Dåliga samvetet

Jag tänker ständigt på Ester och minnen från då vi kom in på förlossningen och tiden där, spelas som en film, om och om igen för mina ögon. Det smärtar och så mkt att jag måste blockera, jag tillåter mig inte att känna efter utan jag stänger av filmen så fort jag känner den där brännande känslan. Det gör så ont och ibland orkar jag inte gråta. Jag orkar inte för jag är så trött. Jag orkar inte för jag orkar inte vara mamman som mist sitt barn, jag vill inte. Jag känner för att bete mig som ett envist barn och stampa och skrika och lägga mig ner och bara vägra....
Jag avskyr denna maktlöshet, att inte kunna ändra på det omöjliga, nämligen döden.
Vänner har blivit gravida på nytt och jag gratulerar. Visst är jag glad för deras skull men det stinger ändå i mitt hjärta. Jag kan inte hjälpa det. Det gör ont att de ska få ännu ett levande barn (för i min värld så får "alla" andra det) Jag känner avundsjuka på de som får/fått alla sina barn levande. Jag vill ju också ha alla mina barn här. Jag skulle ha två barn springandes/krypandes runt mina ben.
Det stinger fortfarande att se gravida, för det är en sån påminnelse om hur jag själv gick i gravidlyckan och hur den totalt och brutalt grusades sönder :´(
Det gör inte mindre ont med tiden, skillnaden är att man inte får/har tiden att känna den. Jag rusar på och många ggr vänder jag sorgen ryggen medvetet, för den gör för ont. Men jag tar mig tid då och då att verkligen känna, jag sitter och tittar och minns. Jag kan titta på videosnutten, där jag gungar Ester i min famn och sjunger vaggvisa, jag klarar bara en kort mening sen tar gråten över. Det är smärtsamt och det känns som jag var där åter, det känns inte alls långt borta.
Tiden läker inga sår, tiden går bara och ger en mindre tid helt enkelt.
Jag vill så gärna göra det där fina fotoalbumet jag har i mitt huvud om Ester. Men det är så tungt, det gör så ont. Det tar på krafterna och jag har inte haft orken och det dåliga samvetet gnager i mig. Varken Ester eller Arvid har ngt fotoalbum...Dåliga samvete sluta jaga mig.

Jessica

På is...

Japp, vi lägger husköp på is. Jag vet, vi har velat fram och tillbaka. Nu kommer räntorna att stiga och det råder olika meningar om hur mkt, om vi skulle bygga så vet vi ju inte vad räntan kommer ligga på när huset väl är klart, det känns för osäkert. Vi har vänt ut och in på oss själva och funderat på alla möjliga scenarion. Vi kom fram till att vi faktiskt bor bra. Om de skulle höja hyran rätt mkt här där vi bor så har vi samma kostnad som de flesta andra, vi bor vääldigt billigt just nu.Så om vi bor kvar, kan vi spara lite mer, byta ut en bil (som verkligen skulle behövas) och även köpa lite möbler och ja det kostar ju att köpa grejer till ett växande barn. Jag kan även vara hemma lite längre då vi inte behöver ta ut så mkt fp...Så vi känner att även om vi hittat en jättehärlig tomt och allt så kommer nog fler chanser och som sagt det är ju ingen brådska med att flytta.
Så nu fortsätter vi att vara hyresgäster...

Jessica

Väntans tider...

Ja, det är mycket sånt nu...
Vi ska ta en massa beslut och sedan är det bara att vänta på att vårt hus ska bli klart och komma..

Det jag väntar mest på just nu är fina Liams syskon. Jag hoppas på att det blir redan imorgon. Tänker på er Sofia, massor av kärlek och kraft till er.

Det är så häftigt att vänta på en förlossning, en person man väntat så länge på ska komma ut och äntligen ska man få se den perfekta lilla varelsen som man bara har känt på insidan och som buffat utåt så världen härute kan se och känna.
Det är alltid speciellt, men för mig är det extra speciellt med syskon till små änglar i himlen. Dessa syskon är efterlängtade på ett helt annat sätt i sina familjer än familjer som fått behålla alla sina barn. Vi är ett gäng mammor på nätet som haft kontakt och dessa mammor är så speciella för mig och jag gråter då de gråter och gläds med dem när de är glada. Jag väntar och längtar efter alla dessa syskon och de syskon som ännu inte flyttat in i magen på sina speciella mammor.
Det måste gå bra för oss alla, vi har haft nog med sorg.

Här kommer en bild på mina älskade barn

Tvära kast!

Oj, oj, oj här hemma är det tvära kast, ena dagen ska vi bygga hus och nästa så ska vi det inte. Men de senaste dagarna lutar det faktiskt till att vi bygger vårt nya hem trots allt. Läskigt är det och mycket pengar att låna. Jag är livrädd att vi ska få problem med bygget och att vi ska känna att det är övermäktigt. Vi känner dock att läget nog aldrig blir bättre, varken ekonomiskt eller tidsmässigt. En del spår att huspriserna kan gå ner, andra att de stannar upp, finansinspektionen vill ändra så att man max får låna 70-90% vilket det blir vet man alltså inte idag. Det betyder att går det igenom och huspriserna i Stockholm "endast" stannar av så kommer inte vi att ha råd att köpa hus på många år. Det är dock husbrist i Stockholm och jag tvivlar på att huspriserna kommer att stanna av särskilt länge, men det är min teori. Vi har också hittat en fin tomt i ett mysigt område där vi verkligen se oss själva bo. Så nu räknar och räknar vi och tittar runt.

Ngt som inte alls kommer särskilt lägligt är ett annat inköp vi måste göra...Nämligen en ny madrass till mig, jag har så fruktansvärt ont i ryggen och har haft väldigt länge och det är värst om morgonen så madrassen jag har nu är ju inte bra och jag kan inte gå och ha så här ont. Så i dag ska vi köpa en ny madrass till mig och så ska jag ligga på spikmatta och så behöver jag börja träna upp mag och ryggmuskler.

Håll tummarna åt oss nu att vi får lån och att vi lyckas bygga ett hus som inte kommer att kosta oss allt för mkt att bo i.

Jessica

Det blir nog så...

att vi får lägga husplanerna på is, vi får säga upp reservationen på tomten och vänta. Vi har inte råd men framförallt så har vi inte energin. Det var bara ett ögonblick sedan vi förlorade Ester och vi har levt i sorg, vi har väntat på lilla Arvid och det var 9 tuffa månader och även då han kommit levande ut till oss så var rädslan ändå stor att vi inte skulle få behålla honom. Vi har helt enkelt inte orken att dra ett sånt stort projekt som att bygga ett nytt hus och anlägga trädgård från start. Arvid förtjänar två pigga föräldrar som orkar med. Vi får hoppas att vi med tiden kan få vårt egna hus, vi ska iallafall flytta om några år, det har vi bestämt. Det känns iallafall skönt att ha bestämt sig och jag känner mig lugnare inombords.

Frid åt alla, kram Jessica

Jag behöver mer tid

Ja, vi går ju i tankar på att bygga hus, men ekonomin är ganska begränsad och ja vad säger man vi får helt enkelt välja ett enklare hus. Älvsbyhus är prisvärda och ngt vi skulle ha råd med, men så ska de vara med på kalla fakta och många har råkat illa ut, så hmm nej vi vågar inte..Funderar på alternativ och söker vidare. Vi som beställt en geoteknisk undersökning på tomten vi reserverat en undersökning som inte alls är gratis på långa vägar :(
Smålandsvillan verkar också ha prisvärda hus, men de har ju varit nära konkurs senast 2009, vågar man? Vet ingen som har erfarenhet av dem heller. Hjälp vad läskigt detta känns, det är ju så mkt pengar, tänk om man hamnar i skiten ekonomiskt?
Tänk om vi måste ge upp denna dröm? Då har vi slängt pengar i sjön. Jäkla skit. Inte har man mycket tid för att leta, ringa runt och fundera heller med en liten som behöver så mkt av vår tid. Det är ju mkt honom vi tänker på. Vi vill bo bra, i bra område, där han kan hitta lekkamrater och ha nära till dem och sedan få en bra förskola och skola.

Jag hinner inte med allt känner jag. Jag skulle också behöva mer tid för att få verkligen minnas och tänka på Ester. Jag har fortfarande inte gjort hennes minnesalbum som jag så gärna vill göra. Men jag får så korta upphuggna stunder p dagarna och på kvällarna somnar lillen så sent och jag är liksom lite för trött och har även annat jag "måste" hinna. Jag behöver få blogga av mig, jag behöver få bara sitta och glo.....
Jag har inte heller påbörjat ngt album till lillskrutt och inte antecknat alla hans framsteg som jag från början tänkt och jag har redan glömt massor :(
Det är bara att inse att jag hinner inte allt som jag skulle vilja och får välja bort en del. Å andra sidan jag har inget album där det står när jag kunde allt och så och jag klarar mig fint ;) Lite kommer jag ju ihåg och kan föra in. Jag får vara glad över att jag fotat en del första gångs saker och har datum på dem.
Jag måste ta tag i att börja med album snart..Men just nu så är det ju hus som är prio för snart kommer mäklaren vara på oss och att köpa tomten och så och vi behöver veta vilket hus vi ska ha.
Åh vad jag önskar att ngn kunde säga vad som komma skall och säga vad som blir bäst ekonomiskt, att vi bara kan hitta drömhuset till ett bra pris.
Kan jag inte få lite mer timmar så jag kan göra alla album mm...
Jösses vilka stora önskemål jag har, men jag tycker fasen jag kan vi lite igenom, då den största önskan jag har aldrig kommer att slå in nämligen att få min Ester tillbaka :(

Ha det bra ute i livet...kram från en grubblande Jessica

hus, eller inte hus, vad för slags hus, tomt?? geotekninska undersökningar mm..

Hjälp!!!
Idag har vi tittat på ett befintligt hus och det var inte alls ngt för oss och sen på tomt.
Det fanns flera tomter och alla sina fördelar och nackdelar. Den som hade det läget vi gillade bäst var de osäkra på själva marken och rådde oss att göra en geoteknisk undersökning av så de kan se hur långt ner det är till berg för att påla upp huset med...Den undersökningen får vi ju bekosta själva och tänk om det då visar sig bli alltför kostsamt? Men ändå var det verkligen så när vi stod där på tomten att åh här ska vi blicka ut sen....Ja så den tomten har vi reserverat, vi fick också ha en reservtomt utifall att det efter undersökningen visar sig kosta för mkt att påla....Men då har vi slängt massor av pengar i sjön känns det som...
Nu kollar vi på firmor som pålar och kan göra undersökningar och så kollar vi på olika hus och planritningar och huvet bara snurrar och det känns skitläskigt!
Nu är jag så jäkla trött så jag måste gå och lägga mig.
Kram på er som orkar läsa min blogg

Jag har fastnat...

....för digtal scrapbooking!
Det är jättekul och man kan göra såå mkt fint.
Jag är inte jättehaj på det och det finns så mkt finesser i programmet som jag inte kan, men man lär sig väl på vägen..
Tanken är att jag ska beställa en fotobok med det jag gjort sen och jag tror att det kommer att bli super. Nu ska jag äntligen göra den där fina boken om Ester som jag så länge tänkt göra. Jag har gjort ett par stycken, men det tar lite tid.
Jag ska lägga in det här så fort jag kan.

Dagarna de går, nästa vecka firar jag och maken 14 som par (7 år som gifta i sommar) och på samma dag blir lillparveln 6 månader...jösses så tiden springer.
Jag och maken går och funderar på att köpa hus, men är det rätt tid och bla, bla, bla, jag blir alldeles snurrig i huvudet av allt funderande.
Ooops nu vaknade lillprinsen, forts kommer....

Namnsdag

Idag är det namnsdag för det vackraste namn jag vet och det betyder att den vackraste lilla flicka jag vet har namnsdag, min Ester!
Idag har jag ändå lite bättre. jag har gråtit ut ett par dgr då sorgen känts extra tung. Jag tror att det är så mkt den senaste tiden som liksom dragit upp den där taggtråden i hjärtat så jag blödit lite extra mycket. Lillebror har döpts och det är stort och ngt jag hade sett fram emot att få göra med Ester, jag gick ju och planerade det där mot slutet av graviditeten med henne. Så fick vi aldrig döpa henne. Igår skulle hon ha blivit 1 1/2 igår och så idag namnsdagen.
Idag satte vi små liljor i gravrabatten och rensade upp lite + att hon fick lite rosa rosor som matchade hennes rosa kanin. Idag kunde jag finna en viss ro av att få göra lite fint för henne.

Annars har denna dag gått alldeles för fort känner jag. Jag behöver mer timmar på dygnet.

Nu ska jag göra iordning mig för att gå och lägg mig, så jag orkar medmorgondagen =0)
Kram på er därute i cybern

Vår lilla Sessa!

Idag skulle Ester vara 1 1/2 år gammal. Undrar om hon skulle haft kvar sina lockar?
Undrar hur hon skulle dofta? Hur skulle hennes fina små händer kännas? Skulle hon klappa mig gosigt på kinderna, som hennes lillebror gör?
Så mycket undringar, så mycket som jag saknar och önskar att jag fick uppleva med henne.
Kommer det alltid att göra så här helvetiskt ont?
Jag vill inte vara en mamma med ett barn i himlen, jag vill ha dem på jorden, att få visa min kärlek och känna dem fysiskt. Jag vill inte vara en mamma som mist sitt barn.

FAN! FAN! FAN!

sorgen......

Sorgen drog ner mig djupt ikväll. Den ligger alltid där och lurar och många ggr trycker jag ner den, för jag orkar inte alltid. Ikväll behövde den få sin tid och komma upp till ytan.
Jag tror att för någon som inte fått uppleva en sådan fruktansvärd förlust, är det väldigt svårt att förstå...Svårt att förstå att jag är lycklig men samtidigt så otroligt ledsen. Jag är lycklig för att jag fick Ester och jag är lycklig för att vi har fått Arvid, det är jag lycklig för varje stund..Men det betyder inte att jag inte samtidigt är väldigt ledsen.
Jag har fått höra att jag verkar må så bra och ja, det gör jag, jag mår så bra som jag kan göra i livet med den sorg jag bär på. Jag är lycklig och ledsen på samma gång. Men jag visar inte den sorg som bränner inombords. När jag får min egna tid så är det så mkt som jag ska hinna med, som att blogga och sköta om mig och i det innefattar också att sköta om sorgen i mig, det är ju faktiskt en del av mig. Som ikväll då har jag tittat på minnesfilmen jag gjort för Ester och lyssnat på hennes hjärtljud och gråtit..för det gör så fruktansvärt ont.

Jag är fruktansvärt tacksam för att vi har älskade lilla Arvid hos oss, det går inte att beskriva, precis som jag inte kan beskriva hur ont det gör att inte ha Ester hos oss.

Låt mig få gråta, det gör ju så ont :´(

Babysim

Jag velade länge innan jag anmälde Arvid till babysim, så länge att vi faktiskt missade en runda. Men det känns som att det var bra tid å börja, när vi väl gjorde det. Jag avskyr badhus och känner mig inte bekväm med att byta om eller duscha näck inför folk. Inte blir det bättre i.o.m att jag är kraftigt överviktig. Men Arvid har fullkomligt älskat att bada i sin balja och vill leka med vattnet då vi står vi diskhon, så jag ville att han skulle få gå på babysim. Så jag går obekväm in och byter om och har mig, men i bassängen är allt bortblåst och jag njuter av att se hur vår lilla kille njuter och har kul i vattnet.
Jag tänker faktiskt bjuda på en bild t.o.m. =0)

Inte som jag befarat...

Arvids dopdag var ju just Arvids dag, men när man har en storasyster som inte syns att hon är med då hon inte är med fysiskt, så känns det viktigt för oss att hon nämns så att det tydliggörs att hon är med. Precis så gjorde prästen vid Arvids dop. Han började dopet med att prata om att vi var i en gammal kyrka där många upplevt det största av lyckor och de största av sorger och att vi ju vet vad det innebär och talade sen om vår Ester och att hon var med oss där och alltid. Efter det skulle jag sjunga en sång till Arvid, ja ni kan ju tänka er hur det gick, med gråten i halsen och det känslomässiga i att sjunga för sitt barn.Men det kändes bra ändå, jag sjöng ju för Arvid och ingen annan och han bryr sig inte om att mamma får kråkröst lite då och då ;)
Våra nära och kära tyckte att det var så fint att Ester nämndes och tyckte att man riktigt kunde känna hennes närvaro. Flera hade besökt graven innan dopakten och flera hade lämnat små gåvor till storasyster såsom ljus och rosor. Efter dopakten gick jag, Arvid och min fina vän till Ester och lämnade en rosa kanin där det stod "min älskling" på. Jag blev så rörd över alla gåvor och hur alla nämner henne och minns henne trots att många aldrig sett henne mer än då jag gick med magen och på kort efteråt.
Jag njuter av allt vi får uppleva och göra med och för Arvid såsom att få ha dop =0) men det är ju också en påminnelse om det som vi och Ester aldrig fick eller får och det gör ont. Men sorgen finns där och kommer alltid att göra det och den får finnas där, den är en del av mig/oss och jag skulle aldrig vilja förtränga den, för det kan inte var på ngt annat vis då hon inte finns vid liv.
Men än så länge har det jag befarat inte inträffat iallafall inte bland de som verkligen bryr sig om oss...Ester har inte glömts bort och ingen förväntar sig eller tror att vi ska "komma över" henne och hon nämns och vi får prata om henne hur mkt vi vill.
Jag skattar mig lycklig att få ha såna människor omkring mig för de behövs när man måste leva med det omöjliga..sorgen och saknaden efter sitt barn.

Kärlek till er alla // Jessica

Dop!!!

Igår den 20 mars, döptes vår älskade lilla Arvid.
Det var en underbart solig dag och Arvid sken ikapp med solen =0)
Vår fina präst Lars som genomförde namnceremoni för Ester och även hennes begravning och varit ett stort stöd för oss, var nu den som döpte Esters lillebror.
Dopakten var så fin och kärleksfull och Lars sa så mkt fint och var så personlig. Arvid var exemplarisk och glad hela dagen. Våra familjer och vänner bjöd på sig själva och dagen det var verkligen en underbar dag.
Jag sjöng och det gick inte så bra då jag vara alldeles gråtfärdig efter att Lars pratat så fint om att vi i kyrkan vi var, genomgått de största av lyckor och de största av sorg. Men det gjorde inget, jag är nöjd ändå. Jag var och är nöjd med hur dopklänningen blev, trots att jag tänkt den helt annorlunda från början =0) (Bild kommer snart...)
Maten gick åt även om det alltid lämnas lite, för ingen vill vara den som tar det sista ;)
Men bullar och kakor blev det huuur mkt som helst över....Ja ja så kan det bli.
Arvid har fått sån fin gudmor och gudfar som jag vet kommer att finnas för honom genom livet. Han fick så fina dopgåvor av alla och jag är så rörd och lycklig över alla fina människor som finns i vårat liv.

Idag har vi varit på babysim för andra gången och Arvid hade lika roligt som förra gången =0). Han är verkligen som en fisk i vattnet, han sprattlar med benen och armarna. Vi kommer verkligen att fortsätta med detta.

Nu är det för länge sen sovdags, jag måste blri bättre på det så att jag få fler timmars sömn på raken utan avbrott. Återkommer med bilder....

Här kommer de..
Så här blev den egensydda klänningen:



Glad kille


Kramis

sovning, 5 minutersmetod eller vad??

Ja, jag har insett att jag nog är en curlingmamma. Jag har så svårt för att låta min prins vara ledsen. Jag vet ju att man måste få vara på dåligt humör ibland och skrika och vara ledsen eller arg. Det får prinsen också, men jag har svårt för det då han är trött, då vill jag ju hjälpa honom. På bvc pratades det om att det är bra om man lär barnen att somna in själva nu i Arvids ålder. Jaha, svarade jag och så visade hon ngn folder och pratade om 5 minuters metoden och hur jag "skulle" göra. Men jag fixar inte 5 minuters metoden, jag fixar inte att höra hur han vrålar och gråter, de tar ingen skada får man höra, men vet man verkligen det? Han förstår ju inte varför han inte kan få närhet när han är så trött och ska somna in och egentligen så förstår nog inte jag heller det.
Samtidigt som jag har så svårt för 5 minutersmetoden, så funderar jag ju på hur det ska bli längre fram...Gör jag mig en björntjänst om jag inte gör det? måste jag till med ännu värre metoder sen annars?
Usch, de tär inte lätt. Tänk vad lätt det vore om man bara kunde lägga sitt barn i sin säng och så somnade de så sött utan några hemska metoder och massa hysteriska, superledsna skrik.
Ja ja jag ska läsa foldern och lite andra tips om att få sitt barn att somna själv, så får jag se hur jag/vi gör.
Det jag vill är att mitt barn ska må bra och ibland behöver man fundera lite och resonera sig ram till hur man gör bäst för att han ska må så bra som möjligt.

Må så gott därute // Jessica

tjejigt och killigt

Ja, alltså jag är lite trött på att det ska delas så mkt på det och att det ibland är så tråkiga färger på killkläder. Arvid fick massor av kläder av vänner och familj då han kom och av en vän fick han röd muminbody och så röd/lila randiga byxor till och ha när så fin i det. Säkert tycker många att det är tjejjigt, men det skiter jag i.
Häromdagen gick vi i affären och jag fastnade för en body med bondgårdsmotiv på, den är ju för tjejer säger maken då...VA!? sa jag, varför då? Jo den hänge bland en massa tjejkläder, jaha säger jag, jag tycker att den är fin och den kommer att passa så fint till sommaren och jo det tyckte ju han med så den fick följa med oss hem ;)
Jag ska fota den och lägga in här så får ni se, jag tycker att den är urfin.
Nu ska jag kämpa vidare med att sy på dopklänningen (vad har jag gett mig in på ??? :/ ha ha ha )

Kram kram Jessica

Vinter!

Jag älskar vintern då det är snö och lagom kallt. Årets vinter har varit helt underbart även om det ibland varit så kallt att jag inte tyckt att det är så lämpligt att gå ut med älskade lillaknodd och då har jag väl surat lite ;)
Jag är nog så att jag mår som bäst när varje årstid får vara som den borde, för då är naturen så vacker så det gör ont.
Vad händer annars i livet då. Jo, jag har haft en stort uppehåll med arbetet att sy dopklänning, men det är så lite kvar så jag ska ta tag i det vilken dag som helst ;). Känner jag mig själv rätt så sitter jag i sista stund och gör det ;) Hm jag ska nog fota den och lägga upp här, ännu en sak på att göra listan. Ännu en sak med mig, jag har så mycket idéer och projekt för mig jämt och jag hinner liksom aldrig ikapp allt jag vill göra, för jag får nya idéer hela tiden. Undrar om jag är lite väl kreativ av mig.
Livet är rätt bra just nu. Jag njuter av vår lilla Arvid. Jag känner mig så lycklig över att han får ligga i min famn och vila tryggt. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad över det, för jag vet hur det är att sakna det. Jag saknar alltid min Ester, men min famn är inte längre tom, den är fylld av Esters lillebror och det tror jag att Ester ler över däruppe i himlen.

Jessica

Att få tiden att räcka till....

Att ha barn är tidskrävande och det visste jag ju redan innan vår lilla kille kom. Allt man brukar/ade göra hinns liksom inte med för man har en älskad liten som behöver en. Sömnen är som den är, ganska mycket mindre än tidigare ;) men jag tycker absolut att det fungerar för det mesta.
Bloggen har inte varit prioriterad på ett tag, men jag ska försöka ta mig mer tid för den nu.
Imorgon på självaste alla hjärtansdag blir vår älskling 4 månader!!!
Så mycket som har hänt på dessa fyra månader det är inte klokt. Lilla A är så stark och "vaken" Han kommunicerar och har så mycket ljud för sig, han känner på allt och sträcker sig efter allt intressant. Han har ett tag visat intresse för när vi äter så nu har vi introducerat gröt och det går jättebra. I veckan har jag tänk koka och frysa in smakisar så vi kan börja med det också.
Makalöst att en sån liten kille kan kännas så stor.
Vi planerar inför dop nu också som ska ske i slutet av mars. Så roligt att få håla dop =0). Jag är i full färd med att sy dopklänningen och den är snart klar. Jag syr lite då och då, men det är väldig tlite kvar nu =0)

Häromdagen när jag hade min lille sovandes i min famn, fick jag sån flashback från då jag hade Ester i min famn, men då hördes inget härligt snusande i mitt öra, tårarna rann kopiöst och hjärtat revs sönder av den där taggtråden som för alltid är intrasslad där i. Jag hade två tunga dgr då jag var så ledsen. Självkalrt är jag ändå så fantastiskt lycklig mitt i allt det, jag har ju min solstråle hos mig.
Jag sitter ofta och förundras över att han är hos mig, och hur lycklig jag ändå kan vara igen.

Nu är jag så trött och ögonen går i kors så jag får skriva mer en annan dag.

Kram // Jessica

Nytt år!

Jahopp så var det ett nytt år. 2010!

2008 började med sån lycka, jag blev gravid och Ester kom, men hon fick inte stanna så året slutade i katastrofal sorg.
2009 började därmed i denna katastrofala sorg en kom Arvid och 2009 fick ett härligt slut.
Nu börjar 2010 väldigt bra, med en härlig liten kille i vårt hem och jag hoppas att detta år får bli ett år som är bra hela året.

Saknaden efter Ester kommer ju alltid att finnas och dra ner mig extra djupt ibland, men det är ju en del av mig nu och jag bär även så mycket glädje i det för kärleken och stoltheten över henne är ju också alltid med.

Jag vill försöka njuta mer av livet igen, våga mig på saker i livet igen.

Idag känns det som att jag välkomnar 2010 och lovar mig själv en massa, men det håller jag för mig själv ;)

Gott nytt år önskar jag alla och en massa lycka!

Julmirakel

Nu i juletider så visas det väldigt mkt filmer där det sker en massa mirakel, familjer som återförenas och så. Jag har ju alltid älskat såna filmer kring jul, i år gråter jag mer än vanligt. Mitt mirakel, min älskade dotter kommer inte att återförenas med mig i detta liv. Usch vad det river i mitt hjärta.
Jag håller mitt andra älskade hjärta i min famn och säger hur mycket jag älskar honom och hur glad jag är för att han är här. Min lilla gosse, som jag får hålla om, varje dag. Det är en märklig känsla att vara så lycklig samtidigt som sorgen rider i en. Det går liksom inte att värja sorgen som kommer, för varje lyckokänsla jag känner för allt jag upplever med Arvid så känner jag ju sorg för att Ester inte fick/får det och vi inte får det med henne.

Men tänk att jag kan se på vår älskade lille kille hela tiden, pussa honom och skratta med honom då han skrattar och ja jag fäller också tårar när jag inte lyckas trösta honom.

Livet är märkligt!
kärlek till er som läser // Jessica