Idag är det morsdag!
Det är första mors-dagen då jag själv är mamma. Men jag är inte vilken mamma som helst, jag har inte mitt älskade barn i min famn. Jag blev grattad så fint av Esters pappa och jag kände stolthet, kärlek, vemod och sorg.
Jag är en stolt mamma, jag är så stolt över att jag fick bli din mamma Ester. Du vackra, ljuva mest underbara flicka. Men jag önskar så att jag hade fått uppleva morsdag med dig i min famn och att du och din pappa "firade" mig. Jag kan inte låta bli att fundera, på hur denna dag skulle sett ut om du vore här. Å vad vi skulle ha myst tillsammans, älskade gos.
Idag har jag tittat på kort på dig och oss och jag har gråtit, gråtit ut så mycket smärta. All kärlek jag har till dig som du inte får ta del av på det sätt jag önskat för både dig och mig. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. Jag saknar dig varje stund i livet och på en dag som denna blir det inte mindre.
Det har varit en tung helg då Esters månadsdag varit och nu morsdag. Vi våndas också med en stor oro för Liten, lever du Liten?
Kommer jag att få uppleva morsdag med ett levande barn 2010?
söndag 31 maj 2009
lördag 30 maj 2009
Till min älskade dotter!
Idag den 30 maj 2009, skulle du ha blivit åtta månader. Det känns så märkligt att det har gått åtta månader, så långt och ändå så kort. Förra året denna tid gick jag med dig i magen och var så lycklig och så stolt. Jag är så stolt nu, att jag fick bära dig, att jag och din pappa fick dig. Jag har älskat dig från första stund och älskar dig för evigt.
Varje dag utan dig är tung och fylld av saknad men också så mycket kärlek. Jag älskar dig mitt barn. Men månadsdagarna ger en annan tyngd, det blir så tydligt hur tiden går. Jag inser att jag kommer få ha det så resten av mitt liv och jag saknar dig lika mycket varje dag, så kommer det vara resten av mitt liv.
Hur hade du varit som en nio månader gammal, liten tjej?
Jag tror du hade fått pappas ljusa lockiga hår (det såg så ut), undrar om du hade fått mina bruna ögon. Vi kommer alltid att få undra över det och hur du skulle vara. Du var så busig och rörlig i magen, hade du varit så i livet utanför också? Vår underbara, älskade Ester, vi ville att du skulle få upptäcka och leva livet. Nu får vi bära dig med oss för alltid i våra hjärtan och tankar, din älskade pappa och jag. Vi är en familj. Grattis till dig på din månadsdag.
Jag älskar dig Ester // Din mamma
Varje dag utan dig är tung och fylld av saknad men också så mycket kärlek. Jag älskar dig mitt barn. Men månadsdagarna ger en annan tyngd, det blir så tydligt hur tiden går. Jag inser att jag kommer få ha det så resten av mitt liv och jag saknar dig lika mycket varje dag, så kommer det vara resten av mitt liv.
Hur hade du varit som en nio månader gammal, liten tjej?
Jag tror du hade fått pappas ljusa lockiga hår (det såg så ut), undrar om du hade fått mina bruna ögon. Vi kommer alltid att få undra över det och hur du skulle vara. Du var så busig och rörlig i magen, hade du varit så i livet utanför också? Vår underbara, älskade Ester, vi ville att du skulle få upptäcka och leva livet. Nu får vi bära dig med oss för alltid i våra hjärtan och tankar, din älskade pappa och jag. Vi är en familj. Grattis till dig på din månadsdag.
Jag älskar dig Ester // Din mamma
onsdag 27 maj 2009
Älskade Liten!
Igår den 26 e maj var vi på rutinultraljud. Jag och maken var så nervösa och hade knappt sovit under natten. På väg till sjukhuset och i väntrummet så mådde jag så illa.
Vi kom in och så började det. Liten låg alldeles stilla.....Sen såg vi ett hjärta ticka och sen vart det en hel del rörelse. Liten verkar vara rätt lugn, varje gång har h*n skrämts genom att ligga jättestilla vid början av varje ultraljud. Barnmorskan gick igenom så noga och berättade om vad hon såg, blev så orolig då hon stannade länge vid hjärtat tills hon sa att hjärtat slår precis som det ska, snabbare än för oss vuxna...Phuuuu. Vi fick också veta att jag har moderkakan i framvägg så det lär dröja innan sparkarna känns ordentligt och innan pappa kan få känna och se på utsidan av magen. Men det är ju bra att veta, så att man inte blir alltför orolig nu när man börjar förvänta sig sånt. Men ja, vi är ju oroliga hela tiden ändå...Men vi hoppas och försöker tänka positivt.
Vi filmade Liten under ultraljudet och så fick vi ul-bilder med oss.
Lilla älskade Liten du är så lugn i magen och det oroar mig. Men du får vara hur lugn du vill, bara du kommer ut alldeles frisk och levande i oktober. Vi väntar och längtar så efter dig och Ester din älskade storasyster vakar nog över oss.
Snart går vi in i femte månaden...Önskar att tiden ska gå jättefort.
Vi kom in och så började det. Liten låg alldeles stilla.....Sen såg vi ett hjärta ticka och sen vart det en hel del rörelse. Liten verkar vara rätt lugn, varje gång har h*n skrämts genom att ligga jättestilla vid början av varje ultraljud. Barnmorskan gick igenom så noga och berättade om vad hon såg, blev så orolig då hon stannade länge vid hjärtat tills hon sa att hjärtat slår precis som det ska, snabbare än för oss vuxna...Phuuuu. Vi fick också veta att jag har moderkakan i framvägg så det lär dröja innan sparkarna känns ordentligt och innan pappa kan få känna och se på utsidan av magen. Men det är ju bra att veta, så att man inte blir alltför orolig nu när man börjar förvänta sig sånt. Men ja, vi är ju oroliga hela tiden ändå...Men vi hoppas och försöker tänka positivt.
Vi filmade Liten under ultraljudet och så fick vi ul-bilder med oss.
Lilla älskade Liten du är så lugn i magen och det oroar mig. Men du får vara hur lugn du vill, bara du kommer ut alldeles frisk och levande i oktober. Vi väntar och längtar så efter dig och Ester din älskade storasyster vakar nog över oss.
Snart går vi in i femte månaden...Önskar att tiden ska gå jättefort.
måndag 18 maj 2009
Älskade Ester
Jag tänkte att jag skulle berätta lite om Ester och vad som hände.
Jag blev fort gravid när vi väl försökte, redan efter andra ordentliga försöket. Lyckan var total. Men visst var vi oroliga, oroliga för utomkvedshavandeskap och missfall...Vi våndades de första tolv veckorna och jag var även orolig efter då vänner omkring mig faktiskt mist barn efter v.17.
Graviditeten pågick och allt såg bara jättebra ut och man började våga tro och framförallt så blev längtan och förväntan större med tiden.
Den 29/9 2008 (v.40+1)var jag hos bm och allt såg jättebra ut, hjärtljuden hördes högt upp i magen så det blev ett ultraljud bara för att dubbelkolla så att "Pyret" inte hastigt och lustigt vänt sig. Bm var säker på att hon känt huvet nertill och att bebben ej var ruckbar...Men för säkerhets skull, "Pyret" låg så fint med huvudet neråt så antagligen skulle det bli en stor eller lång bebis. Trött som sjutton var jag men så himla glad.
På natten hade jag som magknip eller det kändes som att jag var hård i magen och satt en stund på toan...Men nej inget kom. Tidigt på morgonen vaknade jag av värkar...Okej jag visste ju att man ska ha dem tätt, som mest fem minuter emellan innan man ringer in...Jag låg och täknkte på att andas och lät maken få sova, antagligen skulle han hinna jobba sitt dagpass innan det var dags tänkte jag. När han vaknade så berättade jag att idag är det dags....Han blev så glad och jaha ska jag ringa jobbet då, nej du kan åk aoch jobba sa jag och försökte hålla mig lugn.
Runt lunchtid så hade jag haft fem minuter emellan värkarna ett tag och jag tyckte att de började bli "längre" så jag ringde in till BB. Det var fullt på de två närmast liggande sjukhusen så vi fick åka in till stan.
Vi åker in, spända, nervösa, förväntasfulla och glada. Vl inne på BB visas vi in i ett mottagningsrum och undersköterskan ska lägga ctg och värkavläsare på magen. Hon hittar inte bebisen hjärtljud, hon hämtar en barnmorska som inte heller hittar några hjärtljud. Paniken stiger i mig och jag kvider. Bm springer och hämtar läkare och ultraljudsmaskin då hon ser hur panikslagen jag blir, för att "fortare hitta hjärtat" som hon sa. Jag ser på skärmen det jag inte vill se.... Det är alldeles stilla, jag gråter, den är död ( vi visste inte vilket kön det var) Det ser inte bra ut säger läkaren. In kommer nästa läkare som då vänder skärmen så att jag inte ser, då hon ser hur förtvivlad jag är. Efter ngn minut -Nej! Ända tills det Nejet så hoppades jag så att jag sett fel, att alla sett fel. Jag grät och min man och jag omfamnade varandra. Nej, nej , nej skrek det inom mig, det måste vara fel, det kan inte vara sant. Det var som att se en film, det händer inte oss.
vi fick ta prover och jag fick inte låsa dörren då jag gick på toaletten själv.
Min avärkar avtog av chocken och allt tumult som var och jag minns alla frågor som haglade, När kände du bebisen sist? o.s.v. I det läget kunde jag ju inte minnas någonting.
Värkarna kom igång igen efter en stund och jag fick ligga där och vänta tills det var dags att föda vårt älskade barn. Jag var helt borta, tårarna rann och sorgen rev i mig. Jag fick bra smärtlindring, men inget kunde ju ta bort smärtan i hjärtat och själen.
Jag ringde min mamma och grät och sa att det blir en ängel...........En ängel till himlen. Jag försökte prata men fick sen så ont av värkarna och sa att jag skulle ringa sen.
Omkring 22.15 så var jag helt öppen och då kände jag att jag behövde krysta och 22.44 så kom hon äntligen ut, vår älskade dotter.
Jag fick upp henne på mitt bröst och hon var så fin. -Lilla hjärtat, Lilla gumman var de första orden jag sa. Hon var så ljuvlig och jag kunde inte få nog av henne.
Varför? Varför? togs hon bort från oss. Sedan fick även pappa hålla och det gjorde så ont att se hans tårar falla, hur varsamt och ömt han höll vår kärlek. Det var så vackert, min man och vår dotter, så vackert och smärtsamt.
Sedan blev Ester vägd och mätt och hon vägde 3540 gr och var 54 cm lång. Så visst hade bm rätt i att hon bebisen skulle bli stor eller lång.
Vi höll henne mer och det kände som om tiden stod stilla men plötsligt var det mitt i natten och vi försökte sova. Vi hörde hur ngn skrek och sen kom det där ljuvliga babyskriket, det skrik som vår dotter inte fick ge, vi fick aldrig höra vårt barn.
Konstigt nog somnade jag efter ett tag. Jag var väl helt slut då jag varit vaken runt ett dygn och endast ätit de traditionella smörgåsarna man får då man fött sitt barn. Vi vaknade tidigt på morgonen och insåg att det inte var en dröm, vi levde nu i en mardröm. Vi ville inte ringa på klockan, vi ville ingenting. Vi fick byta från förlossningsalen till ett bb rum. Vi hade Ester hos oss i omgångar och fotade och höll om, sjöng, grät och berättade hur mycket vi älskade henne.
Våra underbara sköterskor som var med på förlossningen hade gjort så fint hand och fotavtryck av Ester och klippt av en fin hårlock. På sjukhuset levde vi i en bubbla och hela tiden "hopapdes" jag på att de skulle komma in med henne alldeles levande och säga att de hade fel. Men nej tyvärr var mardrömmen vår verklighet. Vi hade förlorat vår dotter, vår kärlke, det vackraste vi fått i livet.
Vi hade den 2:a oktober namnceremoni för Ester då hon namngavs. Med på ceremonin var Esters mormor, min bästa vän och farfar med fru. Vår underbara präst var även med på Esters begravning som ägde rum den 4 november. Begravningen blev fin och kärlkesfull och såklart även smärtsam. Men vi gav henne det finaste vi kunde ge.
I efterhand fick vi ju veta att Moderkakan och hinnorna var infekterade antagligen av en bakterie, vilken kunde tyvärr inte finna. Ester dog av syrebrist, troligtvis så la moderkakan av då den inte orkade med värkarna. Kan inte ens beskriva hur bittert det känns. Hade jag kollats så hade man kunnat förhindra det.
Ester du är så älskad och saknad, hela mitt väsen värker efter dig. jag älskar dig, hjärtat mitt
Jag blev fort gravid när vi väl försökte, redan efter andra ordentliga försöket. Lyckan var total. Men visst var vi oroliga, oroliga för utomkvedshavandeskap och missfall...Vi våndades de första tolv veckorna och jag var även orolig efter då vänner omkring mig faktiskt mist barn efter v.17.
Graviditeten pågick och allt såg bara jättebra ut och man började våga tro och framförallt så blev längtan och förväntan större med tiden.
Den 29/9 2008 (v.40+1)var jag hos bm och allt såg jättebra ut, hjärtljuden hördes högt upp i magen så det blev ett ultraljud bara för att dubbelkolla så att "Pyret" inte hastigt och lustigt vänt sig. Bm var säker på att hon känt huvet nertill och att bebben ej var ruckbar...Men för säkerhets skull, "Pyret" låg så fint med huvudet neråt så antagligen skulle det bli en stor eller lång bebis. Trött som sjutton var jag men så himla glad.
På natten hade jag som magknip eller det kändes som att jag var hård i magen och satt en stund på toan...Men nej inget kom. Tidigt på morgonen vaknade jag av värkar...Okej jag visste ju att man ska ha dem tätt, som mest fem minuter emellan innan man ringer in...Jag låg och täknkte på att andas och lät maken få sova, antagligen skulle han hinna jobba sitt dagpass innan det var dags tänkte jag. När han vaknade så berättade jag att idag är det dags....Han blev så glad och jaha ska jag ringa jobbet då, nej du kan åk aoch jobba sa jag och försökte hålla mig lugn.
Runt lunchtid så hade jag haft fem minuter emellan värkarna ett tag och jag tyckte att de började bli "längre" så jag ringde in till BB. Det var fullt på de två närmast liggande sjukhusen så vi fick åka in till stan.
Vi åker in, spända, nervösa, förväntasfulla och glada. Vl inne på BB visas vi in i ett mottagningsrum och undersköterskan ska lägga ctg och värkavläsare på magen. Hon hittar inte bebisen hjärtljud, hon hämtar en barnmorska som inte heller hittar några hjärtljud. Paniken stiger i mig och jag kvider. Bm springer och hämtar läkare och ultraljudsmaskin då hon ser hur panikslagen jag blir, för att "fortare hitta hjärtat" som hon sa. Jag ser på skärmen det jag inte vill se.... Det är alldeles stilla, jag gråter, den är död ( vi visste inte vilket kön det var) Det ser inte bra ut säger läkaren. In kommer nästa läkare som då vänder skärmen så att jag inte ser, då hon ser hur förtvivlad jag är. Efter ngn minut -Nej! Ända tills det Nejet så hoppades jag så att jag sett fel, att alla sett fel. Jag grät och min man och jag omfamnade varandra. Nej, nej , nej skrek det inom mig, det måste vara fel, det kan inte vara sant. Det var som att se en film, det händer inte oss.
vi fick ta prover och jag fick inte låsa dörren då jag gick på toaletten själv.
Min avärkar avtog av chocken och allt tumult som var och jag minns alla frågor som haglade, När kände du bebisen sist? o.s.v. I det läget kunde jag ju inte minnas någonting.
Värkarna kom igång igen efter en stund och jag fick ligga där och vänta tills det var dags att föda vårt älskade barn. Jag var helt borta, tårarna rann och sorgen rev i mig. Jag fick bra smärtlindring, men inget kunde ju ta bort smärtan i hjärtat och själen.
Jag ringde min mamma och grät och sa att det blir en ängel...........En ängel till himlen. Jag försökte prata men fick sen så ont av värkarna och sa att jag skulle ringa sen.
Omkring 22.15 så var jag helt öppen och då kände jag att jag behövde krysta och 22.44 så kom hon äntligen ut, vår älskade dotter.
Jag fick upp henne på mitt bröst och hon var så fin. -Lilla hjärtat, Lilla gumman var de första orden jag sa. Hon var så ljuvlig och jag kunde inte få nog av henne.
Varför? Varför? togs hon bort från oss. Sedan fick även pappa hålla och det gjorde så ont att se hans tårar falla, hur varsamt och ömt han höll vår kärlek. Det var så vackert, min man och vår dotter, så vackert och smärtsamt.
Sedan blev Ester vägd och mätt och hon vägde 3540 gr och var 54 cm lång. Så visst hade bm rätt i att hon bebisen skulle bli stor eller lång.
Vi höll henne mer och det kände som om tiden stod stilla men plötsligt var det mitt i natten och vi försökte sova. Vi hörde hur ngn skrek och sen kom det där ljuvliga babyskriket, det skrik som vår dotter inte fick ge, vi fick aldrig höra vårt barn.
Konstigt nog somnade jag efter ett tag. Jag var väl helt slut då jag varit vaken runt ett dygn och endast ätit de traditionella smörgåsarna man får då man fött sitt barn. Vi vaknade tidigt på morgonen och insåg att det inte var en dröm, vi levde nu i en mardröm. Vi ville inte ringa på klockan, vi ville ingenting. Vi fick byta från förlossningsalen till ett bb rum. Vi hade Ester hos oss i omgångar och fotade och höll om, sjöng, grät och berättade hur mycket vi älskade henne.
Våra underbara sköterskor som var med på förlossningen hade gjort så fint hand och fotavtryck av Ester och klippt av en fin hårlock. På sjukhuset levde vi i en bubbla och hela tiden "hopapdes" jag på att de skulle komma in med henne alldeles levande och säga att de hade fel. Men nej tyvärr var mardrömmen vår verklighet. Vi hade förlorat vår dotter, vår kärlke, det vackraste vi fått i livet.
Vi hade den 2:a oktober namnceremoni för Ester då hon namngavs. Med på ceremonin var Esters mormor, min bästa vän och farfar med fru. Vår underbara präst var även med på Esters begravning som ägde rum den 4 november. Begravningen blev fin och kärlkesfull och såklart även smärtsam. Men vi gav henne det finaste vi kunde ge.
I efterhand fick vi ju veta att Moderkakan och hinnorna var infekterade antagligen av en bakterie, vilken kunde tyvärr inte finna. Ester dog av syrebrist, troligtvis så la moderkakan av då den inte orkade med värkarna. Kan inte ens beskriva hur bittert det känns. Hade jag kollats så hade man kunnat förhindra det.
Ester du är så älskad och saknad, hela mitt väsen värker efter dig. jag älskar dig, hjärtat mitt
måndag 11 maj 2009
Att vänta igen!!
Då vi berättade för ett par att vi väntar ett syskon till vår älskade Ester och att vi såklart var glada över det men att oron också var väldigt stor för att vi ska mista även detta barn,..fick vi höra...
"Jamen så får ni inte tänka" ....Nehej, okej, lite svårt att göra annat när man redan varit med om det .
Nej för vi skulle tänka på Markus Birro och hans tjej, tredje gången gillt då gick det ju bra....MMM Just det tredje gången ja, vi väntar just nu vårt andra...och så ska vi inte ska vara oroliga, vilket bra exempel vi fick då för att inte tänka katastroftankar.
Jag förstår väl att det är svårt att helt sätta sig in i hur det är att förlora sitt älskade barn om man inte gjort det själv. Men på vilket sätt hjälper man en människa i sorg genom att säga att man inte får tänka och känna som man gör. Inte försvinner det väl av att någon säger att "Så får du inte tänka"!
Nej, det är fruktansvärt svårt att vänta barn igen då man har förlorat ett. Man är smärtsamt medveten om hur mycket som kan hända (och faktiskt redan hänt oss en gång) att man kan få åka hem från BB tomhänt men med ett sprängfyllt hjärta.
"Jamen så får ni inte tänka" ....Nehej, okej, lite svårt att göra annat när man redan varit med om det .
Nej för vi skulle tänka på Markus Birro och hans tjej, tredje gången gillt då gick det ju bra....MMM Just det tredje gången ja, vi väntar just nu vårt andra...och så ska vi inte ska vara oroliga, vilket bra exempel vi fick då för att inte tänka katastroftankar.
Jag förstår väl att det är svårt att helt sätta sig in i hur det är att förlora sitt älskade barn om man inte gjort det själv. Men på vilket sätt hjälper man en människa i sorg genom att säga att man inte får tänka och känna som man gör. Inte försvinner det väl av att någon säger att "Så får du inte tänka"!
Nej, det är fruktansvärt svårt att vänta barn igen då man har förlorat ett. Man är smärtsamt medveten om hur mycket som kan hända (och faktiskt redan hänt oss en gång) att man kan få åka hem från BB tomhänt men med ett sprängfyllt hjärta.
fredag 8 maj 2009
Jaha har jag blivit en blogger nu???
Ja, jag har funderat så mycket kring det här med att blogga...
Har jämt så mycket tankar i mitt huvud och så mycket jag egentligen vill skriva ner, men när jag nu sitter här så vet jag inte vad jag ska skriva. Det är ju ganska läskigt att blotta sitt inre så här på internet, även fast jag gjort det förr fast på annat forum.
Mycket i mitt liv handlar ju just nu om att hitta mig själv igen i den verklighet jag nu hamnat i efter att vårt första efterlängtade barn kom och lämnade oss den 30 september 2008.
Det är svårt att beskriva i ord, vad som händer i en när man förlorar sitt barn. Man kan ju använda sig att metaforer...Vad hände med den väg jag hade i livet????.....
Jag åkte på en bred motorväg, den var behaglig och man kunde liksom skönja vad som låg framför, jag behövde inte växla och tänka så mkt på hastigheten, jag valde denna väg och såg fram emot allt som jag såg komma på den...Så helt plötsligt raserades vägen och jag kom på villovägar...Vägen jag var på kan jag aldrig återvända till utan nu jag har hamnat på en ganska snäv och snirklig väg med massor av stora hindrande block, där det krävs massor av koncentration och där jag behöver stanna ofta på rastplatser...Jag behöver försöka orientera mig på min nya väg...Jag valde inte att hamna på denna väg och ändå måste jag acceptera att jag är här och försöka hitta nya fina vägar som leder bort från den otroligt svåra jag är på just nu, sorgens och smärtans väg. Jag tycker jag är en bit på väg...sorgen och smärtan bär jag med mig, det är priset för den stora kärleken jag har för mitt älskade barn, men jag fann en liten undangömd avfart på den "svarta"vägen och jag har hamnat på en ny...lite ljusare är det oftast, även om mörkret hittar hit också...
Jessica
Har jämt så mycket tankar i mitt huvud och så mycket jag egentligen vill skriva ner, men när jag nu sitter här så vet jag inte vad jag ska skriva. Det är ju ganska läskigt att blotta sitt inre så här på internet, även fast jag gjort det förr fast på annat forum.
Mycket i mitt liv handlar ju just nu om att hitta mig själv igen i den verklighet jag nu hamnat i efter att vårt första efterlängtade barn kom och lämnade oss den 30 september 2008.
Det är svårt att beskriva i ord, vad som händer i en när man förlorar sitt barn. Man kan ju använda sig att metaforer...Vad hände med den väg jag hade i livet????.....
Jag åkte på en bred motorväg, den var behaglig och man kunde liksom skönja vad som låg framför, jag behövde inte växla och tänka så mkt på hastigheten, jag valde denna väg och såg fram emot allt som jag såg komma på den...Så helt plötsligt raserades vägen och jag kom på villovägar...Vägen jag var på kan jag aldrig återvända till utan nu jag har hamnat på en ganska snäv och snirklig väg med massor av stora hindrande block, där det krävs massor av koncentration och där jag behöver stanna ofta på rastplatser...Jag behöver försöka orientera mig på min nya väg...Jag valde inte att hamna på denna väg och ändå måste jag acceptera att jag är här och försöka hitta nya fina vägar som leder bort från den otroligt svåra jag är på just nu, sorgens och smärtans väg. Jag tycker jag är en bit på väg...sorgen och smärtan bär jag med mig, det är priset för den stora kärleken jag har för mitt älskade barn, men jag fann en liten undangömd avfart på den "svarta"vägen och jag har hamnat på en ny...lite ljusare är det oftast, även om mörkret hittar hit också...
Jessica
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
