Ester!!!!

Ester mitt älskade hjärta!
Idag är det din tio månaders dag. För tio månader sedan brast mitt hjärta. Ditt hjärta stod still och det kändes som om mitt också stannade.
Jag har varit med om mycket i mitt liv som orsakat så mycket smärta, men jag har aldrig känt sån smärta som jag gjorde då och som är kvar än idag.
Idag har din pappa och jag gråtit så mycket, vi saknar dig så oändligt mycket, ord kan inte beskriva saknaden, smärtan, kärleken och den fruktansvärda förtvivlan som bor i våra hjärtan. Oftast gråter jag i min ensamhet och här hemma med din pappa. Jag visar sällan hur ont det gör i mig, det syns inte på mig så ofta, jag är tyvärr mästare på att dölja.

Det är så ofattbart stort att få ett barn och så ofattbart smärtsamt att förlora det man älskar mest. Ibland förtränger jag det, jag kan berätta och prata om dig utan att fälla en tår, det är som om jag berättar en historia men så slår det mig att det är ju dig jag pratar om, mitt barn, min älskade dotter, jag har förlorat dig!!!
Nej!!!!!!!!!
Jag minns då vi efter första natten på bb fick dig inrullad till oss på nytt, hur jag sken upp och stoltheten vällde upp och hoppet fanns att du levde...Men nej du levde fortfarande inte. Vi grät och grät, höll dig, smekte och pussade dig. Jag minns hur jag sa till mig själv, NJUT, jag visste ju någonstans i mig att vi hade så kort tid,, jag försökte stundtals hålla tårarna borta så att jag skulle kunna se dig bättre och inte förhindras av tårarnas dimma. Jag ville minnas varje detalj. Jag minns din lukt, den där älskade bebislukten. Jag berättade hela tiden hur mycket jag älskar dig, jag sjöng för dig. Jag försökte säga hej då på den korta tid vi hade. Varje dag som går, säger jag till dig att jag älskar dig och att jag saknar dig. Jag har också insett att jag inte har sagt hej då, jag kommer aldrig att göra det för du finns alltid i mig, hos oss. Så länge jag lever så finns du. Du finns inom mig. Jag saknar dig!

Jag vill slita bort denna smärta, jag sliter i taggtråden som sitter i mitt hjärta, jag drar och drar men det slutar aldrig, hjärtat slits och slits, blir slamsor, trasor och jag blöder...jag förblöder. Jag vet att smärtan är ju för att vi inte fick behålla dig och den är för alltid en del av mig nu och jag försöker varje dag att lära mig leva med den. Jag får försöka pussla ihop mitt hjärtas slamsor med taggtråden(sorgen) i den.
Jag har idag levt med saknaden efter dig längre än tiden då jag levde med dig. Jag kan inte förstå hur tiden kunnat gå och att jag fortfarande lever.
När jag sitter och tittar på bilderna på dig och oss så gör det så ont. Jag är tillbaka i tiden, jag är på bb. Att se smärtan i våra ansikten på bilderna är obeskrivbar, men jag kan också se KÄRLEKEN och stoltheten.
Bilden av där vi bär dig i kistan för att fira ner dig i vår familjegrav är så fel, det är inte så det ska vara.


Mycket kan man ändra på, men här står vi maktlösa. Att ta bort smärtan efter ett förlorat barn, går inte och den som tror det är galen.

JAG ÄLSKAR DIG ESTER, ORDEN RÄCKER INTE TILL OCH SAKNAD ÄR INTE HELLER ETT TILLRÄCKLIGT STARK ORD FÖR VAD JAG KÄNNER...MEN VET ATT DIN PAPPA OCH JAG ÄLSKAR DIG OCH BÄR DIG MED OSS I EVGIHET!

GRATTIS PÅ DIN TIOMÅNADERS DAG!!!

Mamma Jessica

Handla kläder till lillebror och en önskan om att få göra det till Ester också.

Vi var i dagarna och handlade lite kläder till lillebror.
Vi hade ju köpt lite kläder till Ester inför ankomsten. Vi valde medvetet att inte köpa så mycket då vi tänkte att vi kunde handla i efterhand då vi skulle veta hur stor vår bebbe var och även vilket kön det var. Inte alltid så kul med så neutrala kläder. Så med andra ord behövs det fyllas på nu och så ville vi att vissa kläder skulle förbli bara Esters, de är ju minnen om drömmarna och längtan till henne och vi vill spara dem i hennes minneslåda. Några klädesplagg ska lillebror dock få ärva...
Iallafall så var det roligt att handla till lillebror och vi valde blått, grönt, svart och vitt bl.a. Sen såg jag en klänning på en ställning och det högg i hjärtat. Jag ville ju få handla till vår älskade Ester också, hon skulle ju också behöva nya kläder.
Jag vet, det är så här vårt liv är nu, att leva med det dubbla hela tiden. Det som skulle varit, saknaden och längtan efter det som aldrig kan bli. Lyckan och sorgen går hand i hand just nu, lycka över att lillebror växer i mig just nu och sorgen över att Ester inte lever med oss. Men kärleken för dem båda är så stor och alltid med.

Idag har jag pysslat lite med lillebrors kläder och så har jag också pysslat med Esters minneslåda....Mina älskade barn, jag pysslar om/för dem på det sätt jag kan.

Förövrigt har jag idag klippt makens hår, plockat svarta vinbär, promenerat i skogen, tvättat o.s.v.........

Här kommer en bild på Esters minneslåda



Bilder på några av lillebrors kläder, mycket randigt i år ;)







Kram från Jessica fylld av kärlek

Vi har gått in i en ny vecka!

Ja, det låter ju knäppt att jag skriver att vi gått in i en ny vecka på en torsdag, men då det gäller lillebror i magen så har vi det. Vi är nu i v.27, vilket betyder att vi gått 26 hela veckor i graviditeten. Jag kan själv knappt förstå det, att vi gått så långt och samtidigt så känns det så långt kvar. Det är så tärande att vara så orolig, men visst försöker vi njuta också, för det gör man när magen rör sig och man känner av den lille i magen. Då kan vi känna hopp om att han kanske får komma ut levande till oss och leva här på jorden. Igår(onsdag) inhandlade vi de första "lillebrorkläderna" Ja kläder som inte är ärvda utan köpta enbart för Lillebror. Vi har hela tiden känt att även lillebror ska få saker som är köpta bara för honom, som är förknippade med förväntningarna inför hans ankomst. Vi är ju glada för alla de minnen vi har kvar av Ester och alla inköp som bar så mycket förhoppningar och drömmar. Vi vill ha det till båda våra älskade barn. Om lillebror inte får stanna hos oss, har vi egna minnen och saker från just hans tid. Det kan säkert verka märkligt för en del, men för oss som endast har 100% katastrof bakom oss är detta det enda vi har att förhålla oss till. Men skulle vi inte ha hopp och drömmar kvar så skulle vi ju aldrig vara där vi är idag, med en liten bror i magen, så hopp har vi, den går hand i hand med rädslan och ibland väger den ena mer än den andra men de hänger alltid med.

När vi pratar om det där med hand i hand....Så känner jag ofta att när jag får en lyckokänsla över mig så väcks även sorgen, de ligger så nära varandra, hela tiden. Som när jag och älsklingen handlade kläder till vår lille kille. Då kände jag mig glad och hittade en massa fint och så såg jag en klänning och då kom sorgen....Jag vill ju också få gå och handla till Ester. Varje gång jag känner lycka stinger sorgen i mig samtidigt, den ligger under ytan, men jag lät den inte ta över glädjen för att få handla till lillebror, nej men den fanns med...
Men sen hemma så tog jag fram ett klädesplagg som var inköpt till Ester och kramade om och lät tårarna falla, jag måste ge plats för sorgen med, annars spricker jag...

Nu har jag gråtit ut, nu är det dags för glädje igen, jag ska glädjas åt att gå in i en ny vecka...Lillebror växer sig större och starkare.

Jessica med kärlek som svämmar över och med plats för både sorg och glädje

Ester i mina tankar som alltid!!!

Jag har en vän som mist en släkting för bara några dagar sedan. Det gör ont i mig då jag påminns så om min förlust(och då självklart min mans förlust också) Ett liv som avslutas. Jag förstår ju så väl hur det känns och jag tänker på min vän och hela familjen och sänder dem varma tankar och kärlek.

Läste idag om ett barn på 11 månader som avlidigt efter att ha blivit påkörd av en backande husvagn. Så fruktansvärt tragiskt. Jag har så svårt att acceptera att Esters liv avslutades innan hon fick leva den utanför min mage, men hur accepterar man att ens barns liv avslutas på det viset? Det är ju tyvärr så att man inte har ngt val, man kan ju inte förändra det som skett och det är en hemsk insikt. Tänker på det stackars barnet och på dess familj och jag tänker på min älskade Ester, som alltid finns i mina tankar och i mitt hjärta.

Läste idag igenom kort vi fick skickat till oss strax efter att Ester lämnat oss och grät. Grät för att det är som det är och tårarna föll även för de fina ord våra medmänniskor skrivit till oss. Hur de försöker förmedla hur de känner med oss. Jag inser hur maktlösa de måste känt sig, precis som vi, hur svårt de haft med hur de ska formulera sig, vad ska man skriva,?? vad kan man säga???

Idag (Ja igår egentligen då klockan är över 24) har det också fötts ett nytt litet liv till världen. Ett syskon till ett barn i himlen och ett barn på jorden. Det gläder mitt hjärta varje gång ett barn får födas till världen och leva i den. Stort Grattis till min vän och välkommen älskade lilla liv.
Jag hoppas ju så att vår Ester ska få bli storasyster till ett levande barn här på jorden, rädslan är så stor att det inte ska bli så, men vi hoppas och kämpar för det. Jag tror nog att Ester ser till lillebror i magen min.

Ja, Ester är vekligen alltid i mina tankar och nästan allt som sker omkring mig får mig att tänka på henne..Då ett liv lämnar jorden, då ett nytt liv kommer till världen m.m. Det är så helt enkelt att livet alltid kommer att få mig tänka på mitt älskade barn och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

Hos Ester blommar det för fullt i planteringen nu, äntligen har de små söta lila blommorna slagit ut. Ester vårt hjärta, vår stjärna, vårt allt, hoppas du tycker om din viloplats här på jorden och att du ser ner på den med stolthet. Vi vet att du är med oss, vi tar med dig vart vi än är.

Mitt hjärta är ditt, du lever i mig!!



Vår familjegrav där Esters stoft vilar.

Lillebror!

Jag har ju alltid benämt lillen i magen som Liten och det är lite svårt att vänja sig av med det. Men nu försöker jag att säga lillebror, då vi nu faktiskt vet att det är en lillebror.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag köpt tyg som jag ska sy filt av, precis som jag gjorde till storasyster Ester och att jag skulle lägga in bild på den sen....Nu kom jag ihåg det och ska lägga in det. Lägger även in lite andra bilder på saker vi köpt till lillebror.

Vi föll ju för temat wild från teddykompaniet (tror jag de heter). Det första inköpet som gjordes till Ester var faktiskt en lejon speldosa från dinglisar från teddykpompaniet. Till lillebror kändes det självklart att det skulle inköpas en egen speldosa därifrån, han får en tiger med en annan melodi. Sedan har vi köpt en mjuk tigerskallra, en likadan som storasyster Ester fick med sig, för att vi tyckte det var fint att få ha ngt likadant som storasyster. Sen ett mysigt gosedjur också.

Fina tigerspeldosan från dinglisar



mjuk mysig filt med giraffer, följer vilda temat ;)



Mjuk tigerskallra




Mysig,len och gosig leopard

Det blev en flicka inlägg 2

När vi tog emot alla blommor och kort som alla beklagade vår sorg så grät jag, jag var berörd över att så många berördes av vår Ester och att de tänkte på oss. Ett starkt minne jag har är att jag sa till min älskade man...-Jag vill inte ha det hrä, jag vill ha grattis kort och blommor med glädjekort. Det gjorde så ont då alla dessa kondolenanser påminde oss om att så här var verkligheten, vår älskade dotter dog. Jag ville ju att verkligheten skulle vara som vi drömt om som det borde ha blivit och som skulle ha blivit om inte en bakterie förstört allt.
När någon dör så skickar man ju blommor och kort där man beklagar sorgen och förstå mig rätt, vi uppskattade det absolut.
Men jag förlorade henne inte bara, jag fick henne också och just den bekräftelsen att få ett sådant kort hade värmt så otroligt mycket. Ett minne av det.
Nu har vi av vänner och släkt verkligen blivit bekräftade som föräldrar och Ester har verkligen blivit bekräftad så vi har underbar människor omkring oss.
Men just att se det där kortet "Det blev en flicka" just det kortet vi inte fick väckte så mycket i mig, saknaden av det som inte fick fortsätta, ett liv, en ljuvlig liten Ester som är så oerhört älskad och saknad.
Så till alla som funnits för oss, ni har gjort så mycket fint och funnits där för oss. Tack!!!

Det blev en flicka!

Jag var häromdagen och skulle handla ett kort att skicka till en vän. Och i kortstället såg jag dessa kort som man ger till de som fått barn.....
Det blev en flicka!!!
Jag fick aldrig ett sådant kort då vi fick Ester :( och det gör ont. Jag hade velat få ett sånt. Men vi fick kondoleanser, blombuketter och kort med beklagar sorgen på. Det kändes såklart jättefint att man tänkte på oss. Men glädjen då? Glädjen vi också kände över att få ett sånt ljuvligt och perfekt flickebarn! Vi var ju också så stolta! Det blev en ficka, för det blev det. En alldeles underbar dotter fick vi och hon finns kvar, i oss, i våra hjärtan, i våra minnen, en familjemedlem som inte får leva med oss men ändå är så med... Ja för oss är hon så tydligt med hela tiden, vi räknar med henne och pratar om henne jämt, hon har en självklar plats i vår familj och framförallt i våra hjärtan. Vår älskade lilla flicka.

Jessica

Känslostorm, tankestorm och rejäla käftsmällar!

Det har varit en tid nu med mkt tankar och känslor och jag har inte riktigt orkat med att skriva. Det är verkligen kaos i mig.
Saknar Ester så oerhört.

Jag vet att det lilla syskonet i mig är en egen person och inte det minsta kommer att kunna fylla Esters plats. Men någonstans i mig har jag nog tänkt och försökt lura mig själv att när syskonet kommer ut så kommer allt att bli bra. Jag vet ju att det inte blir så, Ester kommer ju aldrig tillbaka och vi kommer ju alltid att sakna henne. Jag tror att det är för att verkligheten gör alldeles för ont som jag ibland flyr in i såna önsketankar. Tankar som att då blir det bra igen. Men gång på gång kommer de där käftsmällarna och huggen i magen och hjärtat. Vi får aldrig mer hålla om vår älskade Ester och det gör så djävulskt ont. Älskade Ester hjärtat, vad du fattas oss. Du är alltid i mina tankar och kommer alltid att vara så högt älskad.

Idag var vi och gjorde ett könsultraljud. Vi kände att vi nog behövde få veta vad det är för en filur som gömmer sig i magen, för att få förbereda sig på ngt vis. För vi behöver inte överaskas av könet, nej för oss kommer överaskningen vara ett skrik, en levande bebis, ååå som vi hoppas på det.
Så ligger jag där på sängen och läkaren frågar om det är första barnet, nej andra svarar jag. sen kom följdfrågan:
-vad blev det första? en tjej svarar jag då.
-Okej! vad tror du att det är nu?
Jag tror ju på tjej för att jag mår likadant och allt är likadant, men annars vet jag inte...
Sen förs "dosan" över magen och jag ser vad jag tror är en pung, men inget sägs ännu, han för "manicken" fram och tillbaka över de nedre regionerna, är det svårt att se frågar jag?...
-Jag anar säger han, men vänta lite....
-En pojke! säger jag, då jag ser en snopp och jag kände sån lycka, vår lilla kille... Vår bebbe, vår Liten.
-Japp säger han det är en pojke, GRATTIS!!
Där trodde ju han att lyckan var för att vi skulle få en av varje, och ja det blir det ju, vi har nu fått en av varje, men än så länge är det bara en som lever....Och vi hoppas att vår lille kille får komma ut levande till oss.

Där kom käftsmällen och huggen i hjärtat....På väg hem i bilen brast jag i tårar, för så borde det ju ha varit, sån lycka över att vi hos oss skulle ha fått ett barn av varje kön, lyckan borde vara total...Men ett av våra barn får inte leva hos oss. vår älskade lilla Ester som inte får träffa sin lillebror och lillebror som bara får Se Ester på kort och besöka hennes grav och plantera blommor och sköta om stenen med oss.....
Verkligheten gör för ont. Jag är så ledsen över att inte få känna bara ren lycka i denna graviditet. Att sorgen jämt går där sida vid sida. Jag känner bara lycka över att lillebror kommit och hoppas så att han ska få leva, men det påminner mig ju också så mycket om Ester och då kommmer ju sorgen....Jag måste ju leva med det för resten av livet. Sorg och lycka hand i hand.

Mina små hjärtan. Jag älskar er så, mina underverk, våra barn. Våra mirakel.

Mamma Jessica

Ledsen!

Ja, ledsen i hjärtat är jag ju varje dag och kommer att vara det så länge jag lever. Visst kommer jag nog också att kunna känna mig lycklig på samma gång, men sorgen av att Ester inte finns med oss och delar livet med oss finns ju alltid där. Sorg och lycka kommer för alltid att gå hand i hand.

Nu har vi haft bröllopsdag den 28 juni och den 30 juni var det Esters 9 månaders dag och jag har varit så nere och ledsen. Det har känts så där extra tungt i hela mig.
Idag så bröt jag ihop totalt och verkligen låg och kramade kudden för det var så tomt i mun famn. Jag saknar min älskade bebis så jag går sönder. Idag har jag skrikit -NEEEEJJ om och om igen, jag har skrikit jävla bakterier och VARFÖR??? och Förlåt mig till min älskade Ester. Det gör så ont och jag vill inte, jag vill inte behöva leva resten av mitt liv, utan min älskade dotter. Jag vill inte att det ska vara sant. Var är min bebis? Hon skulle ju vara här, hur faan kunde det gå så fel? Jävla bakterie. Min älskade bebis dog i min mage, min kropp sa inte till om vad som hände i mig. Hur kan en kropp skapa något så underbart som Ester och sen också göra så att jag mister henne?

Jag har fått höra att jag ser glad ut. Och ja, jag kan skratta och känna glädje då jag ser någon annan lycklig och då jag får höra roliga saker. Men smärtan i mig syns inte alltid, inte ens i mina ögon. Nej, man blir expert på att spegla ut det man ser, nämligen ser man glädje så speglar mina ögon det. När man är i den mest akuta sorgen kan man inte det, men sen kan man det. Det är ju bra.
Jag känner att jag blir ledsen då jag får höra det, mest för att jag blir så osäker på vad de som säger så menar. Förstår de att även om jag ser glad ut och ibland också kan känna en del lycka så finns smärtan och sorgen där samtidigt? Jag vågar inte fråga, men egentligen borde jag väl det. Sorgen kommer jag alltid att bära med mig, men jag kommer också att bli bättre på att också bära lycka. Men just nu är smärtan och sorgen större än glädjen, glädjen varar så korta stunder just nu och fyller mig aldrig helt... Förstår de omkring mig det? Jag hoppas det.

Jag har hopp om och tror att Liten kommer fylla vårt liv med så mycket glädje och energi som kommer att göra det lättare med tiden att leva med sorgen, saknaden och längtan efter Ester. Om Liten får leva. Men det är en väldigt tuff resa.
När vi satt i väntrummet då vi skulle till barnmorskan sist, såg jag än en gång på en plansch där en nyfödd liten skrikande bebis lyfts upp och så bara slog det mig på nytt, det där fick vi inte uppleva....En skrikande bebis, en skrikande Ester...Vi hoppades hela tiden på att hon skulle göra det, att de sett fel, men hon skrek inte... Och jag slogs av att vi kanske inte får uppleva det, denna gången heller. Och mina ögon tårades....

Jag bad faktiskt högre makter under Esters graviditet att låt mitt barn få leva...Hon fick inte det. Vad ska jag göra nu. Vi får lämna in odlingar för att kolla om jag har bakteriväxt i urinen...Men jag vet ju så mycket annat som kan gå fel, men jag vet att de inte kan kolla oss för allt, det skulle aldrig hinnas med.

Jag längtar efter Ester, men vet att jag inte kommer att få träffa henne mer i detta liv. Jag saknar henne så.
Jag längtar efter Liten och hoppas så att h*n får leva och växa upp med oss, att vi får uppleva ett liv tillsammans. Lite är och kommer bli lika älskade som storasyster Ester.

Kram från Jessica med sprängande huvud.