dåtid, nutid och framtid

När det hade gått ungefär tre och en halv månads tid efter vi mist Ester så mötte jag en läkare som inte alls förstod mig, min sorg och den ångest jag bar på. Hon menade på att jag ville vara så ledsen. Hur tänker man då undrar jag, vem vill vara i den smärta och sorg som man är i då man mist sitt barn? Men man kan inte vara annat än i just det, sorg, smärta, förtvivlan...Ja det finns ju inte ord som räcker till.
Nej, jag var ju tvungen att se till å inte fastna i sorgen och det gjorde jag tydligen då jag faktiskt vågade möta mig sorg, gråta och känna smärtan (enligt denna läkare). Jag som faktiskt genom hela mitt liv tidigare alltid flytt från hemska upplevelser jag varit med om. Jag kan säga att det fick långtgående och varaktiga spår i mig som varit mycket svårt att bearbeta efter så lång tid.
Jag ville inte fly från detta..Nej, det här är det absolut värsta som hänt mig i mitt liv, men också det vackraste och om jag var tvungen att stänga inne smärtan så tror jag faktiskt att det skulle tagit bort även glädjen och allt det fina också....
När jag försökte förklara det och hur jag kämpade mot ångest och allt möjligt och att jag ville få tid att bearbeta detta utan mediciner som faktiskt "stänger" av en en del så säger hon bara till mig att jag jag betedde mig som ett barn!!!
För att jag grät? För att jag hade ångest? Eller vadå? Hon undrade vad jag gjorde där då jag ju inte ville ha hjälp!!?? Jag frågade varför hon sade så, jag ville ju ha hjälp, men genom att få prata, få hjälp att hantera allt genom att få höra mina tankar högt m.m inte genom att droga mig så jag inte känner allt. För mig är inte det att bearbeta. Jag sa att jag tycker att hon nedvärderade mig och tryckte ner mig och att det minsann inte är lätt att sitta inför en okänd människa och blotta sitt inre och att då få höra att man beter sig som ett barn då man inte vill äta antidepressiva och sömntabletter, för att man gråter ut sin smärta och knappt kan prata för att man hypervetilerar då känslorna blir för starka..Jag kan också undra vad en sådan människa gör som läkare inom vården??
Nej jag vill inte fastna i sorgen och det kan jag idag se att jag inte har gjort. Jag har vågat se och möta smärtan och sorgen. Jag hedrar mitt älskade barn genom att våga känna allt och idag kan jag se att jag gått framåt, jag kämpar ju varje dag med att leva med sorgen och jag lär mig att leva ett liv med detta, det liv jag har. Jag kan till viss del känna glädje igen och det kräver mkt mod att våga det. Det krävs mycket mod för att våga skaffa syskon och att älska det trots att man vet att man kan förlora även det.
Man ska inte gräva ner sig och fastna i sorg, nej, men man ska heller inte fly från det, gör man det förlorar man alldeles för mycket. Det som vi genomlevt i livet är den vi är, vad vi sen väljer att göra med det är en annan sak. Även om jag är rädd och faktiskt inte vågar eller kan tro att lillebror ska få leva, så hoppas jag ju, jag förbereder för ett liv med lillebror, men jag förbereder mig också för det värsta och eftersom att jag vågade möta all smärta då Ester dog vet jag att oavsett vad som händer så får lillebror all kärlek han kan få och får han leva är vi förberedda och dör han så vet vi också hur vi ska göra.
Om jag inte tagit mig tiden att vara i nuet som en lång tid varit i sorg så skulle jag inte vara lika redo för framtiden... Jag bär fortfarande sorg, men jag vill också möta framtiden som just nu faktiskt bär med sig ljus, ljus då kärleken till Ester alltid finns kvar och en lillebror som just nu lever i min mage och kommer till oss... Ja, jag är glad att jag vågade vara i mörkret för nu vågar jag närma mig ljuset...även om mörkret fortfarande drar mig tillbaka ner i omgångar...Men ljuset finns där...

jag behöver min dåtid och min nutid för att gå framåt i min framtid....Min framtid med min make, vår dotter, vår son och vår hund.
Massor av kramar från en väldigt tankfull Jessica