Namnsdag

Idag är det namnsdag för det vackraste namn jag vet och det betyder att den vackraste lilla flicka jag vet har namnsdag, min Ester!
Idag har jag ändå lite bättre. jag har gråtit ut ett par dgr då sorgen känts extra tung. Jag tror att det är så mkt den senaste tiden som liksom dragit upp den där taggtråden i hjärtat så jag blödit lite extra mycket. Lillebror har döpts och det är stort och ngt jag hade sett fram emot att få göra med Ester, jag gick ju och planerade det där mot slutet av graviditeten med henne. Så fick vi aldrig döpa henne. Igår skulle hon ha blivit 1 1/2 igår och så idag namnsdagen.
Idag satte vi små liljor i gravrabatten och rensade upp lite + att hon fick lite rosa rosor som matchade hennes rosa kanin. Idag kunde jag finna en viss ro av att få göra lite fint för henne.

Annars har denna dag gått alldeles för fort känner jag. Jag behöver mer timmar på dygnet.

Nu ska jag göra iordning mig för att gå och lägg mig, så jag orkar medmorgondagen =0)
Kram på er därute i cybern

Vår lilla Sessa!

Idag skulle Ester vara 1 1/2 år gammal. Undrar om hon skulle haft kvar sina lockar?
Undrar hur hon skulle dofta? Hur skulle hennes fina små händer kännas? Skulle hon klappa mig gosigt på kinderna, som hennes lillebror gör?
Så mycket undringar, så mycket som jag saknar och önskar att jag fick uppleva med henne.
Kommer det alltid att göra så här helvetiskt ont?
Jag vill inte vara en mamma med ett barn i himlen, jag vill ha dem på jorden, att få visa min kärlek och känna dem fysiskt. Jag vill inte vara en mamma som mist sitt barn.

FAN! FAN! FAN!

sorgen......

Sorgen drog ner mig djupt ikväll. Den ligger alltid där och lurar och många ggr trycker jag ner den, för jag orkar inte alltid. Ikväll behövde den få sin tid och komma upp till ytan.
Jag tror att för någon som inte fått uppleva en sådan fruktansvärd förlust, är det väldigt svårt att förstå...Svårt att förstå att jag är lycklig men samtidigt så otroligt ledsen. Jag är lycklig för att jag fick Ester och jag är lycklig för att vi har fått Arvid, det är jag lycklig för varje stund..Men det betyder inte att jag inte samtidigt är väldigt ledsen.
Jag har fått höra att jag verkar må så bra och ja, det gör jag, jag mår så bra som jag kan göra i livet med den sorg jag bär på. Jag är lycklig och ledsen på samma gång. Men jag visar inte den sorg som bränner inombords. När jag får min egna tid så är det så mkt som jag ska hinna med, som att blogga och sköta om mig och i det innefattar också att sköta om sorgen i mig, det är ju faktiskt en del av mig. Som ikväll då har jag tittat på minnesfilmen jag gjort för Ester och lyssnat på hennes hjärtljud och gråtit..för det gör så fruktansvärt ont.

Jag är fruktansvärt tacksam för att vi har älskade lilla Arvid hos oss, det går inte att beskriva, precis som jag inte kan beskriva hur ont det gör att inte ha Ester hos oss.

Låt mig få gråta, det gör ju så ont :´(

Babysim

Jag velade länge innan jag anmälde Arvid till babysim, så länge att vi faktiskt missade en runda. Men det känns som att det var bra tid å börja, när vi väl gjorde det. Jag avskyr badhus och känner mig inte bekväm med att byta om eller duscha näck inför folk. Inte blir det bättre i.o.m att jag är kraftigt överviktig. Men Arvid har fullkomligt älskat att bada i sin balja och vill leka med vattnet då vi står vi diskhon, så jag ville att han skulle få gå på babysim. Så jag går obekväm in och byter om och har mig, men i bassängen är allt bortblåst och jag njuter av att se hur vår lilla kille njuter och har kul i vattnet.
Jag tänker faktiskt bjuda på en bild t.o.m. =0)

Inte som jag befarat...

Arvids dopdag var ju just Arvids dag, men när man har en storasyster som inte syns att hon är med då hon inte är med fysiskt, så känns det viktigt för oss att hon nämns så att det tydliggörs att hon är med. Precis så gjorde prästen vid Arvids dop. Han började dopet med att prata om att vi var i en gammal kyrka där många upplevt det största av lyckor och de största av sorger och att vi ju vet vad det innebär och talade sen om vår Ester och att hon var med oss där och alltid. Efter det skulle jag sjunga en sång till Arvid, ja ni kan ju tänka er hur det gick, med gråten i halsen och det känslomässiga i att sjunga för sitt barn.Men det kändes bra ändå, jag sjöng ju för Arvid och ingen annan och han bryr sig inte om att mamma får kråkröst lite då och då ;)
Våra nära och kära tyckte att det var så fint att Ester nämndes och tyckte att man riktigt kunde känna hennes närvaro. Flera hade besökt graven innan dopakten och flera hade lämnat små gåvor till storasyster såsom ljus och rosor. Efter dopakten gick jag, Arvid och min fina vän till Ester och lämnade en rosa kanin där det stod "min älskling" på. Jag blev så rörd över alla gåvor och hur alla nämner henne och minns henne trots att många aldrig sett henne mer än då jag gick med magen och på kort efteråt.
Jag njuter av allt vi får uppleva och göra med och för Arvid såsom att få ha dop =0) men det är ju också en påminnelse om det som vi och Ester aldrig fick eller får och det gör ont. Men sorgen finns där och kommer alltid att göra det och den får finnas där, den är en del av mig/oss och jag skulle aldrig vilja förtränga den, för det kan inte var på ngt annat vis då hon inte finns vid liv.
Men än så länge har det jag befarat inte inträffat iallafall inte bland de som verkligen bryr sig om oss...Ester har inte glömts bort och ingen förväntar sig eller tror att vi ska "komma över" henne och hon nämns och vi får prata om henne hur mkt vi vill.
Jag skattar mig lycklig att få ha såna människor omkring mig för de behövs när man måste leva med det omöjliga..sorgen och saknaden efter sitt barn.

Kärlek till er alla // Jessica

Dop!!!

Igår den 20 mars, döptes vår älskade lilla Arvid.
Det var en underbart solig dag och Arvid sken ikapp med solen =0)
Vår fina präst Lars som genomförde namnceremoni för Ester och även hennes begravning och varit ett stort stöd för oss, var nu den som döpte Esters lillebror.
Dopakten var så fin och kärleksfull och Lars sa så mkt fint och var så personlig. Arvid var exemplarisk och glad hela dagen. Våra familjer och vänner bjöd på sig själva och dagen det var verkligen en underbar dag.
Jag sjöng och det gick inte så bra då jag vara alldeles gråtfärdig efter att Lars pratat så fint om att vi i kyrkan vi var, genomgått de största av lyckor och de största av sorg. Men det gjorde inget, jag är nöjd ändå. Jag var och är nöjd med hur dopklänningen blev, trots att jag tänkt den helt annorlunda från början =0) (Bild kommer snart...)
Maten gick åt även om det alltid lämnas lite, för ingen vill vara den som tar det sista ;)
Men bullar och kakor blev det huuur mkt som helst över....Ja ja så kan det bli.
Arvid har fått sån fin gudmor och gudfar som jag vet kommer att finnas för honom genom livet. Han fick så fina dopgåvor av alla och jag är så rörd och lycklig över alla fina människor som finns i vårat liv.

Idag har vi varit på babysim för andra gången och Arvid hade lika roligt som förra gången =0). Han är verkligen som en fisk i vattnet, han sprattlar med benen och armarna. Vi kommer verkligen att fortsätta med detta.

Nu är det för länge sen sovdags, jag måste blri bättre på det så att jag få fler timmars sömn på raken utan avbrott. Återkommer med bilder....

Här kommer de..
Så här blev den egensydda klänningen:



Glad kille


Kramis

sovning, 5 minutersmetod eller vad??

Ja, jag har insett att jag nog är en curlingmamma. Jag har så svårt för att låta min prins vara ledsen. Jag vet ju att man måste få vara på dåligt humör ibland och skrika och vara ledsen eller arg. Det får prinsen också, men jag har svårt för det då han är trött, då vill jag ju hjälpa honom. På bvc pratades det om att det är bra om man lär barnen att somna in själva nu i Arvids ålder. Jaha, svarade jag och så visade hon ngn folder och pratade om 5 minuters metoden och hur jag "skulle" göra. Men jag fixar inte 5 minuters metoden, jag fixar inte att höra hur han vrålar och gråter, de tar ingen skada får man höra, men vet man verkligen det? Han förstår ju inte varför han inte kan få närhet när han är så trött och ska somna in och egentligen så förstår nog inte jag heller det.
Samtidigt som jag har så svårt för 5 minutersmetoden, så funderar jag ju på hur det ska bli längre fram...Gör jag mig en björntjänst om jag inte gör det? måste jag till med ännu värre metoder sen annars?
Usch, de tär inte lätt. Tänk vad lätt det vore om man bara kunde lägga sitt barn i sin säng och så somnade de så sött utan några hemska metoder och massa hysteriska, superledsna skrik.
Ja ja jag ska läsa foldern och lite andra tips om att få sitt barn att somna själv, så får jag se hur jag/vi gör.
Det jag vill är att mitt barn ska må bra och ibland behöver man fundera lite och resonera sig ram till hur man gör bäst för att han ska må så bra som möjligt.

Må så gott därute // Jessica