Att alltid undra och aldrig få veta =0(

Jag funderar ofta och tänker så mycket på vår lilla tjej. Hur skulle vår flicka vara idag? vilken slags personlighet? Lugn och iakttagande som sin pappa eller sprallig och impulsiv som mig?
Ikväll såg jag på so you think you can dance (ett underbart dansprogram på femman) och tårarna kom med tankarna....undrar om Ester skulle tyckt lika mycket om att dansa som mig? Saker som jag älskar att göra funderar jag mycket på om hon också skulle ha gillat och såklart funderar jag på vad hon skulle kunna tänkas ha gillat som jag inte gillar. Det gör så ont att jag aldrig kommer att få följa henne i livet, att jag ska sakna henne under resten av mitt liv. Jag saknar henne så och kärleken är så stor och det smärtar att inte kunna få utlopp för det på det sätt som skulle behövas. Jag öser kärlek över våra pojkar och min man och andra jag älskar. Men man har ju liksom kärlek för var och en och det jag har för Ester spränger mig i bitar ibland, just för att jag inte får pussa och krama henne som jag kan med hennes bröder.
Jag tänker ju såklart ofta även på vad mina killar kommer att tycka om men jag får ju följa dem så jag kommer ju att få se det och har ju redan sett vad de gillar nu, så det är ju inte samma undran.

Idag skulle vi köpa nya blommor och plantera om hos Ester men hittade inget som vi verkligen föll för, det mesta var också överblommat och det såg trist ut, vi hann inte åka runt så mycket heller så det blev inget omplanterande idag :(
Jag vill ju att hon ska ha det fint. Jag är inte så att jag går omkring och får dåligt samvete om vi inte hinner med, för de levande måste gå före skötandet av graven, men när jag inte hinner med som tänkt och önskat som blir jag ledsen och det är för att jag har en längtan dit, att få sitta där en stund och göra fint och ja, det är liksom en plats som är vikt för henne och då blir liksom alla tankar fokuserad på henne, inget annat upptar tiden just då, för jag är där för att tänka på och göra fint för Ester.

Inser att jag just nu har väldigt mycket hormoner i mig och vi är i en omvälvande tid med en ny familjemedlem och då är väldigt känslig, så det är ju naturligt att även Ester tar mer plats igen. Jag känner att familjen är väldigt mkt i fokus, min älskade familj. Jag är så enormt tacksam för det jag har och väldigt lycklig, men min sorg och saknad och framförallt kärlek till min dotter finns ju också och jag vill inte vara utan något av dem. Jag får idag uppleva det jag skulle fått uppleva för 21 månader sedan...Då skulle en liten Ester fått vara med och hjälpa och sköta om en liten lillebror så som Arvid gör med sin lillebror idag. Det är så underbart att se min lilla "stora" pojke vara så mån om sin lillebror. Jag är så ledsen för att Arvid inte fått uppleva sin storasyster så. Nu får jag ju se hur det skulle ha varit och det får mig såklart också att fundera på hur det skulle varit idag om Ester fått leva?? Vi skulle ju haft tre små barn här hemma. Hur skulle det varit med tre fantastiska barn här hemma. Jag kommer ju alltid att ha ett barn för lite här hemma och det spelar ingen roll hur många barn jag får, så kommer jag ju undra hur det skulle varit med 3, 4 , 5 barn. Jag kommer aldrig att få veta hur det skulle varit. Det är så orättvist, smärtsamt och ja hur sjutton ska jag beskriva hur det känns?? Finns egentligen inga ord som kan beskriva det riktigt bra.
Ääh vad svårt det är att beskriva sina känslor och tankar ibland, blir säkert jättesnurrigt inlägg det här.