hjärtat slår precis som det ska, snabbare än för oss vuxna...Phuuuu. Vi fick också veta att jag har moderkakan i framvägg så det lär dröja innan sparkarna känns ordentligt och innan pappa kan få känna och se på utsidan av magen. Men det är ju bra att veta, så att man inte blir alltför orolig nu när man börjar förvänta sig sånt. Men ja, vi är ju oroliga hela tiden ändå...Men vi hoppas och försöker tänka positivt.
Vi filmade Liten under ultraljudet och så fick vi ul-bilder med oss.
Lilla älskade Liten du är så lugn i magen och det oroar mig. Men du får vara hur lugn du vill, bara du kommer ut alldeles frisk och levande i oktober. Vi väntar och längtar så efter dig och Ester din älskade storasyster vakar nog över oss.
Snart går vi in i femte månaden...Önskar att tiden ska gå jättefort.
Vi kom in och så började det. Liten låg alldeles stilla.....Sen såg vi ett hjärta ticka och sen vart det en hel del rörelse. Liten verkar vara rätt lugn, varje gång har h*n skrämts genom att ligga jättestilla vid början av varje ultraljud. Barnmorskan gick igenom så noga och berättade om vad hon såg, blev så orolig då hon stannade länge vid hjärtat tills hon sa att hjärtat slår precis som det ska, snabbare än för oss vuxna...Phuuuu. Vi fick också veta att jag har moderkakan i framvägg så det lär dröja innan sparkarna känns ordentligt och innan pappa kan få känna och se på utsidan av magen. Men det är ju bra att veta, så att man inte blir alltför orolig nu när man börjar förvänta sig sånt. Men ja, vi är ju oroliga hela tiden ändå...Men vi hoppas och försöker tänka positivt.
Vi filmade Liten under ultraljudet och så fick vi ul-bilder med oss.
Lilla älskade Liten du är så lugn i magen och det oroar mig. Men du får vara hur lugn du vill, bara du kommer ut alldeles frisk och levande i oktober. Vi väntar och längtar så efter dig och Ester din älskade storasyster vakar nog över oss.
Snart går vi in i femte månaden...Önskar att tiden ska gå jättefort.
måndag 18 maj 2009
Älskade Ester
Jag tänkte att jag skulle berätta lite om Ester och vad som hände.
Jag blev fort gravid när vi väl försökte, redan efter andra ordentliga försöket. Lyckan var total. Men visst var vi oroliga, oroliga för utomkvedshavandeskap och missfall...Vi våndades de första tolv veckorna och jag var även orolig efter då vänner omkring mig faktiskt mist barn efter v.17.
Graviditeten pågick och allt såg bara jättebra ut och man började våga tro och framförallt så blev längtan och förväntan större med tiden.
Den 29/9 2008 (v.40+1)var jag hos bm och allt såg jättebra ut, hjärtljuden hördes högt upp i magen så det blev ett ultraljud bara för att dubbelkolla så att "Pyret" inte hastigt och lustigt vänt sig. Bm var säker på att hon känt huvet nertill och att bebben ej var ruckbar...Men för säkerhets skull, "Pyret" låg så fint med huvudet neråt så antagligen skulle det bli en stor eller lång bebis. Trött som sjutton var jag men så himla glad.
På natten hade jag som magknip eller det kändes som att jag var hård i magen och satt en stund på toan...Men nej inget kom. Tidigt på morgonen vaknade jag av värkar...Okej jag visste ju att man ska ha dem tätt, som mest fem minuter emellan innan man ringer in...Jag låg och täknkte på att andas och lät maken få sova, antagligen skulle han hinna jobba sitt dagpass innan det var dags tänkte jag. När han vaknade så berättade jag att idag är det dags....Han blev så glad och jaha ska jag ringa jobbet då, nej du kan åk aoch jobba sa jag och försökte hålla mig lugn.
Runt lunchtid så hade jag haft fem minuter emellan värkarna ett tag och jag tyckte att de började bli "längre" så jag ringde in till BB. Det var fullt på de två närmast liggande sjukhusen så vi fick åka in till stan.
Vi åker in, spända, nervösa, förväntasfulla och glada. Vl inne på BB visas vi in i ett mottagningsrum och undersköterskan ska lägga ctg och värkavläsare på magen. Hon hittar inte bebisen hjärtljud, hon hämtar en barnmorska som inte heller hittar några hjärtljud. Paniken stiger i mig och jag kvider. Bm springer och hämtar läkare och ultraljudsmaskin då hon ser hur panikslagen jag blir, för att "fortare hitta hjärtat" som hon sa. Jag ser på skärmen det jag inte vill se.... Det är alldeles stilla, jag gråter, den är död ( vi visste inte vilket kön det var) Det ser inte bra ut säger läkaren. In kommer nästa läkare som då vänder skärmen så att jag inte ser, då hon ser hur förtvivlad jag är. Efter ngn minut -Nej! Ända tills det Nejet så hoppades jag så att jag sett fel, att alla sett fel. Jag grät och min man och jag omfamnade varandra. Nej, nej , nej skrek det inom mig, det måste vara fel, det kan inte vara sant. Det var som att se en film, det händer inte oss.
vi fick ta prover och jag fick inte låsa dörren då jag gick på toaletten själv.
Min avärkar avtog av chocken och allt tumult som var och jag minns alla frågor som haglade, När kände du bebisen sist? o.s.v. I det läget kunde jag ju inte minnas någonting.
Värkarna kom igång igen efter en stund och jag fick ligga där och vänta tills det var dags att föda vårt älskade barn. Jag var helt borta, tårarna rann och sorgen rev i mig. Jag fick bra smärtlindring, men inget kunde ju ta bort smärtan i hjärtat och själen.
Jag ringde min mamma och grät och sa att det blir en ängel...........En ängel till himlen. Jag försökte prata men fick sen så ont av värkarna och sa att jag skulle ringa sen.
Omkring 22.15 så var jag helt öppen och då kände jag att jag behövde krysta och 22.44 så kom hon äntligen ut, vår älskade dotter.
Jag fick upp henne på mitt bröst och hon var så fin. -Lilla hjärtat, Lilla gumman var de första orden jag sa. Hon var så ljuvlig och jag kunde inte få nog av henne.
Varför? Varför? togs hon bort från oss. Sedan fick även pappa hålla och det gjorde så ont att se hans tårar falla, hur varsamt och ömt han höll vår kärlek. Det var så vackert, min man och vår dotter, så vackert och smärtsamt.
Sedan blev Ester vägd och mätt och hon vägde 3540 gr och var 54 cm lång. Så visst hade bm rätt i att hon bebisen skulle bli stor eller lång.
Vi höll henne mer och det kände som om tiden stod stilla men plötsligt var det mitt i natten och vi försökte sova. Vi hörde hur ngn skrek och sen kom det där ljuvliga babyskriket, det skrik som vår dotter inte fick ge, vi fick aldrig höra vårt barn.
Konstigt nog somnade jag efter ett tag. Jag var väl helt slut då jag varit vaken runt ett dygn och endast ätit de traditionella smörgåsarna man får då man fött sitt barn. Vi vaknade tidigt på morgonen och insåg att det inte var en dröm, vi levde nu i en mardröm. Vi ville inte ringa på klockan, vi ville ingenting. Vi fick byta från förlossningsalen till ett bb rum. Vi hade Ester hos oss i omgångar och fotade och höll om, sjöng, grät och berättade hur mycket vi älskade henne.
Våra underbara sköterskor som var med på förlossningen hade gjort så fint hand och fotavtryck av Ester och klippt av en fin hårlock. På sjukhuset levde vi i en bubbla och hela tiden "hopapdes" jag på att de skulle komma in med henne alldeles levande och säga att de hade fel. Men nej tyvärr var mardrömmen vår verklighet. Vi hade förlorat vår dotter, vår kärlke, det vackraste vi fått i livet.
Vi hade den 2:a oktober namnceremoni för Ester då hon namngavs. Med på ceremonin var Esters mormor, min bästa vän och farfar med fru. Vår underbara präst var även med på Esters begravning som ägde rum den 4 november. Begravningen blev fin och kärlkesfull och såklart även smärtsam. Men vi gav henne det finaste vi kunde ge.
I efterhand fick vi ju veta att Moderkakan och hinnorna var infekterade antagligen av en bakterie, vilken kunde tyvärr inte finna. Ester dog av syrebrist, troligtvis så la moderkakan av då den inte orkade med värkarna. Kan inte ens beskriva hur bittert det känns. Hade jag kollats så hade man kunnat förhindra det.
Ester du är så älskad och saknad, hela mitt väsen värker efter dig. jag älskar dig, hjärtat mitt
Jag blev fort gravid när vi väl försökte, redan efter andra ordentliga försöket. Lyckan var total. Men visst var vi oroliga, oroliga för utomkvedshavandeskap och missfall...Vi våndades de första tolv veckorna och jag var även orolig efter då vänner omkring mig faktiskt mist barn efter v.17.
Graviditeten pågick och allt såg bara jättebra ut och man började våga tro och framförallt så blev längtan och förväntan större med tiden.
Den 29/9 2008 (v.40+1)var jag hos bm och allt såg jättebra ut, hjärtljuden hördes högt upp i magen så det blev ett ultraljud bara för att dubbelkolla så att "Pyret" inte hastigt och lustigt vänt sig. Bm var säker på att hon känt huvet nertill och att bebben ej var ruckbar...Men för säkerhets skull, "Pyret" låg så fint med huvudet neråt så antagligen skulle det bli en stor eller lång bebis. Trött som sjutton var jag men så himla glad.
På natten hade jag som magknip eller det kändes som att jag var hård i magen och satt en stund på toan...Men nej inget kom. Tidigt på morgonen vaknade jag av värkar...Okej jag visste ju att man ska ha dem tätt, som mest fem minuter emellan innan man ringer in...Jag låg och täknkte på att andas och lät maken få sova, antagligen skulle han hinna jobba sitt dagpass innan det var dags tänkte jag. När han vaknade så berättade jag att idag är det dags....Han blev så glad och jaha ska jag ringa jobbet då, nej du kan åk aoch jobba sa jag och försökte hålla mig lugn.
Runt lunchtid så hade jag haft fem minuter emellan värkarna ett tag och jag tyckte att de började bli "längre" så jag ringde in till BB. Det var fullt på de två närmast liggande sjukhusen så vi fick åka in till stan.
Vi åker in, spända, nervösa, förväntasfulla och glada. Vl inne på BB visas vi in i ett mottagningsrum och undersköterskan ska lägga ctg och värkavläsare på magen. Hon hittar inte bebisen hjärtljud, hon hämtar en barnmorska som inte heller hittar några hjärtljud. Paniken stiger i mig och jag kvider. Bm springer och hämtar läkare och ultraljudsmaskin då hon ser hur panikslagen jag blir, för att "fortare hitta hjärtat" som hon sa. Jag ser på skärmen det jag inte vill se.... Det är alldeles stilla, jag gråter, den är död ( vi visste inte vilket kön det var) Det ser inte bra ut säger läkaren. In kommer nästa läkare som då vänder skärmen så att jag inte ser, då hon ser hur förtvivlad jag är. Efter ngn minut -Nej! Ända tills det Nejet så hoppades jag så att jag sett fel, att alla sett fel. Jag grät och min man och jag omfamnade varandra. Nej, nej , nej skrek det inom mig, det måste vara fel, det kan inte vara sant. Det var som att se en film, det händer inte oss.
vi fick ta prover och jag fick inte låsa dörren då jag gick på toaletten själv.
Min avärkar avtog av chocken och allt tumult som var och jag minns alla frågor som haglade, När kände du bebisen sist? o.s.v. I det läget kunde jag ju inte minnas någonting.
Värkarna kom igång igen efter en stund och jag fick ligga där och vänta tills det var dags att föda vårt älskade barn. Jag var helt borta, tårarna rann och sorgen rev i mig. Jag fick bra smärtlindring, men inget kunde ju ta bort smärtan i hjärtat och själen.
Jag ringde min mamma och grät och sa att det blir en ängel...........En ängel till himlen. Jag försökte prata men fick sen så ont av värkarna och sa att jag skulle ringa sen.
Omkring 22.15 så var jag helt öppen och då kände jag att jag behövde krysta och 22.44 så kom hon äntligen ut, vår älskade dotter.
Jag fick upp henne på mitt bröst och hon var så fin. -Lilla hjärtat, Lilla gumman var de första orden jag sa. Hon var så ljuvlig och jag kunde inte få nog av henne.
Varför? Varför? togs hon bort från oss. Sedan fick även pappa hålla och det gjorde så ont att se hans tårar falla, hur varsamt och ömt han höll vår kärlek. Det var så vackert, min man och vår dotter, så vackert och smärtsamt.
Sedan blev Ester vägd och mätt och hon vägde 3540 gr och var 54 cm lång. Så visst hade bm rätt i att hon bebisen skulle bli stor eller lång.
Vi höll henne mer och det kände som om tiden stod stilla men plötsligt var det mitt i natten och vi försökte sova. Vi hörde hur ngn skrek och sen kom det där ljuvliga babyskriket, det skrik som vår dotter inte fick ge, vi fick aldrig höra vårt barn.
Konstigt nog somnade jag efter ett tag. Jag var väl helt slut då jag varit vaken runt ett dygn och endast ätit de traditionella smörgåsarna man får då man fött sitt barn. Vi vaknade tidigt på morgonen och insåg att det inte var en dröm, vi levde nu i en mardröm. Vi ville inte ringa på klockan, vi ville ingenting. Vi fick byta från förlossningsalen till ett bb rum. Vi hade Ester hos oss i omgångar och fotade och höll om, sjöng, grät och berättade hur mycket vi älskade henne.
Våra underbara sköterskor som var med på förlossningen hade gjort så fint hand och fotavtryck av Ester och klippt av en fin hårlock. På sjukhuset levde vi i en bubbla och hela tiden "hopapdes" jag på att de skulle komma in med henne alldeles levande och säga att de hade fel. Men nej tyvärr var mardrömmen vår verklighet. Vi hade förlorat vår dotter, vår kärlke, det vackraste vi fått i livet.
Vi hade den 2:a oktober namnceremoni för Ester då hon namngavs. Med på ceremonin var Esters mormor, min bästa vän och farfar med fru. Vår underbara präst var även med på Esters begravning som ägde rum den 4 november. Begravningen blev fin och kärlkesfull och såklart även smärtsam. Men vi gav henne det finaste vi kunde ge.
I efterhand fick vi ju veta att Moderkakan och hinnorna var infekterade antagligen av en bakterie, vilken kunde tyvärr inte finna. Ester dog av syrebrist, troligtvis så la moderkakan av då den inte orkade med värkarna. Kan inte ens beskriva hur bittert det känns. Hade jag kollats så hade man kunnat förhindra det.
Ester du är så älskad och saknad, hela mitt väsen värker efter dig. jag älskar dig, hjärtat mitt
måndag 11 maj 2009
Att vänta igen!!
Då vi berättade för ett par att vi väntar ett syskon till vår älskade Ester och att vi såklart var glada över det men att oron också var väldigt stor för att vi ska mista även detta barn,..fick vi höra...
"Jamen så får ni inte tänka" ....Nehej, okej, lite svårt att göra annat när man redan varit med om det .
Nej för vi skulle tänka på Markus Birro och hans tjej, tredje gången gillt då gick det ju bra....MMM Just det tredje gången ja, vi väntar just nu vårt andra...och så ska vi inte ska vara oroliga, vilket bra exempel vi fick då för att inte tänka katastroftankar.
Jag förstår väl att det är svårt att helt sätta sig in i hur det är att förlora sitt älskade barn om man inte gjort det själv. Men på vilket sätt hjälper man en människa i sorg genom att säga att man inte får tänka och känna som man gör. Inte försvinner det väl av att någon säger att "Så får du inte tänka"!
Nej, det är fruktansvärt svårt att vänta barn igen då man har förlorat ett. Man är smärtsamt medveten om hur mycket som kan hända (och faktiskt redan hänt oss en gång) att man kan få åka hem från BB tomhänt men med ett sprängfyllt hjärta.
"Jamen så får ni inte tänka" ....Nehej, okej, lite svårt att göra annat när man redan varit med om det .
Nej för vi skulle tänka på Markus Birro och hans tjej, tredje gången gillt då gick det ju bra....MMM Just det tredje gången ja, vi väntar just nu vårt andra...och så ska vi inte ska vara oroliga, vilket bra exempel vi fick då för att inte tänka katastroftankar.
Jag förstår väl att det är svårt att helt sätta sig in i hur det är att förlora sitt älskade barn om man inte gjort det själv. Men på vilket sätt hjälper man en människa i sorg genom att säga att man inte får tänka och känna som man gör. Inte försvinner det väl av att någon säger att "Så får du inte tänka"!
Nej, det är fruktansvärt svårt att vänta barn igen då man har förlorat ett. Man är smärtsamt medveten om hur mycket som kan hända (och faktiskt redan hänt oss en gång) att man kan få åka hem från BB tomhänt men med ett sprängfyllt hjärta.
fredag 8 maj 2009
Jaha har jag blivit en blogger nu???
Ja, jag har funderat så mycket kring det här med att blogga...
Har jämt så mycket tankar i mitt huvud och så mycket jag egentligen vill skriva ner, men när jag nu sitter här så vet jag inte vad jag ska skriva. Det är ju ganska läskigt att blotta sitt inre så här på internet, även fast jag gjort det förr fast på annat forum.
Mycket i mitt liv handlar ju just nu om att hitta mig själv igen i den verklighet jag nu hamnat i efter att vårt första efterlängtade barn kom och lämnade oss den 30 september 2008.
Det är svårt att beskriva i ord, vad som händer i en när man förlorar sitt barn. Man kan ju använda sig att metaforer...Vad hände med den väg jag hade i livet????.....
Jag åkte på en bred motorväg, den var behaglig och man kunde liksom skönja vad som låg framför, jag behövde inte växla och tänka så mkt på hastigheten, jag valde denna väg och såg fram emot allt som jag såg komma på den...Så helt plötsligt raserades vägen och jag kom på villovägar...Vägen jag var på kan jag aldrig återvända till utan nu jag har hamnat på en ganska snäv och snirklig väg med massor av stora hindrande block, där det krävs massor av koncentration och där jag behöver stanna ofta på rastplatser...Jag behöver försöka orientera mig på min nya väg...Jag valde inte att hamna på denna väg och ändå måste jag acceptera att jag är här och försöka hitta nya fina vägar som leder bort från den otroligt svåra jag är på just nu, sorgens och smärtans väg. Jag tycker jag är en bit på väg...sorgen och smärtan bär jag med mig, det är priset för den stora kärleken jag har för mitt älskade barn, men jag fann en liten undangömd avfart på den "svarta"vägen och jag har hamnat på en ny...lite ljusare är det oftast, även om mörkret hittar hit också...
Jessica
Har jämt så mycket tankar i mitt huvud och så mycket jag egentligen vill skriva ner, men när jag nu sitter här så vet jag inte vad jag ska skriva. Det är ju ganska läskigt att blotta sitt inre så här på internet, även fast jag gjort det förr fast på annat forum.
Mycket i mitt liv handlar ju just nu om att hitta mig själv igen i den verklighet jag nu hamnat i efter att vårt första efterlängtade barn kom och lämnade oss den 30 september 2008.
Det är svårt att beskriva i ord, vad som händer i en när man förlorar sitt barn. Man kan ju använda sig att metaforer...Vad hände med den väg jag hade i livet????.....
Jag åkte på en bred motorväg, den var behaglig och man kunde liksom skönja vad som låg framför, jag behövde inte växla och tänka så mkt på hastigheten, jag valde denna väg och såg fram emot allt som jag såg komma på den...Så helt plötsligt raserades vägen och jag kom på villovägar...Vägen jag var på kan jag aldrig återvända till utan nu jag har hamnat på en ganska snäv och snirklig väg med massor av stora hindrande block, där det krävs massor av koncentration och där jag behöver stanna ofta på rastplatser...Jag behöver försöka orientera mig på min nya väg...Jag valde inte att hamna på denna väg och ändå måste jag acceptera att jag är här och försöka hitta nya fina vägar som leder bort från den otroligt svåra jag är på just nu, sorgens och smärtans väg. Jag tycker jag är en bit på väg...sorgen och smärtan bär jag med mig, det är priset för den stora kärleken jag har för mitt älskade barn, men jag fann en liten undangömd avfart på den "svarta"vägen och jag har hamnat på en ny...lite ljusare är det oftast, även om mörkret hittar hit också...
Jessica
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
