En vecka kvar...

En vecka kvar...Till Esters tvåårsdag.
Det gör för ont å tänka på och jag sysselsätter mig hela tiden. Jag motar bort känslan som sliter i mig och vill få mig att lägga mig sängen och bli liten och bara skrika och gråta. Jag vill ha min lilla tjej! Jag vill ha min Ester här hos mig!
En liten tvååring, så go och glad som hennes lillebror är. Jag tror verkligen att hon hade varit en go och glad tjej som hade tyckt om musik för hon älskade det när hon låg i magen och jag "diggade".
Ännu är ingen present inhandlat, eftersom att jag hela tiden springer bort från denna dag. Idag såg jag hur få dgr det är kvar och jag måste ju göra detta. Jag vill ju köpa ngt fint å lämna på hennes grav. Jag vill baka så vi kan ha kalas, men ändå så finns liksom inte orken för det. Jag går omkring med ständigt dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag endast orkar se de bilder som hänger uppe på Ester, som vi ser varje dag. Dåligt samvete för att jag inte orkat vara vid graven för att det känns som hjärtat slits ur mig på nytt.
Samtidigt med detta har jag en liten kille som bara veckor efter Esters dag blir ett år och jag orkar just nu knappt glädjas åt det. Men det är som det är. Jag gläds ju åt att få ha Arvid här på hans ettårsdag och jag tror att när Ester fått sin tid och hennes dag passerat så kommer det att lätta, då blir det Arvids tid.

Idag var min lillebror på begravning. Han hade bävat för det och inte vetat om han skulle orka. Jag har hela tiden sagt till honom att det skulle betyda allt för hans väns föräldrar. Han gick och kände att det var "värt" det.
Jag har tänkt så mycket på min lillebrors vän och hans föräldrar och på min lillebror. Min lillebror som i natten var på väg till nattbussen hem och såg att ngn låg på vägen. En svårt misshandlad ung man som visade sig vara en vän. En ung man som inte överlevde. En ung man som fick uppleva sin väns sista stund och inget kunna göra. En ung man som hade hela livet framför sig som blev bestulen sitt liv. Ett föräldrapar som miste sitt enda barn.

Varför måste det finnas våld? Varför måste barn och unga människor dö?
Varför kan vi inte alla leva i frid och må bra och bara dö som gamla?
Jag vill ha den utopin, kan jag få önska mig det?

Ta hand om varandra där ute!