Jag tänkte att jag skulle berätta lite om Ester och vad som hände.
Jag blev fort gravid när vi väl försökte, redan efter andra ordentliga försöket. Lyckan var total. Men visst var vi oroliga, oroliga för utomkvedshavandeskap och missfall...Vi våndades de första tolv veckorna och jag var även orolig efter då vänner omkring mig faktiskt mist barn efter v.17.
Graviditeten pågick och allt såg bara jättebra ut och man började våga tro och framförallt så blev längtan och förväntan större med tiden.
Den 29/9 2008 (v.40+1)var jag hos bm och allt såg jättebra ut, hjärtljuden hördes högt upp i magen så det blev ett ultraljud bara för att dubbelkolla så att "Pyret" inte hastigt och lustigt vänt sig. Bm var säker på att hon känt huvet nertill och att bebben ej var ruckbar...Men för säkerhets skull, "Pyret" låg så fint med huvudet neråt så antagligen skulle det bli en stor eller lång bebis. Trött som sjutton var jag men så himla glad.
På natten hade jag som magknip eller det kändes som att jag var hård i magen och satt en stund på toan...Men nej inget kom. Tidigt på morgonen vaknade jag av värkar...Okej jag visste ju att man ska ha dem tätt, som mest fem minuter emellan innan man ringer in...Jag låg och täknkte på att andas och lät maken få sova, antagligen skulle han hinna jobba sitt dagpass innan det var dags tänkte jag. När han vaknade så berättade jag att idag är det dags....Han blev så glad och jaha ska jag ringa jobbet då, nej du kan åk aoch jobba sa jag och försökte hålla mig lugn.
Runt lunchtid så hade jag haft fem minuter emellan värkarna ett tag och jag tyckte att de började bli "längre" så jag ringde in till BB. Det var fullt på de två närmast liggande sjukhusen så vi fick åka in till stan.
Vi åker in, spända, nervösa, förväntasfulla och glada. Vl inne på BB visas vi in i ett mottagningsrum och undersköterskan ska lägga ctg och värkavläsare på magen. Hon hittar inte bebisen hjärtljud, hon hämtar en barnmorska som inte heller hittar några hjärtljud. Paniken stiger i mig och jag kvider. Bm springer och hämtar läkare och ultraljudsmaskin då hon ser hur panikslagen jag blir, för att "fortare hitta hjärtat" som hon sa. Jag ser på skärmen det jag inte vill se.... Det är alldeles stilla, jag gråter, den är död ( vi visste inte vilket kön det var) Det ser inte bra ut säger läkaren. In kommer nästa läkare som då vänder skärmen så att jag inte ser, då hon ser hur förtvivlad jag är. Efter ngn minut -Nej! Ända tills det Nejet så hoppades jag så att jag sett fel, att alla sett fel. Jag grät och min man och jag omfamnade varandra. Nej, nej , nej skrek det inom mig, det måste vara fel, det kan inte vara sant. Det var som att se en film, det händer inte oss.
vi fick ta prover och jag fick inte låsa dörren då jag gick på toaletten själv.
Min avärkar avtog av chocken och allt tumult som var och jag minns alla frågor som haglade, När kände du bebisen sist? o.s.v. I det läget kunde jag ju inte minnas någonting.
Värkarna kom igång igen efter en stund och jag fick ligga där och vänta tills det var dags att föda vårt älskade barn. Jag var helt borta, tårarna rann och sorgen rev i mig. Jag fick bra smärtlindring, men inget kunde ju ta bort smärtan i hjärtat och själen.
Jag ringde min mamma och grät och sa att det blir en ängel...........En ängel till himlen. Jag försökte prata men fick sen så ont av värkarna och sa att jag skulle ringa sen.
Omkring 22.15 så var jag helt öppen och då kände jag att jag behövde krysta och 22.44 så kom hon äntligen ut, vår älskade dotter.
Jag fick upp henne på mitt bröst och hon var så fin. -Lilla hjärtat, Lilla gumman var de första orden jag sa. Hon var så ljuvlig och jag kunde inte få nog av henne.
Varför? Varför? togs hon bort från oss. Sedan fick även pappa hålla och det gjorde så ont att se hans tårar falla, hur varsamt och ömt han höll vår kärlek. Det var så vackert, min man och vår dotter, så vackert och smärtsamt.
Sedan blev Ester vägd och mätt och hon vägde 3540 gr och var 54 cm lång. Så visst hade bm rätt i att hon bebisen skulle bli stor eller lång.
Vi höll henne mer och det kände som om tiden stod stilla men plötsligt var det mitt i natten och vi försökte sova. Vi hörde hur ngn skrek och sen kom det där ljuvliga babyskriket, det skrik som vår dotter inte fick ge, vi fick aldrig höra vårt barn.
Konstigt nog somnade jag efter ett tag. Jag var väl helt slut då jag varit vaken runt ett dygn och endast ätit de traditionella smörgåsarna man får då man fött sitt barn. Vi vaknade tidigt på morgonen och insåg att det inte var en dröm, vi levde nu i en mardröm. Vi ville inte ringa på klockan, vi ville ingenting. Vi fick byta från förlossningsalen till ett bb rum. Vi hade Ester hos oss i omgångar och fotade och höll om, sjöng, grät och berättade hur mycket vi älskade henne.
Våra underbara sköterskor som var med på förlossningen hade gjort så fint hand och fotavtryck av Ester och klippt av en fin hårlock. På sjukhuset levde vi i en bubbla och hela tiden "hopapdes" jag på att de skulle komma in med henne alldeles levande och säga att de hade fel. Men nej tyvärr var mardrömmen vår verklighet. Vi hade förlorat vår dotter, vår kärlke, det vackraste vi fått i livet.
Vi hade den 2:a oktober namnceremoni för Ester då hon namngavs. Med på ceremonin var Esters mormor, min bästa vän och farfar med fru. Vår underbara präst var även med på Esters begravning som ägde rum den 4 november. Begravningen blev fin och kärlkesfull och såklart även smärtsam. Men vi gav henne det finaste vi kunde ge.
I efterhand fick vi ju veta att Moderkakan och hinnorna var infekterade antagligen av en bakterie, vilken kunde tyvärr inte finna. Ester dog av syrebrist, troligtvis så la moderkakan av då den inte orkade med värkarna. Kan inte ens beskriva hur bittert det känns. Hade jag kollats så hade man kunnat förhindra det.
Ester du är så älskad och saknad, hela mitt väsen värker efter dig. jag älskar dig, hjärtat mitt
-kopia.gif)
for-webben.gif)
