Namnsdag

Idag är det namnsdag för det vackraste namn jag vet och det betyder att den vackraste lilla flicka jag vet har namnsdag, min Ester!
Idag har jag ändå lite bättre. jag har gråtit ut ett par dgr då sorgen känts extra tung. Jag tror att det är så mkt den senaste tiden som liksom dragit upp den där taggtråden i hjärtat så jag blödit lite extra mycket. Lillebror har döpts och det är stort och ngt jag hade sett fram emot att få göra med Ester, jag gick ju och planerade det där mot slutet av graviditeten med henne. Så fick vi aldrig döpa henne. Igår skulle hon ha blivit 1 1/2 igår och så idag namnsdagen.
Idag satte vi små liljor i gravrabatten och rensade upp lite + att hon fick lite rosa rosor som matchade hennes rosa kanin. Idag kunde jag finna en viss ro av att få göra lite fint för henne.

Annars har denna dag gått alldeles för fort känner jag. Jag behöver mer timmar på dygnet.

Nu ska jag göra iordning mig för att gå och lägg mig, så jag orkar medmorgondagen =0)
Kram på er därute i cybern

Vår lilla Sessa!

Idag skulle Ester vara 1 1/2 år gammal. Undrar om hon skulle haft kvar sina lockar?
Undrar hur hon skulle dofta? Hur skulle hennes fina små händer kännas? Skulle hon klappa mig gosigt på kinderna, som hennes lillebror gör?
Så mycket undringar, så mycket som jag saknar och önskar att jag fick uppleva med henne.
Kommer det alltid att göra så här helvetiskt ont?
Jag vill inte vara en mamma med ett barn i himlen, jag vill ha dem på jorden, att få visa min kärlek och känna dem fysiskt. Jag vill inte vara en mamma som mist sitt barn.

FAN! FAN! FAN!

sorgen......

Sorgen drog ner mig djupt ikväll. Den ligger alltid där och lurar och många ggr trycker jag ner den, för jag orkar inte alltid. Ikväll behövde den få sin tid och komma upp till ytan.
Jag tror att för någon som inte fått uppleva en sådan fruktansvärd förlust, är det väldigt svårt att förstå...Svårt att förstå att jag är lycklig men samtidigt så otroligt ledsen. Jag är lycklig för att jag fick Ester och jag är lycklig för att vi har fått Arvid, det är jag lycklig för varje stund..Men det betyder inte att jag inte samtidigt är väldigt ledsen.
Jag har fått höra att jag verkar må så bra och ja, det gör jag, jag mår så bra som jag kan göra i livet med den sorg jag bär på. Jag är lycklig och ledsen på samma gång. Men jag visar inte den sorg som bränner inombords. När jag får min egna tid så är det så mkt som jag ska hinna med, som att blogga och sköta om mig och i det innefattar också att sköta om sorgen i mig, det är ju faktiskt en del av mig. Som ikväll då har jag tittat på minnesfilmen jag gjort för Ester och lyssnat på hennes hjärtljud och gråtit..för det gör så fruktansvärt ont.

Jag är fruktansvärt tacksam för att vi har älskade lilla Arvid hos oss, det går inte att beskriva, precis som jag inte kan beskriva hur ont det gör att inte ha Ester hos oss.

Låt mig få gråta, det gör ju så ont :´(

Babysim

Jag velade länge innan jag anmälde Arvid till babysim, så länge att vi faktiskt missade en runda. Men det känns som att det var bra tid å börja, när vi väl gjorde det. Jag avskyr badhus och känner mig inte bekväm med att byta om eller duscha näck inför folk. Inte blir det bättre i.o.m att jag är kraftigt överviktig. Men Arvid har fullkomligt älskat att bada i sin balja och vill leka med vattnet då vi står vi diskhon, så jag ville att han skulle få gå på babysim. Så jag går obekväm in och byter om och har mig, men i bassängen är allt bortblåst och jag njuter av att se hur vår lilla kille njuter och har kul i vattnet.
Jag tänker faktiskt bjuda på en bild t.o.m. =0)

Inte som jag befarat...

Arvids dopdag var ju just Arvids dag, men när man har en storasyster som inte syns att hon är med då hon inte är med fysiskt, så känns det viktigt för oss att hon nämns så att det tydliggörs att hon är med. Precis så gjorde prästen vid Arvids dop. Han började dopet med att prata om att vi var i en gammal kyrka där många upplevt det största av lyckor och de största av sorger och att vi ju vet vad det innebär och talade sen om vår Ester och att hon var med oss där och alltid. Efter det skulle jag sjunga en sång till Arvid, ja ni kan ju tänka er hur det gick, med gråten i halsen och det känslomässiga i att sjunga för sitt barn.Men det kändes bra ändå, jag sjöng ju för Arvid och ingen annan och han bryr sig inte om att mamma får kråkröst lite då och då ;)
Våra nära och kära tyckte att det var så fint att Ester nämndes och tyckte att man riktigt kunde känna hennes närvaro. Flera hade besökt graven innan dopakten och flera hade lämnat små gåvor till storasyster såsom ljus och rosor. Efter dopakten gick jag, Arvid och min fina vän till Ester och lämnade en rosa kanin där det stod "min älskling" på. Jag blev så rörd över alla gåvor och hur alla nämner henne och minns henne trots att många aldrig sett henne mer än då jag gick med magen och på kort efteråt.
Jag njuter av allt vi får uppleva och göra med och för Arvid såsom att få ha dop =0) men det är ju också en påminnelse om det som vi och Ester aldrig fick eller får och det gör ont. Men sorgen finns där och kommer alltid att göra det och den får finnas där, den är en del av mig/oss och jag skulle aldrig vilja förtränga den, för det kan inte var på ngt annat vis då hon inte finns vid liv.
Men än så länge har det jag befarat inte inträffat iallafall inte bland de som verkligen bryr sig om oss...Ester har inte glömts bort och ingen förväntar sig eller tror att vi ska "komma över" henne och hon nämns och vi får prata om henne hur mkt vi vill.
Jag skattar mig lycklig att få ha såna människor omkring mig för de behövs när man måste leva med det omöjliga..sorgen och saknaden efter sitt barn.

Kärlek till er alla // Jessica

Dop!!!

Igår den 20 mars, döptes vår älskade lilla Arvid.
Det var en underbart solig dag och Arvid sken ikapp med solen =0)
Vår fina präst Lars som genomförde namnceremoni för Ester och även hennes begravning och varit ett stort stöd för oss, var nu den som döpte Esters lillebror.
Dopakten var så fin och kärleksfull och Lars sa så mkt fint och var så personlig. Arvid var exemplarisk och glad hela dagen. Våra familjer och vänner bjöd på sig själva och dagen det var verkligen en underbar dag.
Jag sjöng och det gick inte så bra då jag vara alldeles gråtfärdig efter att Lars pratat så fint om att vi i kyrkan vi var, genomgått de största av lyckor och de största av sorg. Men det gjorde inget, jag är nöjd ändå. Jag var och är nöjd med hur dopklänningen blev, trots att jag tänkt den helt annorlunda från början =0) (Bild kommer snart...)
Maten gick åt även om det alltid lämnas lite, för ingen vill vara den som tar det sista ;)
Men bullar och kakor blev det huuur mkt som helst över....Ja ja så kan det bli.
Arvid har fått sån fin gudmor och gudfar som jag vet kommer att finnas för honom genom livet. Han fick så fina dopgåvor av alla och jag är så rörd och lycklig över alla fina människor som finns i vårat liv.

Idag har vi varit på babysim för andra gången och Arvid hade lika roligt som förra gången =0). Han är verkligen som en fisk i vattnet, han sprattlar med benen och armarna. Vi kommer verkligen att fortsätta med detta.

Nu är det för länge sen sovdags, jag måste blri bättre på det så att jag få fler timmars sömn på raken utan avbrott. Återkommer med bilder....

Här kommer de..
Så här blev den egensydda klänningen:



Glad kille


Kramis

sovning, 5 minutersmetod eller vad??

Ja, jag har insett att jag nog är en curlingmamma. Jag har så svårt för att låta min prins vara ledsen. Jag vet ju att man måste få vara på dåligt humör ibland och skrika och vara ledsen eller arg. Det får prinsen också, men jag har svårt för det då han är trött, då vill jag ju hjälpa honom. På bvc pratades det om att det är bra om man lär barnen att somna in själva nu i Arvids ålder. Jaha, svarade jag och så visade hon ngn folder och pratade om 5 minuters metoden och hur jag "skulle" göra. Men jag fixar inte 5 minuters metoden, jag fixar inte att höra hur han vrålar och gråter, de tar ingen skada får man höra, men vet man verkligen det? Han förstår ju inte varför han inte kan få närhet när han är så trött och ska somna in och egentligen så förstår nog inte jag heller det.
Samtidigt som jag har så svårt för 5 minutersmetoden, så funderar jag ju på hur det ska bli längre fram...Gör jag mig en björntjänst om jag inte gör det? måste jag till med ännu värre metoder sen annars?
Usch, de tär inte lätt. Tänk vad lätt det vore om man bara kunde lägga sitt barn i sin säng och så somnade de så sött utan några hemska metoder och massa hysteriska, superledsna skrik.
Ja ja jag ska läsa foldern och lite andra tips om att få sitt barn att somna själv, så får jag se hur jag/vi gör.
Det jag vill är att mitt barn ska må bra och ibland behöver man fundera lite och resonera sig ram till hur man gör bäst för att han ska må så bra som möjligt.

Må så gott därute // Jessica

tjejigt och killigt

Ja, alltså jag är lite trött på att det ska delas så mkt på det och att det ibland är så tråkiga färger på killkläder. Arvid fick massor av kläder av vänner och familj då han kom och av en vän fick han röd muminbody och så röd/lila randiga byxor till och ha när så fin i det. Säkert tycker många att det är tjejjigt, men det skiter jag i.
Häromdagen gick vi i affären och jag fastnade för en body med bondgårdsmotiv på, den är ju för tjejer säger maken då...VA!? sa jag, varför då? Jo den hänge bland en massa tjejkläder, jaha säger jag, jag tycker att den är fin och den kommer att passa så fint till sommaren och jo det tyckte ju han med så den fick följa med oss hem ;)
Jag ska fota den och lägga in här så får ni se, jag tycker att den är urfin.
Nu ska jag kämpa vidare med att sy på dopklänningen (vad har jag gett mig in på ??? :/ ha ha ha )

Kram kram Jessica

Vinter!

Jag älskar vintern då det är snö och lagom kallt. Årets vinter har varit helt underbart även om det ibland varit så kallt att jag inte tyckt att det är så lämpligt att gå ut med älskade lillaknodd och då har jag väl surat lite ;)
Jag är nog så att jag mår som bäst när varje årstid får vara som den borde, för då är naturen så vacker så det gör ont.
Vad händer annars i livet då. Jo, jag har haft en stort uppehåll med arbetet att sy dopklänning, men det är så lite kvar så jag ska ta tag i det vilken dag som helst ;). Känner jag mig själv rätt så sitter jag i sista stund och gör det ;) Hm jag ska nog fota den och lägga upp här, ännu en sak på att göra listan. Ännu en sak med mig, jag har så mycket idéer och projekt för mig jämt och jag hinner liksom aldrig ikapp allt jag vill göra, för jag får nya idéer hela tiden. Undrar om jag är lite väl kreativ av mig.
Livet är rätt bra just nu. Jag njuter av vår lilla Arvid. Jag känner mig så lycklig över att han får ligga i min famn och vila tryggt. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad över det, för jag vet hur det är att sakna det. Jag saknar alltid min Ester, men min famn är inte längre tom, den är fylld av Esters lillebror och det tror jag att Ester ler över däruppe i himlen.

Jessica

Att få tiden att räcka till....

Att ha barn är tidskrävande och det visste jag ju redan innan vår lilla kille kom. Allt man brukar/ade göra hinns liksom inte med för man har en älskad liten som behöver en. Sömnen är som den är, ganska mycket mindre än tidigare ;) men jag tycker absolut att det fungerar för det mesta.
Bloggen har inte varit prioriterad på ett tag, men jag ska försöka ta mig mer tid för den nu.
Imorgon på självaste alla hjärtansdag blir vår älskling 4 månader!!!
Så mycket som har hänt på dessa fyra månader det är inte klokt. Lilla A är så stark och "vaken" Han kommunicerar och har så mycket ljud för sig, han känner på allt och sträcker sig efter allt intressant. Han har ett tag visat intresse för när vi äter så nu har vi introducerat gröt och det går jättebra. I veckan har jag tänk koka och frysa in smakisar så vi kan börja med det också.
Makalöst att en sån liten kille kan kännas så stor.
Vi planerar inför dop nu också som ska ske i slutet av mars. Så roligt att få håla dop =0). Jag är i full färd med att sy dopklänningen och den är snart klar. Jag syr lite då och då, men det är väldig tlite kvar nu =0)

Häromdagen när jag hade min lille sovandes i min famn, fick jag sån flashback från då jag hade Ester i min famn, men då hördes inget härligt snusande i mitt öra, tårarna rann kopiöst och hjärtat revs sönder av den där taggtråden som för alltid är intrasslad där i. Jag hade två tunga dgr då jag var så ledsen. Självkalrt är jag ändå så fantastiskt lycklig mitt i allt det, jag har ju min solstråle hos mig.
Jag sitter ofta och förundras över att han är hos mig, och hur lycklig jag ändå kan vara igen.

Nu är jag så trött och ögonen går i kors så jag får skriva mer en annan dag.

Kram // Jessica

Nytt år!

Jahopp så var det ett nytt år. 2010!

2008 började med sån lycka, jag blev gravid och Ester kom, men hon fick inte stanna så året slutade i katastrofal sorg.
2009 började därmed i denna katastrofala sorg en kom Arvid och 2009 fick ett härligt slut.
Nu börjar 2010 väldigt bra, med en härlig liten kille i vårt hem och jag hoppas att detta år får bli ett år som är bra hela året.

Saknaden efter Ester kommer ju alltid att finnas och dra ner mig extra djupt ibland, men det är ju en del av mig nu och jag bär även så mycket glädje i det för kärleken och stoltheten över henne är ju också alltid med.

Jag vill försöka njuta mer av livet igen, våga mig på saker i livet igen.

Idag känns det som att jag välkomnar 2010 och lovar mig själv en massa, men det håller jag för mig själv ;)

Gott nytt år önskar jag alla och en massa lycka!

Julmirakel

Nu i juletider så visas det väldigt mkt filmer där det sker en massa mirakel, familjer som återförenas och så. Jag har ju alltid älskat såna filmer kring jul, i år gråter jag mer än vanligt. Mitt mirakel, min älskade dotter kommer inte att återförenas med mig i detta liv. Usch vad det river i mitt hjärta.
Jag håller mitt andra älskade hjärta i min famn och säger hur mycket jag älskar honom och hur glad jag är för att han är här. Min lilla gosse, som jag får hålla om, varje dag. Det är en märklig känsla att vara så lycklig samtidigt som sorgen rider i en. Det går liksom inte att värja sorgen som kommer, för varje lyckokänsla jag känner för allt jag upplever med Arvid så känner jag ju sorg för att Ester inte fick/får det och vi inte får det med henne.

Men tänk att jag kan se på vår älskade lille kille hela tiden, pussa honom och skratta med honom då han skrattar och ja jag fäller också tårar när jag inte lyckas trösta honom.

Livet är märkligt!
kärlek till er som läser // Jessica

Jul!

I år såg jag fram emot julen. I år har vi så mysket mer glädje i livet igen. Förra året hade vi inte en julpinal uppe. Vi hade inte ens gardiner uppe. Jag förbannade julen och min födelsedag som inträffade i oktober. Allt var så svart och smärtan i mig går inte ens att beskriva.

I år var det Arvids första jul, vår första jul med honom i våra liv och det har känts underbart. Arvid har ju berikat vårt liv ytterligare.
Julaftonen var fin och härlig, men flera gånger högg det så hårt i hjärtat och jag tappade andan. Jag grät och tårarna föll, jag ville skrika, munnen var öppen men inget skrik kom, jag bara tappade andan. Min älskade Ester, varför är du inte här och firar jul med oss, varför?? ska livet vara så hårt, orättvist och hemskt"

Vi gick en långpromenad, jag, maken, Arvid och vovven Molly bort till kyrkogården, till vår familjegrav där Ester vilar. Jag hade bundit en krans som vi lade och så lämnade vi julklapp och tände nya ljus i hennes lyktor. Tårarna föll på nytt. Det gör så ont.

Jag är så lycklig över Arvid och älskar att bara titta på honom, pussa och prata och lyssna på honom. Han är fantastisk. Jag minns också hur jag inte kunde se mig mätt på Ester, hon var också så fantastisk och man är så fylld av kärlek till sina barn. Jag är så fylld av kärlek till båda mina barn, men Ester kan jag nu bara se i mina minnen och på kort.

Livet är åter ljusare även om mörkret finns inom mig också. Jag vill inte, vill verkligen inte att det här ska vara min verklighet, att Ester inte lever.
Men jag måste leva med det så det är det jag försöker göra varje dag och varje stund. Jag gläds åt att Arvid finns med oss och ger så mycket glädje och kärlek.

Nu ska jag mysa med min gosing i famnen, min gosing som nu börjar vakna ur sin sömn.

Kram // Jessica

Lycklig!

Ja, idag har jag känt mig lycklig och vågat känna det. Jag vet ju att jag kände lycka då vi fick positivt graviditetstest, när Arvid växte och buffade i mig och när han föddes m.m. När Arvid kom var det så mycket som kom upp i mig, allt jag mist med Ester och som jag får med Arvid vart så kraftigt. Med tiden har man ju mer och mer liksom landat i allt och idag kände jag en viss frid i mig. Jag kan känna lycka även om man alltid har det där stinget av sorg i sig. Visst får jag dagar då jag fullkomligt går ner mig och gråter förtvivlat efter Ester men jag har också riktigt härliga dagar, vi har ju en sån härlig liten kille här hemma som förgyller livet =0)
I år njuter jag av juletiden och det känns så underbart. Jag har ju alltid älskat julen och frossat i pynt och mys till fullt. Förra året ville jag inte ha jul, jag bojkottade den, vi hade ingen gran, inget pynt, vi hade inte ens gardiner uppe. Jag ville inte ens leva.
I år igen kör Pampers med sin reklam att omm an köper en paket blöjor så skänker man vaccin, den är med låter happy birthday och en massa lyckliga föräldrar med sina nyfödda bebisar i famnen, jag fullkomligt bröt ihop varje gång den kom förra året, jag bröt ju ihop för det mesta iofs. Det stinger i mig i år och jag kan verkligen känna samma känsla. Nu mår jag ju mkt bättre, jag har mer lycka i livet igen och bär så mkt lycka från Ester också, när jag då ser denna reklam och minns förra året är jag så tacksam för livet jag har idag och jag vill aldrig mer må som jag mådde förra året och ja en bra bit in på detta år också.
Nu har prinsen vaknat och jag får säga hej så länge.....

Julkramar till er alla // Jessica

Funderingar....Förstår de inte mig? ..Eller förstår jag inte dem?

Jag funderar mkt och blir ledsen över en del saker som folk frågar och säger till mig.
Jag älskar båda mina barn så högt mycket att det värker i mig, kärleken är så stor och väller över och det värker eftersom att jag sprängs av allt. Jag är tacksam över båda mina barn, men såklart så kommer jag ju alltid att sörja Ester som inte fick stanna och som alltid kommer att få mig att fundera över vem hon skulle ha blivit..
Jag vet att många mammor uttrycker känslan av att inte räcka till och så känner även jag många ggr, särskilt då Arvid har magont och inget jag gör verkar räcka till, även om det verkar lindra. Jag gör vad jag kan för Ester och för att minnet av henne ska leva vidare inte bara i mig. Till Arvid säger jag varje dag att jag älskar honom. Jag kan sitta och bara titta på honom och känna sån lycka och tacksamhet över att han finns i mitt liv och lever. Till honom kan jag ju säga och visa min kärlek fysiskt, till Ester kan jag inte det. Just för att jag inte fysiskt kan visa Ester det så är behovet att få uttrycka det desto större, för att hon inte finns här hos mig och synlig för andra är behovet att prata om henne med andra också desto större. Arvid finns här fysiskt och därför mer synlig för alla. Mitt behov av att få prata om Ester verkar dock var svårt och förvirrande för en del...Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla en del frågor och kommentarer. Jag tänker många gånger att jag kanske ska fråga vad de menar med vad de säger, men jag låter oftast bli, för jag är rädd att bli ännu mer sårad om det är som jag befarar.
När jag uttrycker min sorg för Ester kan jag få höra att jag ska vara glad och lycklig för det barn jag har. Jag förstår ju att de menar det barn som lever hos oss. Jag är lycklig för båda de barn jag har fått, men om man nu menar lycklig för att Arvid lever så är det ju självklart att jag är det. Jag undrar hur man kan tvivla på att jag är det, just därför blir den kommentaren konstig för mig. Vad menas??? Skulle jag inte vara lycklig för honom för att jag sörjer Ester och uttrycker det? För mig utesluter inte det ena, det andra. Om man inte tvivlande på min lycka och kärlek till Arvid så skulle man väl aldrig ställa frågan, eller tänker jag fel? Jag skulle i allafall inte fråga det om jag tog för givet att en person kände så.
Jag har två barn, det ena lever inte men båda är levande i mitt hjärta. Jag vill inte leva resten av mitt liv och inte prata om Ester och sorgen jag har kring hennes bortgång.
Jag tycker att jag visar min kärlek för båda mina barn, genom foton och texter om kärleken till dem båda. Men det är liksom som att om jag pratar om Ester och inte säger ngt om Arvid så kommer den kommentaren. men när jag pratar om Arvid, undrar de inte om Ester då??
Får de som har alla sina barn vid liv såna frågor och kommentarer om de pratar om ena sitt barn? Nej jag har aldrig upplevt det.

Jag blir ledsen då jag får kommentaren att jag ska vara lycklig över det barn som lever hos oss. Ja jag är lycklig över Arvid och jag älskar honom lika högt som Ester. För mig är den kommentaren som att säga att jag inte gjorde det, för varför skulle man annars uttala det, och det sårar mig.
Kanske är jag bara känslig......
Kanske förstår jag inte dem...
Men jag förstår inte heller dessa kommentarer och frågor.

Jag kan ibland också uppleva att en del tycker att jag ska komma över min sorg för Ester...Jag kanske missförstår dem, men för många ggr har jag blivit sårad över folks kommentarer som jag faktiskt upplever som att eftersom att Ester dog innan hon levde utanför magen så borde jag inte sörja så mycket, jag kände henne aldrig. Men jag känner att jag kände henne, jag vet inte hur andra mammor känt då de varit gravida, men jag upplevde personlighet redan i magen och Ester och Arvid var olika personligheter redan i magen. Var ska man dra gränsen? Ester dog bara några få timmar innan hon kom ut, hur länge tycker dessa människor att man "ska få" sörja då?? Jag tycker att sorger är olika. En del kommer man över och andra inte. Jag kommer aldrig att komma över sorgen efter Ester men det betyder inte att jag alltid mår jättedåligt då jag sörjer eller att jag lägger mig ner och bara gråter...Vissa ggr gör jag det, men många ggr fäller jag stilla tårar. sorgen för henne är ngt fint också, för hon är ju så älskad det är ju det det står för.
Ngt som gjort så fruktansvärt nt är att få höra att man kanske ska vara glad att hon inte blev två år och sedan dog?????
Hur tänker man då? Ska det trösta mig att tänka så? Jag skulle varit så tacksam för två år med Ester, få uppleva hennes skratt, ljud, kramar ja allt som jag skulle ha fått på två år. Menar människan som säger detta att jag skulle ha mer rätt till min sorg då? Jag tolkar det så. Men då önskar jag att jag hade sagt till människan att jaha då skulle du sörja ditt äldsta barn mer om det gick bort eftersom att du känt den längst? Hör man inte hur illa det låter.
jag kan inte uttala mig om hur det känns för de som mist sina barn när de är 1 - 2 eller vilken ålder som helst, för jag har ingen erfarehhet av det, jag kan bara försöka sätta mig in i det. Men jag fick säga Adjö till Ester då hon kom ut, då jag egentligen skulle välkomnat henne ut och det gör ont, fruktansvärt ont och att få höra att jag ska vara glad för att hon inte dog när hon var två för det skulle nog varit värre, det är som att hugga mig i hjärtat som att säga att mitt barn betydde mindre.

Jag kan bara säga att jag älskar mina barn, levande som döda och de har lika stor plats i mig. Men såklart så är det ju så att Arvid lever och behöver min tid. Men i mitt hjärta har de lika stor plats och Ester får tid i form av tankar, känslor och omvårdnad kring graven.

Nu ska jag lägga mig och sova och njuta av min älskade lilla gosefis andetag. God natt till alla därute.

Jessica

Tiden rusar..........

Ja, tiden rusar helt plötsligt fram, dagarna går så fort nu när Arvid är här.
Nu har vi fått vara hemma i hela två veckor utan att behöva åka in till sjukhus för provtagning eller återbesök och vi börjar få kläm på en hel del rutiner. Vi har varit på promenader och åkt och hälsat på storasyster Ester flera ggr. Arvid gillar att åka vagn och bil.
Just nu har lillkillen så jobbigt med magont och magknip, det gör ont i hjärtat att se hur jobbigt han har det och vi försöker med allt. Men inatt fick vi iallafall lite mer sömn, jag hoppas på en ännu bättre natt denna natt.
Lillknodd växer så det knakar och i onsdags då vi var på bvc hade han ökat 440 gr på en vecka och väger nu 3480 gr, skönt att han växer och ökar bra i vikt. Han gick ju ner så mkt och stannade i vikt då han blev så sjuk.

Allhelgona var svår, jag har gråtit så mkt över Ester, önskar så att hon fick vara med oss här i livet. Vi åkte tillsamman allihopa och tände nya ljus i hennes lyktor på graven. Vi lade också ett vacker mosshjärta med vackra dekorationer på hos henne. Vi tände även ljus i kyrkan för henne och alla änglavänner hon har.

När vi åkte hem från BB var det så viktigt att hälsa på Ester, så det var det första vi gjorde på vägen hem. Vad ont det gjorde, men det kändes också så fint att Lillebror fick hälsa på och att Ester var den första vi besökte.

Den 4:e november var det ett år sedan Ester begravdes och det var också en tung dag. Det känns som att det varit så otroligt mkt nu ett tag. Sjukhusvistelser, återbesök, årsdagar mm så jag har liksom knappt hunnit med. Mitt inre har varit så full av känslor och tidsbristen för bloggen har känts av. Jag skulel ha behöva skriva av mig mer om allhelgona, årsdagen för begravningen, mer om Arvid och oron för honom men också glädjen. Han är ljuvlig och jag är så lycklig att han är här hos oss.

En bild på mina killar när vi är hos Ester på hemvägen från BB.

Ledsen, sårad och lite annat!

Jag kan bli så ledsen ibland och undra hur en del människor tänker...
Jag har fått frågan: Tror du att ni skulle skaffat syskon så tätt om Ester fått leva???
Jag kan inte låta bli att undra över varför man ens undrar över det?
Vad är relevansen i det hela?
Hur ska jag kunna svara på det? Jag vet ju inte hur det hade känts om Ester fått leva och hur allt skulle blivit. Men jag brukar svara att vi ville ha barn tätt, men att sen kan man ju faktiskt inte veta, hur pass fort man skulle blivit gravid. Så med andra ord kan man ju inte svara på den frågan och jag känner också så att brukar man fråga ngn som fått två barn levande tätt så?
Ja, jag vet inte, det känns lite som att man blir ifrågasatt till varför vi blev gravida med Arvid, som att han vore ett substitut, vilket han verkligen inte är. Arvid är en egen person och ingen kan bli substitut för Ester.

Sen är jag så ledsen för jag gråter så mycket efter Ester, det gör så fruktansvärt ont i mig och när jag får hålla om vår älskade gosse så kommer tankarna att vi inte fick detta med Ester, Ester fick inte detta med oss. Det gör så fruktansvärt ont...

Sen är jag också så orolig för Arvid, att han ska vara allarligt sjuk...Han blev ju inlagd för kraftig gulsoto ch behövde fototerapi. Vi blev till slut utskrivna trots att värdena stod stilla eller t.o.m gått upp och alltså fortfarande var höga, men inte så höga att mer behandling behövdes. Men idag ringde den läkaren som tog emot oss först då vi kom in och hon tyckte att vi nog måste kollas upp då den faktiskt inte gått ner utan stigit även om det var väligt lite. Om det inte gått ner och blivit bättre på tre veckor (sedan bahandlingen) så måste de undersöka på vad som är orsaken. Jag försöker hålla lugnet, men det är så svårt. Jag är så orolig.
När Arvid blev inlagd och jag satt vid hans sida och sondmatade honom då han låg i fototerapi så grät jag hejdlöst. Jag satt och tänkte på hur jag skulle klara av att ta farväl till ännu ett älskat barn. Ta farväl av vår älskade Arvid. Jag ville plocka ut honom och krama honom så mkt jag kunde, ta vara på varje sekund. Jag satt och ångrade all tid jag missat då jag sovit m.m. vilket är galet, jag vet. Jag skulle inte vara en bra mamma utan sömn. Det var så mkt tankar och känslor och det värkte så i mig. Ester var åter så nära. Jag grät då de stack honom otaliga ggr och han kved, men var så otroligt utmattad att han inte orkade streta emot. Min älskade lilla kille. Usch! Så liten och redan varit med om så mycket!!!
Det måste se bra ut på onsdag, det måste ha sjunkit, det får inte vara ngt annat. Han måste bli/vara frisk!

Nej, nu måste jag försöka sova. Kram //Jessica

Han är här nu, vår Arvid, vår älskade lillebror.

Den 14 oktober kl. 21.28 kom han ut till världen, en underbar liten pojke på 2975 gr och 49 cm.
Vi sattes igång 10.50 påmorgonen med en gel som skulel hjälpa livmodern att bli kortare och utplåna sig, sen blev det en "rusch" en slags kateter och sen togs hinnorna och värkarna satte fart. Allt gick så fort. Jag hade så ont och ville ha epidural men ingen verkade förstå att förlossninge gått väldigt långt. När jag äntligen skulle få epidural så sa de att jag var öppen 8 cm, men jag sa att nu kommer han...
Nej då, det är inte dags ännu säger det till mig...
Jo, han kommer nuuuu skriker jag och krystningarna går inte hejda, på två krystningar kom han ut, fullkomligt bara flög ut. Men det var tufft, eftersom att lille Arvid kommit längre ner än de förstått så hittade de ju inga hjärtljud och maken hade panik och trodde att vår lille pojk hade dött. De försökte lugna och sprang och hämtade en skalpelektrod, men det hann de aldrig sätta ;)
Narkosläkaren hade sett mäkta förvånad ut när hon bad mig "kuta" på ryggen för bedövningen när jag skriker att jag kan inte för nu får jag värk och nu kommer han och for ut...Där satt hon med nål och allt helt redo för att sätta in i min rygg...
Känner mig lite snuvad på ngt konstigt vis, jag ville ha epidural då Esters förlossninge blev så bra med det, denna gång var jag helt väck av smärta och kämpade verkligen för att ta mig igenom dem. Eftersom att Arvid ville ut så fort så han jag heller aldrig få uppleva det där med att få höra att nu sr vi hår o.s.v. Men jag är ändå glad över att det gick så fort, för rädslan fanns ändå att vi skulle förlora honom under förlossningen. Jag grät ibland förtvivlat, fast att vi hörde hjärtljuden och han mådde bra.
Men nu är han här!!! Vår prins, kan knappt fatta det....
SEn har vi däremot fått uppleva en del jobbigt i efterhand, men det tar jag nog i ett annat inlägg. Måste bjuda på ett kort på vårt andra mirakel.

En lite nyare magbild!

Hittade lite nyare bilder på "lillebror"magen. Men jag måste absolut ta en nyare bild iallafall Det är trots allt två veckor sedan jag tog. Jag tror magen sjunkit och att lillebror sjunkit in så magen ser lite mindre ut nu, lite synd att vi antagligen missade när magen var som "störst". Jaja så blir det ibland.

Det här är taget i v.34+5.



Jessica

Lillebror växer och snart är han här...

Ja oavsett hur det går så kommer lillebror snart att komma ut till oss och vi får äntligen se vår lille prins. Vi hoppas på att få en levande, frisk gosse. Men det är verkligen inget vi tar för givet, nej det skulle vi aldrig våga. Men vi hoppas och vi längtar. För varje dag som går och vi kan känna hans rörelser i magen, så gläds vi. Oron nu på slutet är nästan förlamande, snälla, fortsätt leva! Vi älskar och väntar på dig lillebror och vi hoppas du mår bra i magen.

Här är en bild på lillebror i magen i v.33+6 nu är vi i v.36+3...Börjar bli dags för ny magbild...