........Ja så känns det att det är just nu!
I några dgr har det varit väldigt lugnt i magen och jag som varit så glad för att "Trull" varit en livlig krabat i magen :P
Jag har försökt ha is i magen och tänkt att allt är nog som det ska, men så insåg jag att jag nog faktiskt stoppade huvudet ner i sanden, jag ville helt enkelt inte veta "att" det inte var okej, så jag bestämde själv att det var det. Men igår så kände jag bara att nej, det känns inte som det ska. Jag ringde spec.mvc och lämnade ett meddelande om att jag gärna ville att min bm skulle ringa upp, vilket hon gjorde inom en timme. Jag berättade att jag hade en så jobbig känsla av att "trull" inte mår bra, att allt inte var som det ska. -" Så kan vi ju inte ha det, kom in på en koll då" säger min underbara bm. Så en knapp timme efter vi lagt på var jag inne på spec.mvc och fick göra en ctg kurva som såg bra ut, se på "trull" på ultraljud där de kollade rörelser och fostervattensmängd os.v. således fick jag åka hem med en ok stämpel på vår älskling i magen :) så matt jag vart, jag var mkt mer nervös än jag vågat erkänna och nu släppte det, så skönt det var.
Varför har jag så svårt att kunna tänka mig att det kan gå bra en gång till??
Vet ju de som fött 3 barn på raken utan problem. Men det är väl så att har man en gång varit en av de där 0.5 % så vet man alltför väl vad det innebär, jag kan inte se att risken är så låg, för vi var ju en av dem med Ester och har lika stor risk som alla andra varje gång och den risken känns inte så liten när man varit där, jag vill aldrig uppleva det med fler.
Jag jobbar hårt på att tänka positivt. Men märker att jag är nästan mindre förberedd denna gång. Jag har inte handlat särskilt mkt till detta underverk och tiden tickar ju på, det är inte så många veckor kvar trots allt. Trull ska ju också få en egen speldosa, precis som sina syskon, kläder att åka hem i, jag vill att alla barn ska få sina egna personliga åka hem klädsel som minne. Ja så vi får helt enkelt sätta fart, för jag får svårare och svårare att röra mig med mina bäckensmärtor.
Älskade Trull, du är lika älskad och önskad som din syskon, även om vi är lite sega med förberedelserna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så skönt att allt var bra med er lilla Trull.
SvaraRaderaHoppas verkligen att allt går vägen :)
Kram
Jag känner så väl igen vad du skriver. Jag har varit likadan. Även om katastroftankarna inte är lika kraftiga som med E har nog jag också stoppat huvudet i sanden många gånger. Spec MVC är verkligen underbara i sådana tillfällen!
SvaraRaderaJag är inte heller speciellt förberedd och kan få skuldkänslor emellanåt. När vi började prata om ev förlossning nästa vecka var min första tanke "nej, jag är inte beredd". Med E var jag helt beredd från vecka 30 (eller ja, egentligen redan från Troys förlossning), men jag antar att det räcker med att bebis vill komma ut. Är inte väskan packad reder det sig säkert ändå. Huvudsaken att bebis bara mår bra!
STOR KRAM
Skönt att allt var bra med Trull! Var också in på ett sådant besök vid drygt 30 veckor. Det var ju i mitt fall 30% risk att det skulle hända igen så nerverna var på utsidan sista veckorna innan det plockade ut honom v 35+6. kramar
SvaraRaderaLisis: Tack så mycket! Vi hoppas så vi med :) Kram
SvaraRaderaLilla Angelyne (sandra): Skönt ändå att höra att fler känner sig lite oförberedda och som jag sa har jag ju också dåligt samvete, vi får försöka acceptera att det är så och att våra barn inte är mindre älskade för det. Kram
Sandra: Ja, det var skönt att allt såg bra ut. Kan verkligen förstå att det var nervigt för er. Jag har ju fått bakterier med alla mina, men eftersom att det går att se tidigt och kan behandlas så är ju utsikterna väldigt goda, men ja skräcken finns ju ändå. Men det som hände er med Nora sker ju så fort och går inte att se förrän just då och då måste bebis ut fort så det är ju annorlunda. Så glad att det gick bra med lillebror. Kram
Jag är ju rädd för så mkt mer nu, då jag vet hur mkt annat som kan gå snett, man har ju följt så många andras öden nu.