Det värker så :(

Jag skriver inte så mkt just nu, har inte orken, jag letar febrilt efter den och under tiden så bara kör jag på ändå, med allt som man måste och lite till.
Jag saknar så. Tiden före årsdagar är så ofantligt jobbig. Det känns som om någon slagit mig hårt i magen, jag tappar andan. Jag är så otroligt trött, vill bara sova, ändå så kan jag inte sova bra :(
Idag satt jag och läste i DN, märkte inte att jag plötsligt var bland insända texter om bortgångna. Jag läste om en ung flicka och det var så fint skrivet...Tårarna ville inte sluta och jag tänkte på min dotter, min Ester. Jag saknar så!
Treårsdagen närmar sig...Tre år!!! Kan inte förstå att jag tvingats leva utan henne så länge och ändå känns det så nära. Jag har såna minnesbilder, det är som en film som spelar upp sig i mitt huvud. Jag ser allt så klart, känner allt lika starkt, känner dofterna, känslan av hennes kropp och hud, ja allt. Jag kommer alltid att minnas, man glömmer inte. Jag tror heller inte att det någonsin kommer att blekna, det är för starkt, för smärtsamt och så otroligt kärleksfullt.
Kärleken för Ester kommer ju alltid att vara lika stor.

Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar vara en bättre mamma för min pojkar just nu, jag orkar inte med allt jag skulle vilja. Men kramar och pussar i massor får de och min famn är alltid öppen för mina älskade små.


Kramar från en förtvivlad mamma