Dåliga samvetet

Jag tänker ständigt på Ester och minnen från då vi kom in på förlossningen och tiden där, spelas som en film, om och om igen för mina ögon. Det smärtar och så mkt att jag måste blockera, jag tillåter mig inte att känna efter utan jag stänger av filmen så fort jag känner den där brännande känslan. Det gör så ont och ibland orkar jag inte gråta. Jag orkar inte för jag är så trött. Jag orkar inte för jag orkar inte vara mamman som mist sitt barn, jag vill inte. Jag känner för att bete mig som ett envist barn och stampa och skrika och lägga mig ner och bara vägra....
Jag avskyr denna maktlöshet, att inte kunna ändra på det omöjliga, nämligen döden.
Vänner har blivit gravida på nytt och jag gratulerar. Visst är jag glad för deras skull men det stinger ändå i mitt hjärta. Jag kan inte hjälpa det. Det gör ont att de ska få ännu ett levande barn (för i min värld så får "alla" andra det) Jag känner avundsjuka på de som får/fått alla sina barn levande. Jag vill ju också ha alla mina barn här. Jag skulle ha två barn springandes/krypandes runt mina ben.
Det stinger fortfarande att se gravida, för det är en sån påminnelse om hur jag själv gick i gravidlyckan och hur den totalt och brutalt grusades sönder :´(
Det gör inte mindre ont med tiden, skillnaden är att man inte får/har tiden att känna den. Jag rusar på och många ggr vänder jag sorgen ryggen medvetet, för den gör för ont. Men jag tar mig tid då och då att verkligen känna, jag sitter och tittar och minns. Jag kan titta på videosnutten, där jag gungar Ester i min famn och sjunger vaggvisa, jag klarar bara en kort mening sen tar gråten över. Det är smärtsamt och det känns som jag var där åter, det känns inte alls långt borta.
Tiden läker inga sår, tiden går bara och ger en mindre tid helt enkelt.
Jag vill så gärna göra det där fina fotoalbumet jag har i mitt huvud om Ester. Men det är så tungt, det gör så ont. Det tar på krafterna och jag har inte haft orken och det dåliga samvetet gnager i mig. Varken Ester eller Arvid har ngt fotoalbum...Dåliga samvete sluta jaga mig.

Jessica