Känslostorm, tankestorm och rejäla käftsmällar!

Det har varit en tid nu med mkt tankar och känslor och jag har inte riktigt orkat med att skriva. Det är verkligen kaos i mig.
Saknar Ester så oerhört.

Jag vet att det lilla syskonet i mig är en egen person och inte det minsta kommer att kunna fylla Esters plats. Men någonstans i mig har jag nog tänkt och försökt lura mig själv att när syskonet kommer ut så kommer allt att bli bra. Jag vet ju att det inte blir så, Ester kommer ju aldrig tillbaka och vi kommer ju alltid att sakna henne. Jag tror att det är för att verkligheten gör alldeles för ont som jag ibland flyr in i såna önsketankar. Tankar som att då blir det bra igen. Men gång på gång kommer de där käftsmällarna och huggen i magen och hjärtat. Vi får aldrig mer hålla om vår älskade Ester och det gör så djävulskt ont. Älskade Ester hjärtat, vad du fattas oss. Du är alltid i mina tankar och kommer alltid att vara så högt älskad.

Idag var vi och gjorde ett könsultraljud. Vi kände att vi nog behövde få veta vad det är för en filur som gömmer sig i magen, för att få förbereda sig på ngt vis. För vi behöver inte överaskas av könet, nej för oss kommer överaskningen vara ett skrik, en levande bebis, ååå som vi hoppas på det.
Så ligger jag där på sängen och läkaren frågar om det är första barnet, nej andra svarar jag. sen kom följdfrågan:
-vad blev det första? en tjej svarar jag då.
-Okej! vad tror du att det är nu?
Jag tror ju på tjej för att jag mår likadant och allt är likadant, men annars vet jag inte...
Sen förs "dosan" över magen och jag ser vad jag tror är en pung, men inget sägs ännu, han för "manicken" fram och tillbaka över de nedre regionerna, är det svårt att se frågar jag?...
-Jag anar säger han, men vänta lite....
-En pojke! säger jag, då jag ser en snopp och jag kände sån lycka, vår lilla kille... Vår bebbe, vår Liten.
-Japp säger han det är en pojke, GRATTIS!!
Där trodde ju han att lyckan var för att vi skulle få en av varje, och ja det blir det ju, vi har nu fått en av varje, men än så länge är det bara en som lever....Och vi hoppas att vår lille kille får komma ut levande till oss.

Där kom käftsmällen och huggen i hjärtat....På väg hem i bilen brast jag i tårar, för så borde det ju ha varit, sån lycka över att vi hos oss skulle ha fått ett barn av varje kön, lyckan borde vara total...Men ett av våra barn får inte leva hos oss. vår älskade lilla Ester som inte får träffa sin lillebror och lillebror som bara får Se Ester på kort och besöka hennes grav och plantera blommor och sköta om stenen med oss.....
Verkligheten gör för ont. Jag är så ledsen över att inte få känna bara ren lycka i denna graviditet. Att sorgen jämt går där sida vid sida. Jag känner bara lycka över att lillebror kommit och hoppas så att han ska få leva, men det påminner mig ju också så mycket om Ester och då kommmer ju sorgen....Jag måste ju leva med det för resten av livet. Sorg och lycka hand i hand.

Mina små hjärtan. Jag älskar er så, mina underverk, våra barn. Våra mirakel.

Mamma Jessica