tjejigt och killigt

Ja, alltså jag är lite trött på att det ska delas så mkt på det och att det ibland är så tråkiga färger på killkläder. Arvid fick massor av kläder av vänner och familj då han kom och av en vän fick han röd muminbody och så röd/lila randiga byxor till och ha när så fin i det. Säkert tycker många att det är tjejjigt, men det skiter jag i.
Häromdagen gick vi i affären och jag fastnade för en body med bondgårdsmotiv på, den är ju för tjejer säger maken då...VA!? sa jag, varför då? Jo den hänge bland en massa tjejkläder, jaha säger jag, jag tycker att den är fin och den kommer att passa så fint till sommaren och jo det tyckte ju han med så den fick följa med oss hem ;)
Jag ska fota den och lägga in här så får ni se, jag tycker att den är urfin.
Nu ska jag kämpa vidare med att sy på dopklänningen (vad har jag gett mig in på ??? :/ ha ha ha )

Kram kram Jessica

Vinter!

Jag älskar vintern då det är snö och lagom kallt. Årets vinter har varit helt underbart även om det ibland varit så kallt att jag inte tyckt att det är så lämpligt att gå ut med älskade lillaknodd och då har jag väl surat lite ;)
Jag är nog så att jag mår som bäst när varje årstid får vara som den borde, för då är naturen så vacker så det gör ont.
Vad händer annars i livet då. Jo, jag har haft en stort uppehåll med arbetet att sy dopklänning, men det är så lite kvar så jag ska ta tag i det vilken dag som helst ;). Känner jag mig själv rätt så sitter jag i sista stund och gör det ;) Hm jag ska nog fota den och lägga upp här, ännu en sak på att göra listan. Ännu en sak med mig, jag har så mycket idéer och projekt för mig jämt och jag hinner liksom aldrig ikapp allt jag vill göra, för jag får nya idéer hela tiden. Undrar om jag är lite väl kreativ av mig.
Livet är rätt bra just nu. Jag njuter av vår lilla Arvid. Jag känner mig så lycklig över att han får ligga i min famn och vila tryggt. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad över det, för jag vet hur det är att sakna det. Jag saknar alltid min Ester, men min famn är inte längre tom, den är fylld av Esters lillebror och det tror jag att Ester ler över däruppe i himlen.

Jessica

Att få tiden att räcka till....

Att ha barn är tidskrävande och det visste jag ju redan innan vår lilla kille kom. Allt man brukar/ade göra hinns liksom inte med för man har en älskad liten som behöver en. Sömnen är som den är, ganska mycket mindre än tidigare ;) men jag tycker absolut att det fungerar för det mesta.
Bloggen har inte varit prioriterad på ett tag, men jag ska försöka ta mig mer tid för den nu.
Imorgon på självaste alla hjärtansdag blir vår älskling 4 månader!!!
Så mycket som har hänt på dessa fyra månader det är inte klokt. Lilla A är så stark och "vaken" Han kommunicerar och har så mycket ljud för sig, han känner på allt och sträcker sig efter allt intressant. Han har ett tag visat intresse för när vi äter så nu har vi introducerat gröt och det går jättebra. I veckan har jag tänk koka och frysa in smakisar så vi kan börja med det också.
Makalöst att en sån liten kille kan kännas så stor.
Vi planerar inför dop nu också som ska ske i slutet av mars. Så roligt att få håla dop =0). Jag är i full färd med att sy dopklänningen och den är snart klar. Jag syr lite då och då, men det är väldig tlite kvar nu =0)

Häromdagen när jag hade min lille sovandes i min famn, fick jag sån flashback från då jag hade Ester i min famn, men då hördes inget härligt snusande i mitt öra, tårarna rann kopiöst och hjärtat revs sönder av den där taggtråden som för alltid är intrasslad där i. Jag hade två tunga dgr då jag var så ledsen. Självkalrt är jag ändå så fantastiskt lycklig mitt i allt det, jag har ju min solstråle hos mig.
Jag sitter ofta och förundras över att han är hos mig, och hur lycklig jag ändå kan vara igen.

Nu är jag så trött och ögonen går i kors så jag får skriva mer en annan dag.

Kram // Jessica

Nytt år!

Jahopp så var det ett nytt år. 2010!

2008 började med sån lycka, jag blev gravid och Ester kom, men hon fick inte stanna så året slutade i katastrofal sorg.
2009 började därmed i denna katastrofala sorg en kom Arvid och 2009 fick ett härligt slut.
Nu börjar 2010 väldigt bra, med en härlig liten kille i vårt hem och jag hoppas att detta år får bli ett år som är bra hela året.

Saknaden efter Ester kommer ju alltid att finnas och dra ner mig extra djupt ibland, men det är ju en del av mig nu och jag bär även så mycket glädje i det för kärleken och stoltheten över henne är ju också alltid med.

Jag vill försöka njuta mer av livet igen, våga mig på saker i livet igen.

Idag känns det som att jag välkomnar 2010 och lovar mig själv en massa, men det håller jag för mig själv ;)

Gott nytt år önskar jag alla och en massa lycka!

Julmirakel

Nu i juletider så visas det väldigt mkt filmer där det sker en massa mirakel, familjer som återförenas och så. Jag har ju alltid älskat såna filmer kring jul, i år gråter jag mer än vanligt. Mitt mirakel, min älskade dotter kommer inte att återförenas med mig i detta liv. Usch vad det river i mitt hjärta.
Jag håller mitt andra älskade hjärta i min famn och säger hur mycket jag älskar honom och hur glad jag är för att han är här. Min lilla gosse, som jag får hålla om, varje dag. Det är en märklig känsla att vara så lycklig samtidigt som sorgen rider i en. Det går liksom inte att värja sorgen som kommer, för varje lyckokänsla jag känner för allt jag upplever med Arvid så känner jag ju sorg för att Ester inte fick/får det och vi inte får det med henne.

Men tänk att jag kan se på vår älskade lille kille hela tiden, pussa honom och skratta med honom då han skrattar och ja jag fäller också tårar när jag inte lyckas trösta honom.

Livet är märkligt!
kärlek till er som läser // Jessica

Jul!

I år såg jag fram emot julen. I år har vi så mysket mer glädje i livet igen. Förra året hade vi inte en julpinal uppe. Vi hade inte ens gardiner uppe. Jag förbannade julen och min födelsedag som inträffade i oktober. Allt var så svart och smärtan i mig går inte ens att beskriva.

I år var det Arvids första jul, vår första jul med honom i våra liv och det har känts underbart. Arvid har ju berikat vårt liv ytterligare.
Julaftonen var fin och härlig, men flera gånger högg det så hårt i hjärtat och jag tappade andan. Jag grät och tårarna föll, jag ville skrika, munnen var öppen men inget skrik kom, jag bara tappade andan. Min älskade Ester, varför är du inte här och firar jul med oss, varför?? ska livet vara så hårt, orättvist och hemskt"

Vi gick en långpromenad, jag, maken, Arvid och vovven Molly bort till kyrkogården, till vår familjegrav där Ester vilar. Jag hade bundit en krans som vi lade och så lämnade vi julklapp och tände nya ljus i hennes lyktor. Tårarna föll på nytt. Det gör så ont.

Jag är så lycklig över Arvid och älskar att bara titta på honom, pussa och prata och lyssna på honom. Han är fantastisk. Jag minns också hur jag inte kunde se mig mätt på Ester, hon var också så fantastisk och man är så fylld av kärlek till sina barn. Jag är så fylld av kärlek till båda mina barn, men Ester kan jag nu bara se i mina minnen och på kort.

Livet är åter ljusare även om mörkret finns inom mig också. Jag vill inte, vill verkligen inte att det här ska vara min verklighet, att Ester inte lever.
Men jag måste leva med det så det är det jag försöker göra varje dag och varje stund. Jag gläds åt att Arvid finns med oss och ger så mycket glädje och kärlek.

Nu ska jag mysa med min gosing i famnen, min gosing som nu börjar vakna ur sin sömn.

Kram // Jessica

Lycklig!

Ja, idag har jag känt mig lycklig och vågat känna det. Jag vet ju att jag kände lycka då vi fick positivt graviditetstest, när Arvid växte och buffade i mig och när han föddes m.m. När Arvid kom var det så mycket som kom upp i mig, allt jag mist med Ester och som jag får med Arvid vart så kraftigt. Med tiden har man ju mer och mer liksom landat i allt och idag kände jag en viss frid i mig. Jag kan känna lycka även om man alltid har det där stinget av sorg i sig. Visst får jag dagar då jag fullkomligt går ner mig och gråter förtvivlat efter Ester men jag har också riktigt härliga dagar, vi har ju en sån härlig liten kille här hemma som förgyller livet =0)
I år njuter jag av juletiden och det känns så underbart. Jag har ju alltid älskat julen och frossat i pynt och mys till fullt. Förra året ville jag inte ha jul, jag bojkottade den, vi hade ingen gran, inget pynt, vi hade inte ens gardiner uppe. Jag ville inte ens leva.
I år igen kör Pampers med sin reklam att omm an köper en paket blöjor så skänker man vaccin, den är med låter happy birthday och en massa lyckliga föräldrar med sina nyfödda bebisar i famnen, jag fullkomligt bröt ihop varje gång den kom förra året, jag bröt ju ihop för det mesta iofs. Det stinger i mig i år och jag kan verkligen känna samma känsla. Nu mår jag ju mkt bättre, jag har mer lycka i livet igen och bär så mkt lycka från Ester också, när jag då ser denna reklam och minns förra året är jag så tacksam för livet jag har idag och jag vill aldrig mer må som jag mådde förra året och ja en bra bit in på detta år också.
Nu har prinsen vaknat och jag får säga hej så länge.....

Julkramar till er alla // Jessica

Funderingar....Förstår de inte mig? ..Eller förstår jag inte dem?

Jag funderar mkt och blir ledsen över en del saker som folk frågar och säger till mig.
Jag älskar båda mina barn så högt mycket att det värker i mig, kärleken är så stor och väller över och det värker eftersom att jag sprängs av allt. Jag är tacksam över båda mina barn, men såklart så kommer jag ju alltid att sörja Ester som inte fick stanna och som alltid kommer att få mig att fundera över vem hon skulle ha blivit..
Jag vet att många mammor uttrycker känslan av att inte räcka till och så känner även jag många ggr, särskilt då Arvid har magont och inget jag gör verkar räcka till, även om det verkar lindra. Jag gör vad jag kan för Ester och för att minnet av henne ska leva vidare inte bara i mig. Till Arvid säger jag varje dag att jag älskar honom. Jag kan sitta och bara titta på honom och känna sån lycka och tacksamhet över att han finns i mitt liv och lever. Till honom kan jag ju säga och visa min kärlek fysiskt, till Ester kan jag inte det. Just för att jag inte fysiskt kan visa Ester det så är behovet att få uttrycka det desto större, för att hon inte finns här hos mig och synlig för andra är behovet att prata om henne med andra också desto större. Arvid finns här fysiskt och därför mer synlig för alla. Mitt behov av att få prata om Ester verkar dock var svårt och förvirrande för en del...Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla en del frågor och kommentarer. Jag tänker många gånger att jag kanske ska fråga vad de menar med vad de säger, men jag låter oftast bli, för jag är rädd att bli ännu mer sårad om det är som jag befarar.
När jag uttrycker min sorg för Ester kan jag få höra att jag ska vara glad och lycklig för det barn jag har. Jag förstår ju att de menar det barn som lever hos oss. Jag är lycklig för båda de barn jag har fått, men om man nu menar lycklig för att Arvid lever så är det ju självklart att jag är det. Jag undrar hur man kan tvivla på att jag är det, just därför blir den kommentaren konstig för mig. Vad menas??? Skulle jag inte vara lycklig för honom för att jag sörjer Ester och uttrycker det? För mig utesluter inte det ena, det andra. Om man inte tvivlande på min lycka och kärlek till Arvid så skulle man väl aldrig ställa frågan, eller tänker jag fel? Jag skulle i allafall inte fråga det om jag tog för givet att en person kände så.
Jag har två barn, det ena lever inte men båda är levande i mitt hjärta. Jag vill inte leva resten av mitt liv och inte prata om Ester och sorgen jag har kring hennes bortgång.
Jag tycker att jag visar min kärlek för båda mina barn, genom foton och texter om kärleken till dem båda. Men det är liksom som att om jag pratar om Ester och inte säger ngt om Arvid så kommer den kommentaren. men när jag pratar om Arvid, undrar de inte om Ester då??
Får de som har alla sina barn vid liv såna frågor och kommentarer om de pratar om ena sitt barn? Nej jag har aldrig upplevt det.

Jag blir ledsen då jag får kommentaren att jag ska vara lycklig över det barn som lever hos oss. Ja jag är lycklig över Arvid och jag älskar honom lika högt som Ester. För mig är den kommentaren som att säga att jag inte gjorde det, för varför skulle man annars uttala det, och det sårar mig.
Kanske är jag bara känslig......
Kanske förstår jag inte dem...
Men jag förstår inte heller dessa kommentarer och frågor.

Jag kan ibland också uppleva att en del tycker att jag ska komma över min sorg för Ester...Jag kanske missförstår dem, men för många ggr har jag blivit sårad över folks kommentarer som jag faktiskt upplever som att eftersom att Ester dog innan hon levde utanför magen så borde jag inte sörja så mycket, jag kände henne aldrig. Men jag känner att jag kände henne, jag vet inte hur andra mammor känt då de varit gravida, men jag upplevde personlighet redan i magen och Ester och Arvid var olika personligheter redan i magen. Var ska man dra gränsen? Ester dog bara några få timmar innan hon kom ut, hur länge tycker dessa människor att man "ska få" sörja då?? Jag tycker att sorger är olika. En del kommer man över och andra inte. Jag kommer aldrig att komma över sorgen efter Ester men det betyder inte att jag alltid mår jättedåligt då jag sörjer eller att jag lägger mig ner och bara gråter...Vissa ggr gör jag det, men många ggr fäller jag stilla tårar. sorgen för henne är ngt fint också, för hon är ju så älskad det är ju det det står för.
Ngt som gjort så fruktansvärt nt är att få höra att man kanske ska vara glad att hon inte blev två år och sedan dog?????
Hur tänker man då? Ska det trösta mig att tänka så? Jag skulle varit så tacksam för två år med Ester, få uppleva hennes skratt, ljud, kramar ja allt som jag skulle ha fått på två år. Menar människan som säger detta att jag skulle ha mer rätt till min sorg då? Jag tolkar det så. Men då önskar jag att jag hade sagt till människan att jaha då skulle du sörja ditt äldsta barn mer om det gick bort eftersom att du känt den längst? Hör man inte hur illa det låter.
jag kan inte uttala mig om hur det känns för de som mist sina barn när de är 1 - 2 eller vilken ålder som helst, för jag har ingen erfarehhet av det, jag kan bara försöka sätta mig in i det. Men jag fick säga Adjö till Ester då hon kom ut, då jag egentligen skulle välkomnat henne ut och det gör ont, fruktansvärt ont och att få höra att jag ska vara glad för att hon inte dog när hon var två för det skulle nog varit värre, det är som att hugga mig i hjärtat som att säga att mitt barn betydde mindre.

Jag kan bara säga att jag älskar mina barn, levande som döda och de har lika stor plats i mig. Men såklart så är det ju så att Arvid lever och behöver min tid. Men i mitt hjärta har de lika stor plats och Ester får tid i form av tankar, känslor och omvårdnad kring graven.

Nu ska jag lägga mig och sova och njuta av min älskade lilla gosefis andetag. God natt till alla därute.

Jessica

Tiden rusar..........

Ja, tiden rusar helt plötsligt fram, dagarna går så fort nu när Arvid är här.
Nu har vi fått vara hemma i hela två veckor utan att behöva åka in till sjukhus för provtagning eller återbesök och vi börjar få kläm på en hel del rutiner. Vi har varit på promenader och åkt och hälsat på storasyster Ester flera ggr. Arvid gillar att åka vagn och bil.
Just nu har lillkillen så jobbigt med magont och magknip, det gör ont i hjärtat att se hur jobbigt han har det och vi försöker med allt. Men inatt fick vi iallafall lite mer sömn, jag hoppas på en ännu bättre natt denna natt.
Lillknodd växer så det knakar och i onsdags då vi var på bvc hade han ökat 440 gr på en vecka och väger nu 3480 gr, skönt att han växer och ökar bra i vikt. Han gick ju ner så mkt och stannade i vikt då han blev så sjuk.

Allhelgona var svår, jag har gråtit så mkt över Ester, önskar så att hon fick vara med oss här i livet. Vi åkte tillsamman allihopa och tände nya ljus i hennes lyktor på graven. Vi lade också ett vacker mosshjärta med vackra dekorationer på hos henne. Vi tände även ljus i kyrkan för henne och alla änglavänner hon har.

När vi åkte hem från BB var det så viktigt att hälsa på Ester, så det var det första vi gjorde på vägen hem. Vad ont det gjorde, men det kändes också så fint att Lillebror fick hälsa på och att Ester var den första vi besökte.

Den 4:e november var det ett år sedan Ester begravdes och det var också en tung dag. Det känns som att det varit så otroligt mkt nu ett tag. Sjukhusvistelser, återbesök, årsdagar mm så jag har liksom knappt hunnit med. Mitt inre har varit så full av känslor och tidsbristen för bloggen har känts av. Jag skulel ha behöva skriva av mig mer om allhelgona, årsdagen för begravningen, mer om Arvid och oron för honom men också glädjen. Han är ljuvlig och jag är så lycklig att han är här hos oss.

En bild på mina killar när vi är hos Ester på hemvägen från BB.

Ledsen, sårad och lite annat!

Jag kan bli så ledsen ibland och undra hur en del människor tänker...
Jag har fått frågan: Tror du att ni skulle skaffat syskon så tätt om Ester fått leva???
Jag kan inte låta bli att undra över varför man ens undrar över det?
Vad är relevansen i det hela?
Hur ska jag kunna svara på det? Jag vet ju inte hur det hade känts om Ester fått leva och hur allt skulle blivit. Men jag brukar svara att vi ville ha barn tätt, men att sen kan man ju faktiskt inte veta, hur pass fort man skulle blivit gravid. Så med andra ord kan man ju inte svara på den frågan och jag känner också så att brukar man fråga ngn som fått två barn levande tätt så?
Ja, jag vet inte, det känns lite som att man blir ifrågasatt till varför vi blev gravida med Arvid, som att han vore ett substitut, vilket han verkligen inte är. Arvid är en egen person och ingen kan bli substitut för Ester.

Sen är jag så ledsen för jag gråter så mycket efter Ester, det gör så fruktansvärt ont i mig och när jag får hålla om vår älskade gosse så kommer tankarna att vi inte fick detta med Ester, Ester fick inte detta med oss. Det gör så fruktansvärt ont...

Sen är jag också så orolig för Arvid, att han ska vara allarligt sjuk...Han blev ju inlagd för kraftig gulsoto ch behövde fototerapi. Vi blev till slut utskrivna trots att värdena stod stilla eller t.o.m gått upp och alltså fortfarande var höga, men inte så höga att mer behandling behövdes. Men idag ringde den läkaren som tog emot oss först då vi kom in och hon tyckte att vi nog måste kollas upp då den faktiskt inte gått ner utan stigit även om det var väligt lite. Om det inte gått ner och blivit bättre på tre veckor (sedan bahandlingen) så måste de undersöka på vad som är orsaken. Jag försöker hålla lugnet, men det är så svårt. Jag är så orolig.
När Arvid blev inlagd och jag satt vid hans sida och sondmatade honom då han låg i fototerapi så grät jag hejdlöst. Jag satt och tänkte på hur jag skulle klara av att ta farväl till ännu ett älskat barn. Ta farväl av vår älskade Arvid. Jag ville plocka ut honom och krama honom så mkt jag kunde, ta vara på varje sekund. Jag satt och ångrade all tid jag missat då jag sovit m.m. vilket är galet, jag vet. Jag skulle inte vara en bra mamma utan sömn. Det var så mkt tankar och känslor och det värkte så i mig. Ester var åter så nära. Jag grät då de stack honom otaliga ggr och han kved, men var så otroligt utmattad att han inte orkade streta emot. Min älskade lilla kille. Usch! Så liten och redan varit med om så mycket!!!
Det måste se bra ut på onsdag, det måste ha sjunkit, det får inte vara ngt annat. Han måste bli/vara frisk!

Nej, nu måste jag försöka sova. Kram //Jessica

Han är här nu, vår Arvid, vår älskade lillebror.

Den 14 oktober kl. 21.28 kom han ut till världen, en underbar liten pojke på 2975 gr och 49 cm.
Vi sattes igång 10.50 påmorgonen med en gel som skulel hjälpa livmodern att bli kortare och utplåna sig, sen blev det en "rusch" en slags kateter och sen togs hinnorna och värkarna satte fart. Allt gick så fort. Jag hade så ont och ville ha epidural men ingen verkade förstå att förlossninge gått väldigt långt. När jag äntligen skulle få epidural så sa de att jag var öppen 8 cm, men jag sa att nu kommer han...
Nej då, det är inte dags ännu säger det till mig...
Jo, han kommer nuuuu skriker jag och krystningarna går inte hejda, på två krystningar kom han ut, fullkomligt bara flög ut. Men det var tufft, eftersom att lille Arvid kommit längre ner än de förstått så hittade de ju inga hjärtljud och maken hade panik och trodde att vår lille pojk hade dött. De försökte lugna och sprang och hämtade en skalpelektrod, men det hann de aldrig sätta ;)
Narkosläkaren hade sett mäkta förvånad ut när hon bad mig "kuta" på ryggen för bedövningen när jag skriker att jag kan inte för nu får jag värk och nu kommer han och for ut...Där satt hon med nål och allt helt redo för att sätta in i min rygg...
Känner mig lite snuvad på ngt konstigt vis, jag ville ha epidural då Esters förlossninge blev så bra med det, denna gång var jag helt väck av smärta och kämpade verkligen för att ta mig igenom dem. Eftersom att Arvid ville ut så fort så han jag heller aldrig få uppleva det där med att få höra att nu sr vi hår o.s.v. Men jag är ändå glad över att det gick så fort, för rädslan fanns ändå att vi skulle förlora honom under förlossningen. Jag grät ibland förtvivlat, fast att vi hörde hjärtljuden och han mådde bra.
Men nu är han här!!! Vår prins, kan knappt fatta det....
SEn har vi däremot fått uppleva en del jobbigt i efterhand, men det tar jag nog i ett annat inlägg. Måste bjuda på ett kort på vårt andra mirakel.

En lite nyare magbild!

Hittade lite nyare bilder på "lillebror"magen. Men jag måste absolut ta en nyare bild iallafall Det är trots allt två veckor sedan jag tog. Jag tror magen sjunkit och att lillebror sjunkit in så magen ser lite mindre ut nu, lite synd att vi antagligen missade när magen var som "störst". Jaja så blir det ibland.

Det här är taget i v.34+5.



Jessica

Lillebror växer och snart är han här...

Ja oavsett hur det går så kommer lillebror snart att komma ut till oss och vi får äntligen se vår lille prins. Vi hoppas på att få en levande, frisk gosse. Men det är verkligen inget vi tar för givet, nej det skulle vi aldrig våga. Men vi hoppas och vi längtar. För varje dag som går och vi kan känna hans rörelser i magen, så gläds vi. Oron nu på slutet är nästan förlamande, snälla, fortsätt leva! Vi älskar och väntar på dig lillebror och vi hoppas du mår bra i magen.

Här är en bild på lillebror i magen i v.33+6 nu är vi i v.36+3...Börjar bli dags för ny magbild...

Lite bilder från ettårsdagen

På kvällen



På kvällen

Esters ettårsdag!

Så är dagen kommen!
Dagen då det gått ett år sedan Ester föddes. Ja nu föddes hon ju 22.44 på kvällen så riktigt ett år är det ju först om några timmar....
Jag är så full av tankar och känslor så jag sprängs och då blir känslan nästan som om man vore tom, jag får liksom inte grepp om det. Jag tänker på hur jag gick här hemma med värkar och var så glad för att det var dags, samtidigt som det var läskigt att det gjorde så ont och man gick igenom något så stort och inte veta hur det skulle bli och så. Men lyckokänslan och förväntan var så häftig och enorm. Vår lilla bebis kommer snart.

Det är många som tänker på dig och oss idag Ester. Vi har fått så mycket fina meddelanden och presenter skickade till oss. Minnesgåvor i spädbarnsfonden och annat fint. Det värmer i mitt hjärta. Du har rört många hjärtan, vår älskade lilla tjej.

Tårarna kommer i attacker idag. Det är så mkt minnen som kommer över mig. Min älskade lilla flicka. Jag saknar din lilla hand att hålla, att få pussa på dina fina kinder och den mjuka pannan. Att få klappa dig, men framförallt att få krama dig. Jag får ofta sån otrolig längtan av att få krama dig, famnen är så olidligt tom och det värker av längtan i mig och inget hjälper just då. Den känslan går inte ens att beskriva så att det går att förstå. ALLTID kommer jag att sakna dig och ÄLSKAD är du i all evighet.
Just nu är din pappa iväg och hämtar hjärtat av rosor vi beställt till dig, snart ska vi till graven och göra fint för dig. Jag och pappa har ju också åkt stan runt och även utanför och letat efter en bra present till dig. Vi ville ha en present som kan stå lääänge hos dig utan att bli förstörd och vi ville så gärna ha en nalle stående hos dig. Till slut hittade din pappa en, inte den vi sett ut från början, men den har varit omöjlig att hitta, men denna var också jättesöt. Pappa han är bra på att hitta saker han. Du har världens bästa pappa!!
Vi ska fika hos dig också, men det blir bara bullar till kaffet detta år, du förstår, mamma kan inte äta söta bakelser såsom tårta och så, då kan jag och lillebror bli dåliga och det tror inte jag att du vill. Men en bulle ska jag äta för att fira dig med. Vi är ju så tacksamma för att du kom till oss och du firas alltid av oss, men extra på din födelsedag.
Jag har så mycket i mig som jag inte får ut nu, men jag skriver mer när det kommer och framförallt ska du vår lilla prinsessa få ditt eget brev...

Nu ska jag fortsätta Esterdagen och göra den så fin jag kan med resten av din familj. Puss och kram till dig mitt hjärta// Mamma

Kram till alla som läser // Jessica

Våga tro och känna framtidstro och glädje och egna konstiga uträkningar och tankar om odds

Sedan Ester lämnade jordelivet har jag haft så svårt att våga tro på en framtid, att kunna känna glädje igen. Sen fick vi positivt graviditesttest och jag livsviljan tillbaka. Jag och maken hade förberett oss för en svår resa, men vi kunde aldrig föreställa oss hur tuff denna resa skulle bli. Nu mot slutet av graviditeten växer oron och jag går med en ständig känsla av att något är fel, bara det att inge fel hittas. Lillkillen verkar växa och må bra. Jag själv mår allt annat än bra. Just nu är jag också dunderförkyld och det sätter också griller i huvudet.
Esters årsdag närmar sig och det gör ont i hjärtat.
Det är flera mammor och pappor som har haft årsdag och går igenom så mycket nu.
Jag tänker så mycket på dessa mammor som betyder så mycket för mig. Ni vet vilka ni är och ni finns alltid i mina tankar, ni och era små änglar.

Jag är så rädd att lillebror inte ska klara sig, att vi ska få begrava ännu ett älskat barn. Jag vill så gärna våga tro på en framtid med ett levande barn och visst får jag glimtar av det och jag är så tacksam för dem. Jag önskar att jag kunde känna att det ska gå bra, vilket jag så lätt gör för andra. Jag tror ju att det kommer gå så bra för alla andra mammor som är gravid, men inte för mig.
Man gör egna små uträkningar och tänker utifrån egna odds såsom att ju fler omkring mig det går bra för, desto sämre odds har jag om att få ett levande syskon. Tänker att det blir väl jag(och maken) igen som får åka hem tomhänt. Detta är så jobbiga tankar och absolut inte bra, det vet jag. Jag behöver tänka positivt. Jag gör mitt bästa.

Jag kan känna sån lycka då lillebror bökar i magen, sen kommer det över mig hur jag satt här för ett år sedan och kände samma lycka då Storasyster Ester bökade och snart skulle komma ut till världen. Då kommer gråten igen, sorgen över Ester, och rädslan för att det ska gå galet igen.
Jag vill våga känna mer glädje och mer framtidstro, men nu så lever jag och maken i nuet, vi tar oss fram dag och för dag.
Men någonstans där framme kan jag se ljuset, vi är nära, kanske får lillebror stanna och framtidstron får börja gro. En framtid där älskade storasyster alltid är med.


Jessica

Oro

Ja, nu har jag inte haft så mycket kraft att skriva här.
Det har varit jobbigt inför 11 månaders dagen och fortsatt då jag insett att det snart faktiskt gått ett helt år sedan jag födde fram vår ljuvliga lilla tjej.
Jag vill så gärna ha ett firande för Ester, bjuda in för kalas för att hedra henne, men så är jag så orolig för influensan. Svåra oroliga tankar går jag med hela tiden.

Jag har även varit orolig för min och lillebrors hälsa då indikationer visar på att mitt blodsockervärde ligger väldigt högt och att jag kanske är på väg att utveckla graviditetsdiabetes. Jag var igår inne på glukosbelastning och de visade på höga värden. Jag har mått så dåligt och känt sån oro för hur det ska gå. Men idag när jag var hos barnmorskan så sa hon att visst är det högt, men att hon ville att vi skulle börja med att ändra min kost först och att jag ska göra egenkontroll på mitt blodsocker hemma. Så nu har jag fått med mig en liten apparat sommäter blodsockret, jag får sticka mig i fingret 4 ggr om dagen nu och så ska vi se hur det går. Jag och maken har nu kollat in råd på diabetikerförbundets hemsida och ändrat om lite i kosten, äter samma saker men sammansatt på andra sätt. Så dagens mätningar har sett bra ut. Men visst har jag ätit mindre än jag brukar av oro att det ska vara för högt, så nu sitter jag här och är ganska (läs väldigt) hungrig. Men tror knappast jag ätit för lite, så det ska inte gå ngn nöd på mig och lillebror. Vi ska greja detta så att det ser bra ut hela vägen.

Lillebror skrämde oss dessutom idag då han inte alls rört sig på hela morgonen fram till 11.30 då vi äntligen var hos bm och hon satte ctg:t då hörde vi hjärtat phuuu och fort därefter kom en spark.

Oron växer ju närmre tiden för förlossningen kommer. Jag hoppas vi klarar av detta, att vi ska få en levande lillebror som får följa med oss hem.

I övrigt så har det kommit fler goda nyheter....Det är fler syskon på väg...Jag blir så glad, det ger hopp.
Varm kram till dig du fina mamma, livet för dig har vänt och framtiden ser ljus ut. Nu måste det gå bra för oss, det bara måste det för oss alla.

Kram Jessica

11 månaders dagen...

Idag Ester mitt hjärta, skulle du ha blivit elva månader, stora tjejen fast ändå så liten. Älsklingen vad jag saknar dig. Ja jag längtar fortfarande efter dig, som om du skulle kunna komma till mig igen... Men du är hos mig alltid i mina tankar, det vet du mitt hjärta, visst hör du mitt hjärta som talar till dig?

Idag har minnena från dagarna på bb varit så på ytan och under förmiddagspromenaden med vår vovve Molly så kom det över mig flera ggr, jag storgrät och så explosivt. Men det är skönt att få släppa fram det, även om det gör ont så är det ju så mkt kärlek i det. Jag bär ju så mkt kärlek i mig, kärlek som är bara din och den rinner så ofta över så jag blir i sånt kaos av känslor.
Idag har lillebror varit aktiv i magen, inga hårda starka sparkar men rörelse som för att trösta mig att han finns där och för att lugna mig. Jag är så glad för er mina små barn, ni betyder allt. Ni är allt jag nånsin önskat, ni är allt jagnpnsin drömt!!!!

På vår familjegrav där ditt stoft vilar, Ester, blommar sommarblommorna än, men snart ska vi byta inför ett årsdagen och kommande höst och vinter. Det lyser ju även i din lykta i stenen och jag tycker det är vackert där, det skänker mig en slags frid, att vi ger dig det vi kan. Våra hjärtan är ju för alltid dina och vi ger dig allt vi kan.
Tack för att du kom till oss hjärtat! Tack för att jag fick bli din mamma!
Du är så innerligt älskad och saknad i all evighet.

Idag har jag fått så glädjande nyheter. En mamma som också mist sitt älskade barn och som kämpat med att bli gravid igen har äntligen fått ett efterlängtat plus. Jag blev så glad och rörd och hela jag rös och tårarna rann. Äntligen!!!
Alla föräldrar som längtar efter barn förtjänar den lyckan tycker jag, men de som mist ett barn ligger mig så extra varmt om hjärtat och det glädjer mig extra mycket när de som kämpat får sitt efterlängtade plus och det bara måste gå bra denna gång, det måste det för oss alla. Till dig min fina vän, Grattis! och jag är med dig på vägen när helst du behöver mig... Kram

Det har varit en dag med blandade känslor minst sagt och jag kan nog tycka att dagen gått ganska bra då jag fått både glädje och sorg...

Alll lycka till mina fina vänner därute i livet....Kram Jessica

Livet är mig kärt igen!

I onsdags var vi på tillväxt ultraljud med lille parveln och allt såg ut som det skulle, han ligger precis under mittenkurvan, men så vet jag ju också att det inte alltid är tillförlitligt. Ester låg också under kurvan och kom ut alldeles lagom stor och underbart perfekt.
På väg till sjukhuset där tul:et (förkortning av tillväxtultraljud) skulle göras så kör en bil rakt ut på vår körbana (han skulle alltså korsa vår vägbana i en korsning och han hade väjningsplikt) Han var otroligt nära å köra in i min sida och maken min fick göra en tvärsväng åt vänster för å försöka undvika att bilen mosade min sida...Han hann tänka måtte det ta i baken av bilen, men på ngt vis så lyckades makens och den andra bilens väjning undvika krock. Men jag hann se framför mig hur jag och lillebror blev klämda och jag bara skrek och efteråt kunde jag knappt sluta gråta. Jag var tillräckligt spänd redan innan, inför just ultraljudet och hur allt skulle se ut så nu vart jag nästan i chock...Fy vilken upplevelse. Jag insåg också då hur gärna jag verkligen vill leva, leva för Ester, lillebror, älsklingen min och Molly vår vovve och andra som är mig kära och håller mig kär. Livet är mig kärt igen!

Angående lillebrors tillväxt så ska vi på ett till tul i v.36. Hoppas att han följer sin kurva. Jag kan inte skaka av mig känslan av att något inte står rätt till. Jag har så svårt att tro att vi ska få med oss lillebror hem. Men å så vi längtar efter att han ska komma ut, att få se och hålla honom, oavsett hur det går så får vi träffa vår lille gosse. Vi fantiserar om att han ska få leva med oss och vi köper saker och kläder till honom, han ska ju få egna saker han med. Vissa saker får han ju ärva såklart, men vissa saker och kläder ärvs inte, de är bara Esters och lillebror får också saker som bara ska vara hans. Jag tror att oron för att ngt inte är rätt är nog för att allt ser så bra ut precis som det gjorde med Ester, ändå gick det ju inte bra....Vår lilla älskling är ju inte här hos oss i livet.

Jag har i flera dgr velat skriva av mig och har så mkt tankar i mig hela tiden, men har inte kunnat få ut det... Jag har känt hur det trycker i mig och som om jag binds i mig själv, som om jag vore i en rustning som krymper och kväver mig. Jag vet ju vad det är....Månadsdagen kommer.. Imorgon är det 11 månaders dagen. Älskade Ester... Jag tänker på dig ständigt! Du, lillebror, din pappa och Molly är min älskade familj. Jag och din pappa har köpt nya lyktor till graven och så fort man får sätta ut lyktorna på graven igen så kommer de upp. Vi ska snart också plantera om inför höst/vinter hos dig och på ett års-dagen kommer vi också att göra fint och fira din egna dag. Nu lyser det ändå ett ljus i den fina lyktan i stenen så det lyser ju hos dig på kvällarna iallafall.

Mamma Jessica

Lillebror växer...

Ja, tiden går, fast jag själv tycker det är så långt kvar tills vi får se om lillebror kommer ut levande. Vi har idag gått 30 fulla veckor och går alltså in i v.31. Hoppet lever än, men skräcken växer också ju närmare bf vi kommer, ska det älskade lilla livet i magen få fortsätta även utanför, ska vi få ta med oss lillebror hem.
Här kommer en bild på magen i v.28+2




Vi närmar oss också Esters ett års-dag. Det värker i mitt hjärta och i varje cell. Mitt älskade hjärta som inte fick leva hos oss. Jag kommer alltid att sakna henne och kärleken är så stor och kommer alltid att vara. Jag vill inte vara utan henne och vetskapen om att jag måste det resten av mitt liv är så fruktansvärd.
Älskade hjärtat du finns alltid hos mig. Vi ses snart igen...

Mamma Jessica