Ledsen, sårad och lite annat!

Jag kan bli så ledsen ibland och undra hur en del människor tänker...
Jag har fått frågan: Tror du att ni skulle skaffat syskon så tätt om Ester fått leva???
Jag kan inte låta bli att undra över varför man ens undrar över det?
Vad är relevansen i det hela?
Hur ska jag kunna svara på det? Jag vet ju inte hur det hade känts om Ester fått leva och hur allt skulle blivit. Men jag brukar svara att vi ville ha barn tätt, men att sen kan man ju faktiskt inte veta, hur pass fort man skulle blivit gravid. Så med andra ord kan man ju inte svara på den frågan och jag känner också så att brukar man fråga ngn som fått två barn levande tätt så?
Ja, jag vet inte, det känns lite som att man blir ifrågasatt till varför vi blev gravida med Arvid, som att han vore ett substitut, vilket han verkligen inte är. Arvid är en egen person och ingen kan bli substitut för Ester.

Sen är jag så ledsen för jag gråter så mycket efter Ester, det gör så fruktansvärt ont i mig och när jag får hålla om vår älskade gosse så kommer tankarna att vi inte fick detta med Ester, Ester fick inte detta med oss. Det gör så fruktansvärt ont...

Sen är jag också så orolig för Arvid, att han ska vara allarligt sjuk...Han blev ju inlagd för kraftig gulsoto ch behövde fototerapi. Vi blev till slut utskrivna trots att värdena stod stilla eller t.o.m gått upp och alltså fortfarande var höga, men inte så höga att mer behandling behövdes. Men idag ringde den läkaren som tog emot oss först då vi kom in och hon tyckte att vi nog måste kollas upp då den faktiskt inte gått ner utan stigit även om det var väligt lite. Om det inte gått ner och blivit bättre på tre veckor (sedan bahandlingen) så måste de undersöka på vad som är orsaken. Jag försöker hålla lugnet, men det är så svårt. Jag är så orolig.
När Arvid blev inlagd och jag satt vid hans sida och sondmatade honom då han låg i fototerapi så grät jag hejdlöst. Jag satt och tänkte på hur jag skulle klara av att ta farväl till ännu ett älskat barn. Ta farväl av vår älskade Arvid. Jag ville plocka ut honom och krama honom så mkt jag kunde, ta vara på varje sekund. Jag satt och ångrade all tid jag missat då jag sovit m.m. vilket är galet, jag vet. Jag skulle inte vara en bra mamma utan sömn. Det var så mkt tankar och känslor och det värkte så i mig. Ester var åter så nära. Jag grät då de stack honom otaliga ggr och han kved, men var så otroligt utmattad att han inte orkade streta emot. Min älskade lilla kille. Usch! Så liten och redan varit med om så mycket!!!
Det måste se bra ut på onsdag, det måste ha sjunkit, det får inte vara ngt annat. Han måste bli/vara frisk!

Nej, nu måste jag försöka sova. Kram //Jessica

Han är här nu, vår Arvid, vår älskade lillebror.

Den 14 oktober kl. 21.28 kom han ut till världen, en underbar liten pojke på 2975 gr och 49 cm.
Vi sattes igång 10.50 påmorgonen med en gel som skulel hjälpa livmodern att bli kortare och utplåna sig, sen blev det en "rusch" en slags kateter och sen togs hinnorna och värkarna satte fart. Allt gick så fort. Jag hade så ont och ville ha epidural men ingen verkade förstå att förlossninge gått väldigt långt. När jag äntligen skulle få epidural så sa de att jag var öppen 8 cm, men jag sa att nu kommer han...
Nej då, det är inte dags ännu säger det till mig...
Jo, han kommer nuuuu skriker jag och krystningarna går inte hejda, på två krystningar kom han ut, fullkomligt bara flög ut. Men det var tufft, eftersom att lille Arvid kommit längre ner än de förstått så hittade de ju inga hjärtljud och maken hade panik och trodde att vår lille pojk hade dött. De försökte lugna och sprang och hämtade en skalpelektrod, men det hann de aldrig sätta ;)
Narkosläkaren hade sett mäkta förvånad ut när hon bad mig "kuta" på ryggen för bedövningen när jag skriker att jag kan inte för nu får jag värk och nu kommer han och for ut...Där satt hon med nål och allt helt redo för att sätta in i min rygg...
Känner mig lite snuvad på ngt konstigt vis, jag ville ha epidural då Esters förlossninge blev så bra med det, denna gång var jag helt väck av smärta och kämpade verkligen för att ta mig igenom dem. Eftersom att Arvid ville ut så fort så han jag heller aldrig få uppleva det där med att få höra att nu sr vi hår o.s.v. Men jag är ändå glad över att det gick så fort, för rädslan fanns ändå att vi skulle förlora honom under förlossningen. Jag grät ibland förtvivlat, fast att vi hörde hjärtljuden och han mådde bra.
Men nu är han här!!! Vår prins, kan knappt fatta det....
SEn har vi däremot fått uppleva en del jobbigt i efterhand, men det tar jag nog i ett annat inlägg. Måste bjuda på ett kort på vårt andra mirakel.

En lite nyare magbild!

Hittade lite nyare bilder på "lillebror"magen. Men jag måste absolut ta en nyare bild iallafall Det är trots allt två veckor sedan jag tog. Jag tror magen sjunkit och att lillebror sjunkit in så magen ser lite mindre ut nu, lite synd att vi antagligen missade när magen var som "störst". Jaja så blir det ibland.

Det här är taget i v.34+5.



Jessica

Lillebror växer och snart är han här...

Ja oavsett hur det går så kommer lillebror snart att komma ut till oss och vi får äntligen se vår lille prins. Vi hoppas på att få en levande, frisk gosse. Men det är verkligen inget vi tar för givet, nej det skulle vi aldrig våga. Men vi hoppas och vi längtar. För varje dag som går och vi kan känna hans rörelser i magen, så gläds vi. Oron nu på slutet är nästan förlamande, snälla, fortsätt leva! Vi älskar och väntar på dig lillebror och vi hoppas du mår bra i magen.

Här är en bild på lillebror i magen i v.33+6 nu är vi i v.36+3...Börjar bli dags för ny magbild...

Lite bilder från ettårsdagen

På kvällen



På kvällen