Dåliga samvetet

Jag tänker ständigt på Ester och minnen från då vi kom in på förlossningen och tiden där, spelas som en film, om och om igen för mina ögon. Det smärtar och så mkt att jag måste blockera, jag tillåter mig inte att känna efter utan jag stänger av filmen så fort jag känner den där brännande känslan. Det gör så ont och ibland orkar jag inte gråta. Jag orkar inte för jag är så trött. Jag orkar inte för jag orkar inte vara mamman som mist sitt barn, jag vill inte. Jag känner för att bete mig som ett envist barn och stampa och skrika och lägga mig ner och bara vägra....
Jag avskyr denna maktlöshet, att inte kunna ändra på det omöjliga, nämligen döden.
Vänner har blivit gravida på nytt och jag gratulerar. Visst är jag glad för deras skull men det stinger ändå i mitt hjärta. Jag kan inte hjälpa det. Det gör ont att de ska få ännu ett levande barn (för i min värld så får "alla" andra det) Jag känner avundsjuka på de som får/fått alla sina barn levande. Jag vill ju också ha alla mina barn här. Jag skulle ha två barn springandes/krypandes runt mina ben.
Det stinger fortfarande att se gravida, för det är en sån påminnelse om hur jag själv gick i gravidlyckan och hur den totalt och brutalt grusades sönder :´(
Det gör inte mindre ont med tiden, skillnaden är att man inte får/har tiden att känna den. Jag rusar på och många ggr vänder jag sorgen ryggen medvetet, för den gör för ont. Men jag tar mig tid då och då att verkligen känna, jag sitter och tittar och minns. Jag kan titta på videosnutten, där jag gungar Ester i min famn och sjunger vaggvisa, jag klarar bara en kort mening sen tar gråten över. Det är smärtsamt och det känns som jag var där åter, det känns inte alls långt borta.
Tiden läker inga sår, tiden går bara och ger en mindre tid helt enkelt.
Jag vill så gärna göra det där fina fotoalbumet jag har i mitt huvud om Ester. Men det är så tungt, det gör så ont. Det tar på krafterna och jag har inte haft orken och det dåliga samvetet gnager i mig. Varken Ester eller Arvid har ngt fotoalbum...Dåliga samvete sluta jaga mig.

Jessica

På is...

Japp, vi lägger husköp på is. Jag vet, vi har velat fram och tillbaka. Nu kommer räntorna att stiga och det råder olika meningar om hur mkt, om vi skulle bygga så vet vi ju inte vad räntan kommer ligga på när huset väl är klart, det känns för osäkert. Vi har vänt ut och in på oss själva och funderat på alla möjliga scenarion. Vi kom fram till att vi faktiskt bor bra. Om de skulle höja hyran rätt mkt här där vi bor så har vi samma kostnad som de flesta andra, vi bor vääldigt billigt just nu.Så om vi bor kvar, kan vi spara lite mer, byta ut en bil (som verkligen skulle behövas) och även köpa lite möbler och ja det kostar ju att köpa grejer till ett växande barn. Jag kan även vara hemma lite längre då vi inte behöver ta ut så mkt fp...Så vi känner att även om vi hittat en jättehärlig tomt och allt så kommer nog fler chanser och som sagt det är ju ingen brådska med att flytta.
Så nu fortsätter vi att vara hyresgäster...

Jessica

Väntans tider...

Ja, det är mycket sånt nu...
Vi ska ta en massa beslut och sedan är det bara att vänta på att vårt hus ska bli klart och komma..

Det jag väntar mest på just nu är fina Liams syskon. Jag hoppas på att det blir redan imorgon. Tänker på er Sofia, massor av kärlek och kraft till er.

Det är så häftigt att vänta på en förlossning, en person man väntat så länge på ska komma ut och äntligen ska man få se den perfekta lilla varelsen som man bara har känt på insidan och som buffat utåt så världen härute kan se och känna.
Det är alltid speciellt, men för mig är det extra speciellt med syskon till små änglar i himlen. Dessa syskon är efterlängtade på ett helt annat sätt i sina familjer än familjer som fått behålla alla sina barn. Vi är ett gäng mammor på nätet som haft kontakt och dessa mammor är så speciella för mig och jag gråter då de gråter och gläds med dem när de är glada. Jag väntar och längtar efter alla dessa syskon och de syskon som ännu inte flyttat in i magen på sina speciella mammor.
Det måste gå bra för oss alla, vi har haft nog med sorg.

Här kommer en bild på mina älskade barn

Tvära kast!

Oj, oj, oj här hemma är det tvära kast, ena dagen ska vi bygga hus och nästa så ska vi det inte. Men de senaste dagarna lutar det faktiskt till att vi bygger vårt nya hem trots allt. Läskigt är det och mycket pengar att låna. Jag är livrädd att vi ska få problem med bygget och att vi ska känna att det är övermäktigt. Vi känner dock att läget nog aldrig blir bättre, varken ekonomiskt eller tidsmässigt. En del spår att huspriserna kan gå ner, andra att de stannar upp, finansinspektionen vill ändra så att man max får låna 70-90% vilket det blir vet man alltså inte idag. Det betyder att går det igenom och huspriserna i Stockholm "endast" stannar av så kommer inte vi att ha råd att köpa hus på många år. Det är dock husbrist i Stockholm och jag tvivlar på att huspriserna kommer att stanna av särskilt länge, men det är min teori. Vi har också hittat en fin tomt i ett mysigt område där vi verkligen se oss själva bo. Så nu räknar och räknar vi och tittar runt.

Ngt som inte alls kommer särskilt lägligt är ett annat inköp vi måste göra...Nämligen en ny madrass till mig, jag har så fruktansvärt ont i ryggen och har haft väldigt länge och det är värst om morgonen så madrassen jag har nu är ju inte bra och jag kan inte gå och ha så här ont. Så i dag ska vi köpa en ny madrass till mig och så ska jag ligga på spikmatta och så behöver jag börja träna upp mag och ryggmuskler.

Håll tummarna åt oss nu att vi får lån och att vi lyckas bygga ett hus som inte kommer att kosta oss allt för mkt att bo i.

Jessica