Ledsen!

Ja, ledsen i hjärtat är jag ju varje dag och kommer att vara det så länge jag lever. Visst kommer jag nog också att kunna känna mig lycklig på samma gång, men sorgen av att Ester inte finns med oss och delar livet med oss finns ju alltid där. Sorg och lycka kommer för alltid att gå hand i hand.

Nu har vi haft bröllopsdag den 28 juni och den 30 juni var det Esters 9 månaders dag och jag har varit så nere och ledsen. Det har känts så där extra tungt i hela mig.
Idag så bröt jag ihop totalt och verkligen låg och kramade kudden för det var så tomt i mun famn. Jag saknar min älskade bebis så jag går sönder. Idag har jag skrikit -NEEEEJJ om och om igen, jag har skrikit jävla bakterier och VARFÖR??? och Förlåt mig till min älskade Ester. Det gör så ont och jag vill inte, jag vill inte behöva leva resten av mitt liv, utan min älskade dotter. Jag vill inte att det ska vara sant. Var är min bebis? Hon skulle ju vara här, hur faan kunde det gå så fel? Jävla bakterie. Min älskade bebis dog i min mage, min kropp sa inte till om vad som hände i mig. Hur kan en kropp skapa något så underbart som Ester och sen också göra så att jag mister henne?

Jag har fått höra att jag ser glad ut. Och ja, jag kan skratta och känna glädje då jag ser någon annan lycklig och då jag får höra roliga saker. Men smärtan i mig syns inte alltid, inte ens i mina ögon. Nej, man blir expert på att spegla ut det man ser, nämligen ser man glädje så speglar mina ögon det. När man är i den mest akuta sorgen kan man inte det, men sen kan man det. Det är ju bra.
Jag känner att jag blir ledsen då jag får höra det, mest för att jag blir så osäker på vad de som säger så menar. Förstår de att även om jag ser glad ut och ibland också kan känna en del lycka så finns smärtan och sorgen där samtidigt? Jag vågar inte fråga, men egentligen borde jag väl det. Sorgen kommer jag alltid att bära med mig, men jag kommer också att bli bättre på att också bära lycka. Men just nu är smärtan och sorgen större än glädjen, glädjen varar så korta stunder just nu och fyller mig aldrig helt... Förstår de omkring mig det? Jag hoppas det.

Jag har hopp om och tror att Liten kommer fylla vårt liv med så mycket glädje och energi som kommer att göra det lättare med tiden att leva med sorgen, saknaden och längtan efter Ester. Om Liten får leva. Men det är en väldigt tuff resa.
När vi satt i väntrummet då vi skulle till barnmorskan sist, såg jag än en gång på en plansch där en nyfödd liten skrikande bebis lyfts upp och så bara slog det mig på nytt, det där fick vi inte uppleva....En skrikande bebis, en skrikande Ester...Vi hoppades hela tiden på att hon skulle göra det, att de sett fel, men hon skrek inte... Och jag slogs av att vi kanske inte får uppleva det, denna gången heller. Och mina ögon tårades....

Jag bad faktiskt högre makter under Esters graviditet att låt mitt barn få leva...Hon fick inte det. Vad ska jag göra nu. Vi får lämna in odlingar för att kolla om jag har bakteriväxt i urinen...Men jag vet ju så mycket annat som kan gå fel, men jag vet att de inte kan kolla oss för allt, det skulle aldrig hinnas med.

Jag längtar efter Ester, men vet att jag inte kommer att få träffa henne mer i detta liv. Jag saknar henne så.
Jag längtar efter Liten och hoppas så att h*n får leva och växa upp med oss, att vi får uppleva ett liv tillsammans. Lite är och kommer bli lika älskade som storasyster Ester.

Kram från Jessica med sprängande huvud.