.............

Ja, jag försöker planera dop, framförallt att göra inbjudan. Vill ju göra personligt och fint och allt, men fantasin och kreativiteten finns inte just nu. Vill ju också baka och planera inför kalas, för självklart ska vi ha kalas för Ester och bara två veckor efter, för fina Arvid. Jag vill ju också att det ska kännas roligt för det är ju egentligen roligt, att jag/vi ska fira våra barn. Men just nu gör det så ont för i tankarna rullar orden hon borde ha levt, om vi bara fått rätt koll och hjälp så skulle hon ha levt, om jag bara tagit min gnagande känsla i mig på allvar, men jag fattade inte vad det var som stred i mig jag tror idag att Ester försökte kommunicera med mig att hon behövde komma ut och jag förstod inte :( jag är så fruktansvärt ledsen och på det så lägger jag nu dåligt samvete för att jag inte njuter tillräckligt av nuet, av att få baka, planera och göra fint för de små som lever med mig.

Flåt mina deppiga inlägg, men det är här jag kan få ut mina tunga tankar

Det värker så :(

Jag skriver inte så mkt just nu, har inte orken, jag letar febrilt efter den och under tiden så bara kör jag på ändå, med allt som man måste och lite till.
Jag saknar så. Tiden före årsdagar är så ofantligt jobbig. Det känns som om någon slagit mig hårt i magen, jag tappar andan. Jag är så otroligt trött, vill bara sova, ändå så kan jag inte sova bra :(
Idag satt jag och läste i DN, märkte inte att jag plötsligt var bland insända texter om bortgångna. Jag läste om en ung flicka och det var så fint skrivet...Tårarna ville inte sluta och jag tänkte på min dotter, min Ester. Jag saknar så!
Treårsdagen närmar sig...Tre år!!! Kan inte förstå att jag tvingats leva utan henne så länge och ändå känns det så nära. Jag har såna minnesbilder, det är som en film som spelar upp sig i mitt huvud. Jag ser allt så klart, känner allt lika starkt, känner dofterna, känslan av hennes kropp och hud, ja allt. Jag kommer alltid att minnas, man glömmer inte. Jag tror heller inte att det någonsin kommer att blekna, det är för starkt, för smärtsamt och så otroligt kärleksfullt.
Kärleken för Ester kommer ju alltid att vara lika stor.

Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar vara en bättre mamma för min pojkar just nu, jag orkar inte med allt jag skulle vilja. Men kramar och pussar i massor får de och min famn är alltid öppen för mina älskade små.


Kramar från en förtvivlad mamma