Barnrummet....

Ja, Barnrummet är boklart ;) en del detaljer kvar och så förståss inreda ;)
Men Arvids säng är inflyttad och alla leksaker + matta och det leks en hel del där redan :)
När det gått ett par dgr och jag målat och målat och så, då kände jag att vad sjutton skulle jag ge mig på det här?! Nu?!
Men jag är så glad för att jag bara bestämde mig för det, för det blir så bra. Arvid tycker om att leka där och jag sitter gärna där med grabbarna :)
Jag vill ju göra fint med namnvimplat och foton på dem uppe och så, men det får ta sin tid. Nu ska vi ha julmys och gå på marknader mm :)
Hur har ni andra det så här i juletid? Det är ju lite tudelat, saknaden gör lite extra ont i såna här högtider...Men jag myser massor och njuter så av killarnas förundran :)


God jul på er!

Byte.....

Det var inte länge sedan barnrummet blev klart med härligt ljusgröna väggar och fina gardiner mm och nu ska vi byta rum :) haha
Ja, jag tycker att det är sånt slöseri när vi bara har två "sovrum" att vi ska ha det stora att bara sova i. Grabbarna ska dela på det stora rummet och vi får sova i det lilla. Så jag har baxat möbler mellan rummen och är i full färd med att förbereda inför ommålning av väggarna i deras blivande rum, så just nu sover vi alla i det lilla rummet, trångt och mysigt ;)
Vad mkt lekyta de kommer att få :) Jag får återkomma med lite bilder, men såklart har jag ju missat att ta före bilder :( :P Jajaja det överlever vi :D

Tjing tjing

Juletid och saknad!

Här hemma rusar tiden känns det som. E vill framåt men färdas mest bakåt just nu och blir tvärilsk eftersom att han då kommer längre ifrån det han vill åt :P
Han har en tid hävt sig upp på alla fyra, men nu står han kvar så länge och liksom gungar framåt, men vet inte riktigt hur han ska göra, ibland så häver han sig framåt och landar på magen (ser ut som en säl ;) och ibland så låser det sig och han blir rädd och skriker och gråter tills man plockar upp honom. Min lilla plupp, måste du vara så framåt, du får gärna vara lite mer bebis ett tag till :)

Första advent har varit och jag och A har smyckat en adventsstake och vi har myst. Jag har även varit ute och handlat lite julklappar så det är inte så mkt kvar :) Känns skönt att jag ligger så mkt bättre till mot förra året, ganska lustigt för då hade vi "bara" en knodd.
Det är mysigt och roligt att få gå och välja julklappar till våra små killar, jag myser verkligen....Men så ser jag något som fångar mig, något som jag tänker mig att en liten treårig flicka skulle gilla, min lilla treåriga Ester skulle jag vilja köpa julklappar till också. Så växer den där klumpen, gråten som vill komma fram och jag känner mig tyngd :( Jag älskar julen, har alltid gjort, men nu är det också en del sorg i det hela, allt som borde vara men som inte är, det gör ont och det är en sådan paradox för det som jag har är så otroligt mer underbart just p.g.a att det inte är som det borde vara, jag njuter så av det vi har, precis samtidigt som hjärtat gråter av saknad...Det går liksom inte att förklara hur man kan bära dessa två totala motsatser på en gång, men jag gör det. Jag är superlycklig och superförtvivlad på en och samma gång.

Här nedan sitter och mina killar och myser framför en morgonfilm ;) :)

Ojojoj inte många knop

Oj oj oj, nej här på bloggen går det trögt, men i livet går det fort, fort, fort.
Våra små växer så fort och lille Einar vill så mkt mer än han egentligen kan och kämpar så. Han är ursinnig flera ggr om dagen...för att han åker längre och längre bort från det han vill åt, han färdas nämligen baklänges nu vår lille gosse :) hihihi

Vår tvååring har en ganska jobbig självständighetsutveckling just nu och vill inte acceptera nej alla gånger hur mkt jag än ståndaktigt och väldigt lugnt står emot :P

Vi är friska och livet är bra, men nu när vi lackar mot juletider och när jag som idag skulle handla julklappar, ja då kommer saknaden efter vår lilla tjej, en liten tjej som jag så gärna vill få handla julklappar åt.

Hade tänkt bjuda på bild, men det får bli en annan gång, hör en liten börja gny och måste lämna datorn.

Kram

barnsaker och leksaker överallt...

Ja så ser det ju äntligen ut hemma hos oss och man snubblar och trampar på dem, senast idag råkade jag trampa på en av As bilar som då gick sönder....Oohh aj sa jag ynkligt, stackars mammas fot och då vart inte goa sonen arg, men han tittade på bilen och konstaterade att den var trasig och sen var det inte mer med det :)
På kvällarna om jag inte hunnit plocka undan tillräckligt så plockar maken och muttrar lite...Och jag bara ler :) för det stör mig inte, inte ett endaste dugg. Jag är så lycklig över att vi har ett hem som överallt bevisar att vi har två levande gossar här hemma, det är precis så här jag vill ha det. Jag säger skrattande till maken att låta det ligga, vi ska ändå snart gå och lägga oss och när vi vaknar kommer de ändå fram så varför köra slut på oss med att plocka och plocka när det faktiskt inte behövs.

ooooops nu vaknar ena gossen...på återseende

Dop....

Igår den 29 oktober döptes vår fina lilla Einar.
Det har ju varit grått, trist och regnigt ett bra tag nu och även idag den 30 men igår så sken solen och vi fick en underbar dag. Jag tror att Ester kommer med solen till oss :)
Dopet gick jättebra och Einar var på strålande humör och sjöng med i sångerna :D haha underbar unge. Storebror fick hjälpa till att hälla upp dopvattnet och gjorde det med stor andakt. Han ville också väldigt gärna "hjälpa till" med att blåsa ut dopljuset hihi (vilket han försöker göra på bilden) så det fick han göra och så tände vi det då vi skulle tåga ut igen :)

Som vanligt gör man alldeles för mycket mat och fika så vi skickade med mat till en del ;) haha och fikabröd också. När klockan närmade sig 16.30 sa jag att nu får vi avsluta och åka hem med grabbarna, vi var helt slut allihopa :P

Vilka otroliga gåvor Einar fick och även vi föräldrar. Jag är så nöjd och glad över dagen.

En sån där dag...

Idag har det varit en sån där dag då jag känt mig sååå otillräcklig :(
En dag då jag undrat om jag gjort rätt i att ha A hemma med mig och E?!
A har under en period trotsat, gnällt och gapat och också blivit så ledsen, det kan vara att jag stänger en dörr och när jag då sedan öppnar den så gråter han för det osv.
Vad göra, hur ska man tänka. Vi kan ju också ha såna underbar dagar och han är ju så mån och go om och med sin lillebror.
Mina fina gossar. Jo jag gör nog rätt, men ibland tvivlar man och oroar sig och ibland är man rent av väldigt trött, särskilt då man aldrig får sova middag :P

Hoppas att ni alla har det bra därute.

Kram

Igår fyllde vår älskade Arvid två år. Kan knappt fatta att det är två år sedan jag födde fram ett barn som skrek..... som jag grät då, allt släppte, jag kunde inte sluta gråta, jag var så lycklig. Nu är den lilla plutten två år.

Vår fantastiska killes födelsedag började såklart med sång på morgonen och paket i sängen :) det impar inte jättemycket på denna herre som utbrister Heeeej!!! till sin lillebror och börjar gosa med honom :) *kärlek* Den gossen vet vad som är viktigt i livet. Iallafall så öppnar han sedan glatt sina paket och strålar som solen.
Har jag sagt hur fantastisk han är ;) hihihi

Det var en strålande dag med solsken och vi valde att åka till skansen då vi alla var lediga. Där tiggde påfågeln mat och Arvid tyckte att den var lite påflugen och blev lite småskraj :)

sedan åt vi god mat och tårta.

Jag som annars är sån där som ska fota hela tiden fotade faktiskt inte så mycket denna dag, men som vi har myst, så då gör det ju inget att man inte fotat allt :)

Vilken fantastisk dag och så mycket kärlek och lycka jag känner.
Så här glad är man på sin födelsedagsmorgon :)

måndag 10 oktober 2011

Tävling...

Hela livet känns lite som jag jagar just nu, jag jagar tid och minnen....ska jag hinna mata E innan A blir övertrött och inte kunna somna...ska jag hinna innan ngn utav barnen vaknar osv :P
Jag känner att jag jagar tid och ändå hinner jag inte med och det känns som att jag inte räcker till :P
Jag är trött och slutkörd, maken har jobbat tolvtimmarspass fre-sö och ikväll 14-22 och så även imorgon, det är körigt ensam med två såpass små barn och som inte direkt följer varandras tider :P
Oavsett så skulle jag ju aldrig vilja byta mitt liv mot ngt annat, för jag älskar mina små trots grin, skrik och sovvägran ;P

Att jaga minnen.... Då vi miste Ester så hade vi ändå ngn slags sinnesnärvaro att ta kort. men i efterhand så var det så mycket som vi tyckte att vi missat, så mkt vi hade velat ha kvar som minnen. Då Arvid kom så jagade vi minnen, det var ganska psykiskt jobbigt för jag tänkte hela tiden att jag måste fota det, jag måste filma det för jag kanske aldrig mer får chansen (jag trodde länge att vi inte skulle få behålla honom) så vi sparade, vi sparade minnen helt enkelt. Jag har ju släppt det där tvångsmässiga sparandet av minnen nu, jag sparar minnen fortfarande men på ett annat sätt :) jag säga till mig själv, minns det här, den här känslan, den här sinnesbilden och så tar jag en mentalbild i mitt huvud och så bara njuter jag av stunden, utan att förstöra den genom att springa och hämta kameror.

Men när man nu samlade minnen så där frenetiskt så gjorde vi avtryck hos Lifestone och de är ju jättevackra, men sen gäller det ju att ha råd att göra till alla barn man får :P
Nu såg jag att de har en tävling där man kan skicka in en bebisbild och vinna ett avtryck så nu har jag gjort det :)
Nu har jag ju inte ngn jättestor vänkrets eller läsarkrets heller men jag måste ju försöka, så om ni tycker att vår älskade Einar är så söt som jag, så får ni gärna få rösta på honom :)
Be gärna lite vänner också ;)
Synd bara att den är felvänd på deras sida :/
http://www.lifestone.com/sv/bebistavling/

Esters 3årsdag

Ja så har den 30 september varit ett år till....
Ett år till utan min älskade Ester i livet :(
Jag saknar en liten treårig flicka springandes här hemma och det värker och jag gråter. Hela kroppen känner och jag har haft sån ångest och jag har känt mig spänd och gråtfärdig hela september. Jag har känt mig så sprängfylld att om jag satt mig ner och försökt forma ord så har jag gråtit hejdlöst. Jag har gråtit så där så jag tappat andan och inte ett ljud har kommit fram för trots öppen mun.
Jag försöker forma ord som ska kunna förmedla det jag tänker och känner, men de orden finns inte....
Inom känns det som en atombomb har exploderat mitt hjärta på nytt, sådär i miljonersatombitar precis som då hjärtat inte längre slog. Jag hör på andra som inte mist någon som stått så nära som ens barn gör, att de tror att det ska göra mindre ont med tiden. Jag tycker inte att det gör mindre ont alls, det krävs så lite för att var där igen, att känna den där fruktansvärda smärtan och känna hur man bara vill skrika det där avgrundsskriket och gråta så fruktansvärt att man ej får fram ett ljud. Det krävs bara en ton, en viss sång, musik...en doft...ett par ord...ett ord..ett barn...en flicka i åldern Ester skulle vara i nu...just nu är en treårig lite flicka svår att se och samtidigt söker min blick dem, för att se vad jag kunde ha i mitt liv om livet bara hade fått stanna.
Jag kan verka densamma på ytan men inombords är jag för alltid annorlunda och jag bär på en saknad för stor för att bära och ändå är det just det jag måste göra....bära den livet ut :(

Och tro inte för något i världen att jag inte är lycklig för det jag har i livet idag. För jag kan inte vara lyckligare än jag är för de små älskade bröderna mitt liv har utökats med, två fantastiska barn som omhuldar mitt hjärta med den kärlek de visar och min kärlek till mina barn är det som håller ihop de miljonersatombitar som sprängdes itu... De är min själs balsam och jag älskar dem mer än ord någonsin kan återge.

Den 30 september har för fjärde gången gett oss vackert väder med strålande sol (det var vackert väder även dagen då hon föddes) vid graven lämnades blommor och presenter och vi tände ljus och fikade, vi släppte upp ballonger med meddelanden och sände all vår kärlek.
Min älskade Ester även om du inte är med vid liv så är du med oss i livet ändå, i våra hjärtan och själar är du alltid med och din dag och att du kom skall alltid firas.
Jag älskar dig!

.............

Ja, jag försöker planera dop, framförallt att göra inbjudan. Vill ju göra personligt och fint och allt, men fantasin och kreativiteten finns inte just nu. Vill ju också baka och planera inför kalas, för självklart ska vi ha kalas för Ester och bara två veckor efter, för fina Arvid. Jag vill ju också att det ska kännas roligt för det är ju egentligen roligt, att jag/vi ska fira våra barn. Men just nu gör det så ont för i tankarna rullar orden hon borde ha levt, om vi bara fått rätt koll och hjälp så skulle hon ha levt, om jag bara tagit min gnagande känsla i mig på allvar, men jag fattade inte vad det var som stred i mig jag tror idag att Ester försökte kommunicera med mig att hon behövde komma ut och jag förstod inte :( jag är så fruktansvärt ledsen och på det så lägger jag nu dåligt samvete för att jag inte njuter tillräckligt av nuet, av att få baka, planera och göra fint för de små som lever med mig.

Flåt mina deppiga inlägg, men det är här jag kan få ut mina tunga tankar

Det värker så :(

Jag skriver inte så mkt just nu, har inte orken, jag letar febrilt efter den och under tiden så bara kör jag på ändå, med allt som man måste och lite till.
Jag saknar så. Tiden före årsdagar är så ofantligt jobbig. Det känns som om någon slagit mig hårt i magen, jag tappar andan. Jag är så otroligt trött, vill bara sova, ändå så kan jag inte sova bra :(
Idag satt jag och läste i DN, märkte inte att jag plötsligt var bland insända texter om bortgångna. Jag läste om en ung flicka och det var så fint skrivet...Tårarna ville inte sluta och jag tänkte på min dotter, min Ester. Jag saknar så!
Treårsdagen närmar sig...Tre år!!! Kan inte förstå att jag tvingats leva utan henne så länge och ändå känns det så nära. Jag har såna minnesbilder, det är som en film som spelar upp sig i mitt huvud. Jag ser allt så klart, känner allt lika starkt, känner dofterna, känslan av hennes kropp och hud, ja allt. Jag kommer alltid att minnas, man glömmer inte. Jag tror heller inte att det någonsin kommer att blekna, det är för starkt, för smärtsamt och så otroligt kärleksfullt.
Kärleken för Ester kommer ju alltid att vara lika stor.

Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar vara en bättre mamma för min pojkar just nu, jag orkar inte med allt jag skulle vilja. Men kramar och pussar i massor får de och min famn är alltid öppen för mina älskade små.


Kramar från en förtvivlad mamma

Mina älskade små gossar

Ni förgyller mitt liv! Jag älskar er!

Tar mig lite tid att göra ett snabbt inlägg :P

Ja, tiden är knapp för annat än barn just nu. Våra killar sover sällan samtidigt så först vid 22-23 om kvällarna är man barnfri och då har det varit en hel del timmar av skrik och man är rätt matt :P dessutom har man en hel del måsten att göra då, ja för en del måsten måste man ta tag i om man ska ha något att klä sig i utan att lukta eller se för jäklig ut ;)

Jag har länge velat skriva om när vi i juli var på skansen.
Vi har varit där i flera omgångar i år, vi älskar skansen och vi hoppas på att få komma iväg dit snart igen.
Det är så mysigt och vi hade det underbart.
Arvid fick åka minislänggungan och köra bilar och det tyckte han var så roligt att det var svårt att få honom att gå av ;)
När jag stod där vid banan med bilarna så kom en sån överväldigande lyckokänsla i mig, jag var så rörd att tårarna rann. Jag har många ggr då jag och maken gått där vara vi tänkt just då vi gått förbi dessa "åkattraktioner" att en dag kanske våra barn får åka där så som vi gjort som barn. Den här dagen i juli stod jag där och tittade på min överlyckliga son som styrde bilen för glatta livet och hade så roligt :) I min famn höll jag vår yngsta son och jag kände mig så lycklig, äntligen var vi där, där vi så länge velat vara. Älskade liv lämna aldrig någon av oss för tidigt igen.

Bilbanan


Slänggunga :)


Einar sov ju mest ;)


Lunch ;)

Hej på er som läser!

Jag har en liten kille med kolik och det gör att jag har väldigt lite tid och ork att skriva inlägg och lägga in bilder, hinner knappt med mig själv ibland känns det som. Bloggen har inte prioriterats som det varit nu.
Har egentligen massor att skriva om och härliga bilder att dela med mig av...och så fort tid och ork kommer åter så kommer jag att lägga in det. Plötsligt händer det =0) jodå, tiden kan ju komma plötsligt och jag hoppas att det blir väldigt snart.

Tack för alla era kommentarer på mina inlägg! Det är roligt att få respons och få höra andras tankar och åsikter om det jag skrivit och tänkt på.

Nu måste jag stoppa mig själv i säng och hoppas på lite sömn.

Kram på er

Jag behöver fler timmar

Ja så känner väl de flesta???
Men jag fattar inte hur en del hinner med så mycket??!!
Jag tycker att jag springer och sliter och har mig och inner inte ens hälften av vad jag borde eller vill hinna.
Barn ska matas, sövas, bytas blöjor på o.s.v. STtr hund behöver gå på promenader flera ggr om dagen och utfodras och så behövs det en hel del pälsvård, klovård o.s.v
Tvätt ska tvättas, hängas, vikas och läggas in. Jag vill blogga, ta hand om foton, framkalla?? Jag ligger efter flera år med att framkalla kort. Jag är iallafall glad över att jag gjort fotobok till Ester och även frö Arvids första tid, men han är ju snart 2 år, jag har mer än 1 1/2 år att göra för :P jag måste nog kämpa lite till.
*Städa?
*Ha trevligt
* Åka på utflykter..... Ja hur mkt vill man inte hinna med helt enkelt???

Igår åkte vi på en spontantripp till Skansen, vad härligt! Vi bara struntade i all disk och så och drog. Myyys. Ska lägga upp lite bilder sen....

Idag fyllde fina maken år också och det har ätits tårta och mysts.
Jag känner att jag måste och vill ta tag i det där med vikten. Jag måste för min egen skull.

Äääh jag återkommer med ett mer positivt inlägg snart.

Kramis på er alla

Förlossningen...

Nu har jag äntligen gett mig på att skriva ner en liten förlossningsberättelse.

Einars födelse!

Jag fick komma in kl. 15.00 fredagen den 1 juli 2011 för att sätta igång förlossningen.

Kl. 16.00 lägger de prostaglandin gel som ska verka i sex timmar och sedan få en ny bedömning, jobbig väntan, vi väljer att gå runt lite på söder.
Efter sex timmar har inte mycket hänt förutom att mina dammandragningar ökat och läkaren beslutar att lägga in en ny dos gel. Och jag misströstar och känner att näe det här kommer att ta lång tid, det känns jobbigt.

Kl: 23.35 får jag då andra dosen gel och får sova med ännu mer sammandragningar. Kl 6.00 den 2 juli undersöks jag på nytt och har 1,5 cm lång tapp kvar jämfört med tidigare två så egentligen hade inte mkt mer hänt. Nästa läkare beslutar om att fortsätta med cervixdilatation och jag känner hoppet komma åter, minns att det gick fort då det gjordes med Arvid.

Kl:06.15 sätts en kateter in som fylls med koksaltlösning för att ”lura” livmodertappen om att huvudet trycker på. Den ska dras i då och då, men den ”ploppar” fort ut.

Kl:06.55 får jag antibiotikadropp

09.15 görs amniotomi och fostervattnet är klart och jag känner en lättnad över det då Esters var fullt av mekonium. och nu är jag öppen 2-3 cm och värkarna kommer direkt och är intensiva och täta.

09.40 får jag ryggbedövning. Jag skulle ha fått det innan vattnet togs, men narkosläkaren fick såklart akutlarm så då vart det en stund efter istället. Phuuu, hade varit skönt å fått innan, men jag fick i sista stund ändå :P. Vårt barnmorsketeam var underbara och hade verkligen kollat igenom mina/våra önskemål och gjorde allt de kunde för att följa det. De beställde ryggbedövning i god tid men ja akutlarm rår ingen på.

Einars hjärtljud sjunker drastiskt vid varje värk och går inte tillbaka fort, men återhämtar sig ändock. Barnmorskan kommer in i rummet och lämnar oss inte.
I förlossningsrapporten står ”komplicerade variabler ses inför DR. Berger.
Jag får byta ställning flera ggr för att se om det blir bättre, det blir lite bättre, men ändå så att det påverkar. Värkarna blir nu glesare vilket ju är vanligt vid ryggbedövning och värkstimulerande dropp kopplas på kl: 10.37

kl.11.12 den 2 juli 2011 föds Einar med navelsträngen hårt lindad runt halsen och vi fick förklaringen till varför hjärtljuden sjönk. Han skrek fort och lyckan var total. Han var så fin vår lille gosse.

Jag känner att jag vill göra det igen, jag längtar redan efter fler barn, men nu måste jag nog låta min kropp få vila lite från graviditeter och förlossningar, men ååh som jag längtar. Äntligen fick jag uppleva en underbar förlossning, trots att den hade sina komplikationer. Framförallt ska jag njuta för fullt av de underbara gossarna vi haft lyckan att få.

Ta hand om er alla därute i livet och alla saknade små i himlen.

Vagnpromenad

Jo idag var vi på promenad ute i skogen med vår Carena double swing ("tvillingvagn")
Det gick riktigt bra, den är riktigt skön att köra och funkade bra på upptrampade stigar. Nu är det lite svårt att veta hur det funkar med barn i då minstingen hade magknip och bara skrek och ville bli buren och efter en stund ville ju stora killen gå :) så det slutade ju med att jag drog omkring en tom vagn och hade ett barn i bärsjal och en gåendes bredvid :) Det var en underbar promenad iallafall. Får se om jag får prova samma runda med barn i nästa gång. Vi har ju också gått med vagnen på stan och den är hur skön som helst. Vi är väldigt nöjda, men undrar ju hur vi tänkte?? För vi kan inte dra in vagnen i huset utan att behöva fälla ihop och så, vi har så trång hall ;)
Ja, ja, chassit får stå i förrådet och så får man bära in och ut liggdelen, helt enkelt :)

Att alltid undra och aldrig få veta =0(

Jag funderar ofta och tänker så mycket på vår lilla tjej. Hur skulle vår flicka vara idag? vilken slags personlighet? Lugn och iakttagande som sin pappa eller sprallig och impulsiv som mig?
Ikväll såg jag på so you think you can dance (ett underbart dansprogram på femman) och tårarna kom med tankarna....undrar om Ester skulle tyckt lika mycket om att dansa som mig? Saker som jag älskar att göra funderar jag mycket på om hon också skulle ha gillat och såklart funderar jag på vad hon skulle kunna tänkas ha gillat som jag inte gillar. Det gör så ont att jag aldrig kommer att få följa henne i livet, att jag ska sakna henne under resten av mitt liv. Jag saknar henne så och kärleken är så stor och det smärtar att inte kunna få utlopp för det på det sätt som skulle behövas. Jag öser kärlek över våra pojkar och min man och andra jag älskar. Men man har ju liksom kärlek för var och en och det jag har för Ester spränger mig i bitar ibland, just för att jag inte får pussa och krama henne som jag kan med hennes bröder.
Jag tänker ju såklart ofta även på vad mina killar kommer att tycka om men jag får ju följa dem så jag kommer ju att få se det och har ju redan sett vad de gillar nu, så det är ju inte samma undran.

Idag skulle vi köpa nya blommor och plantera om hos Ester men hittade inget som vi verkligen föll för, det mesta var också överblommat och det såg trist ut, vi hann inte åka runt så mycket heller så det blev inget omplanterande idag :(
Jag vill ju att hon ska ha det fint. Jag är inte så att jag går omkring och får dåligt samvete om vi inte hinner med, för de levande måste gå före skötandet av graven, men när jag inte hinner med som tänkt och önskat som blir jag ledsen och det är för att jag har en längtan dit, att få sitta där en stund och göra fint och ja, det är liksom en plats som är vikt för henne och då blir liksom alla tankar fokuserad på henne, inget annat upptar tiden just då, för jag är där för att tänka på och göra fint för Ester.

Inser att jag just nu har väldigt mycket hormoner i mig och vi är i en omvälvande tid med en ny familjemedlem och då är väldigt känslig, så det är ju naturligt att även Ester tar mer plats igen. Jag känner att familjen är väldigt mkt i fokus, min älskade familj. Jag är så enormt tacksam för det jag har och väldigt lycklig, men min sorg och saknad och framförallt kärlek till min dotter finns ju också och jag vill inte vara utan något av dem. Jag får idag uppleva det jag skulle fått uppleva för 21 månader sedan...Då skulle en liten Ester fått vara med och hjälpa och sköta om en liten lillebror så som Arvid gör med sin lillebror idag. Det är så underbart att se min lilla "stora" pojke vara så mån om sin lillebror. Jag är så ledsen för att Arvid inte fått uppleva sin storasyster så. Nu får jag ju se hur det skulle ha varit och det får mig såklart också att fundera på hur det skulle varit idag om Ester fått leva?? Vi skulle ju haft tre små barn här hemma. Hur skulle det varit med tre fantastiska barn här hemma. Jag kommer ju alltid att ha ett barn för lite här hemma och det spelar ingen roll hur många barn jag får, så kommer jag ju undra hur det skulle varit med 3, 4 , 5 barn. Jag kommer aldrig att få veta hur det skulle varit. Det är så orättvist, smärtsamt och ja hur sjutton ska jag beskriva hur det känns?? Finns egentligen inga ord som kan beskriva det riktigt bra.
Ääh vad svårt det är att beskriva sina känslor och tankar ibland, blir säkert jättesnurrigt inlägg det här.

Lilla Trull har anlänt :)

Ja, så kom då äntligen vår älskade lilla Trull, en lillebror :)
Den 2 juli 11.12 tittade han ut så idag har han redan varit hos oss i en vecka :)
Jag åkte in den fredagen den 1 juli på eftermiddagen för att sättas igång, efter en dos gel trodde läkaren att en till dos gel skulle sätta igång värkar och allt av sig själv... Men se det ville visst inte min kropp. så jag fick sova över och vackert vänta till på lördagen :P
Som jag själv trodde så behövdes en s.k ruschkateter (en slags ballongkateter) som de fyller med vatten som skapar en tryck neråt och får livmodertappen att tro att barnet trycker på. För precis som storebror så låg Trull högt upp och tryckte således inte på.
Men jag ska skriva mer om förlossningen en annan dag, jag är så trött efter många nätter då jag fått ställa klockan för att amma, ge tillägg var tredje timme då lillen har gulsot och vi ville undvika solning. Igår hade det äntligen vänt och vikten börjat öka igen istället för att minska :P det har varit slitigt och jag är väldigt trött....Men åååhhh så lycklig. Han är ljuvlig vår lilla Einar :) Ja Einar blir hans namn :)
Tänk att vi har fått vårt tredje kärleksbarn!!!! Det är fantastisk och jag känner sån vördnad. Tankarna vandrar ofta till våra gossars syster, en älskad liten flicka som borde fått leva här på jorden med oss. Saknaden känns så där extra mycket då ett nytt litet liv har kommit.
Jag älskar så det gör ont, alla mina barn, på jorden och i himlen.