Ester!!!!

Ester mitt älskade hjärta!
Idag är det din tio månaders dag. För tio månader sedan brast mitt hjärta. Ditt hjärta stod still och det kändes som om mitt också stannade.
Jag har varit med om mycket i mitt liv som orsakat så mycket smärta, men jag har aldrig känt sån smärta som jag gjorde då och som är kvar än idag.
Idag har din pappa och jag gråtit så mycket, vi saknar dig så oändligt mycket, ord kan inte beskriva saknaden, smärtan, kärleken och den fruktansvärda förtvivlan som bor i våra hjärtan. Oftast gråter jag i min ensamhet och här hemma med din pappa. Jag visar sällan hur ont det gör i mig, det syns inte på mig så ofta, jag är tyvärr mästare på att dölja.

Det är så ofattbart stort att få ett barn och så ofattbart smärtsamt att förlora det man älskar mest. Ibland förtränger jag det, jag kan berätta och prata om dig utan att fälla en tår, det är som om jag berättar en historia men så slår det mig att det är ju dig jag pratar om, mitt barn, min älskade dotter, jag har förlorat dig!!!
Nej!!!!!!!!!
Jag minns då vi efter första natten på bb fick dig inrullad till oss på nytt, hur jag sken upp och stoltheten vällde upp och hoppet fanns att du levde...Men nej du levde fortfarande inte. Vi grät och grät, höll dig, smekte och pussade dig. Jag minns hur jag sa till mig själv, NJUT, jag visste ju någonstans i mig att vi hade så kort tid,, jag försökte stundtals hålla tårarna borta så att jag skulle kunna se dig bättre och inte förhindras av tårarnas dimma. Jag ville minnas varje detalj. Jag minns din lukt, den där älskade bebislukten. Jag berättade hela tiden hur mycket jag älskar dig, jag sjöng för dig. Jag försökte säga hej då på den korta tid vi hade. Varje dag som går, säger jag till dig att jag älskar dig och att jag saknar dig. Jag har också insett att jag inte har sagt hej då, jag kommer aldrig att göra det för du finns alltid i mig, hos oss. Så länge jag lever så finns du. Du finns inom mig. Jag saknar dig!

Jag vill slita bort denna smärta, jag sliter i taggtråden som sitter i mitt hjärta, jag drar och drar men det slutar aldrig, hjärtat slits och slits, blir slamsor, trasor och jag blöder...jag förblöder. Jag vet att smärtan är ju för att vi inte fick behålla dig och den är för alltid en del av mig nu och jag försöker varje dag att lära mig leva med den. Jag får försöka pussla ihop mitt hjärtas slamsor med taggtråden(sorgen) i den.
Jag har idag levt med saknaden efter dig längre än tiden då jag levde med dig. Jag kan inte förstå hur tiden kunnat gå och att jag fortfarande lever.
När jag sitter och tittar på bilderna på dig och oss så gör det så ont. Jag är tillbaka i tiden, jag är på bb. Att se smärtan i våra ansikten på bilderna är obeskrivbar, men jag kan också se KÄRLEKEN och stoltheten.
Bilden av där vi bär dig i kistan för att fira ner dig i vår familjegrav är så fel, det är inte så det ska vara.


Mycket kan man ändra på, men här står vi maktlösa. Att ta bort smärtan efter ett förlorat barn, går inte och den som tror det är galen.

JAG ÄLSKAR DIG ESTER, ORDEN RÄCKER INTE TILL OCH SAKNAD ÄR INTE HELLER ETT TILLRÄCKLIGT STARK ORD FÖR VAD JAG KÄNNER...MEN VET ATT DIN PAPPA OCH JAG ÄLSKAR DIG OCH BÄR DIG MED OSS I EVGIHET!

GRATTIS PÅ DIN TIOMÅNADERS DAG!!!

Mamma Jessica

Handla kläder till lillebror och en önskan om att få göra det till Ester också.

Vi var i dagarna och handlade lite kläder till lillebror.
Vi hade ju köpt lite kläder till Ester inför ankomsten. Vi valde medvetet att inte köpa så mycket då vi tänkte att vi kunde handla i efterhand då vi skulle veta hur stor vår bebbe var och även vilket kön det var. Inte alltid så kul med så neutrala kläder. Så med andra ord behövs det fyllas på nu och så ville vi att vissa kläder skulle förbli bara Esters, de är ju minnen om drömmarna och längtan till henne och vi vill spara dem i hennes minneslåda. Några klädesplagg ska lillebror dock få ärva...
Iallafall så var det roligt att handla till lillebror och vi valde blått, grönt, svart och vitt bl.a. Sen såg jag en klänning på en ställning och det högg i hjärtat. Jag ville ju få handla till vår älskade Ester också, hon skulle ju också behöva nya kläder.
Jag vet, det är så här vårt liv är nu, att leva med det dubbla hela tiden. Det som skulle varit, saknaden och längtan efter det som aldrig kan bli. Lyckan och sorgen går hand i hand just nu, lycka över att lillebror växer i mig just nu och sorgen över att Ester inte lever med oss. Men kärleken för dem båda är så stor och alltid med.

Idag har jag pysslat lite med lillebrors kläder och så har jag också pysslat med Esters minneslåda....Mina älskade barn, jag pysslar om/för dem på det sätt jag kan.

Förövrigt har jag idag klippt makens hår, plockat svarta vinbär, promenerat i skogen, tvättat o.s.v.........

Här kommer en bild på Esters minneslåda



Bilder på några av lillebrors kläder, mycket randigt i år ;)







Kram från Jessica fylld av kärlek

Vi har gått in i en ny vecka!

Ja, det låter ju knäppt att jag skriver att vi gått in i en ny vecka på en torsdag, men då det gäller lillebror i magen så har vi det. Vi är nu i v.27, vilket betyder att vi gått 26 hela veckor i graviditeten. Jag kan själv knappt förstå det, att vi gått så långt och samtidigt så känns det så långt kvar. Det är så tärande att vara så orolig, men visst försöker vi njuta också, för det gör man när magen rör sig och man känner av den lille i magen. Då kan vi känna hopp om att han kanske får komma ut levande till oss och leva här på jorden. Igår(onsdag) inhandlade vi de första "lillebrorkläderna" Ja kläder som inte är ärvda utan köpta enbart för Lillebror. Vi har hela tiden känt att även lillebror ska få saker som är köpta bara för honom, som är förknippade med förväntningarna inför hans ankomst. Vi är ju glada för alla de minnen vi har kvar av Ester och alla inköp som bar så mycket förhoppningar och drömmar. Vi vill ha det till båda våra älskade barn. Om lillebror inte får stanna hos oss, har vi egna minnen och saker från just hans tid. Det kan säkert verka märkligt för en del, men för oss som endast har 100% katastrof bakom oss är detta det enda vi har att förhålla oss till. Men skulle vi inte ha hopp och drömmar kvar så skulle vi ju aldrig vara där vi är idag, med en liten bror i magen, så hopp har vi, den går hand i hand med rädslan och ibland väger den ena mer än den andra men de hänger alltid med.

När vi pratar om det där med hand i hand....Så känner jag ofta att när jag får en lyckokänsla över mig så väcks även sorgen, de ligger så nära varandra, hela tiden. Som när jag och älsklingen handlade kläder till vår lille kille. Då kände jag mig glad och hittade en massa fint och så såg jag en klänning och då kom sorgen....Jag vill ju också få gå och handla till Ester. Varje gång jag känner lycka stinger sorgen i mig samtidigt, den ligger under ytan, men jag lät den inte ta över glädjen för att få handla till lillebror, nej men den fanns med...
Men sen hemma så tog jag fram ett klädesplagg som var inköpt till Ester och kramade om och lät tårarna falla, jag måste ge plats för sorgen med, annars spricker jag...

Nu har jag gråtit ut, nu är det dags för glädje igen, jag ska glädjas åt att gå in i en ny vecka...Lillebror växer sig större och starkare.

Jessica med kärlek som svämmar över och med plats för både sorg och glädje

Ester i mina tankar som alltid!!!

Jag har en vän som mist en släkting för bara några dagar sedan. Det gör ont i mig då jag påminns så om min förlust(och då självklart min mans förlust också) Ett liv som avslutas. Jag förstår ju så väl hur det känns och jag tänker på min vän och hela familjen och sänder dem varma tankar och kärlek.

Läste idag om ett barn på 11 månader som avlidigt efter att ha blivit påkörd av en backande husvagn. Så fruktansvärt tragiskt. Jag har så svårt att acceptera att Esters liv avslutades innan hon fick leva den utanför min mage, men hur accepterar man att ens barns liv avslutas på det viset? Det är ju tyvärr så att man inte har ngt val, man kan ju inte förändra det som skett och det är en hemsk insikt. Tänker på det stackars barnet och på dess familj och jag tänker på min älskade Ester, som alltid finns i mina tankar och i mitt hjärta.

Läste idag igenom kort vi fick skickat till oss strax efter att Ester lämnat oss och grät. Grät för att det är som det är och tårarna föll även för de fina ord våra medmänniskor skrivit till oss. Hur de försöker förmedla hur de känner med oss. Jag inser hur maktlösa de måste känt sig, precis som vi, hur svårt de haft med hur de ska formulera sig, vad ska man skriva,?? vad kan man säga???

Idag (Ja igår egentligen då klockan är över 24) har det också fötts ett nytt litet liv till världen. Ett syskon till ett barn i himlen och ett barn på jorden. Det gläder mitt hjärta varje gång ett barn får födas till världen och leva i den. Stort Grattis till min vän och välkommen älskade lilla liv.
Jag hoppas ju så att vår Ester ska få bli storasyster till ett levande barn här på jorden, rädslan är så stor att det inte ska bli så, men vi hoppas och kämpar för det. Jag tror nog att Ester ser till lillebror i magen min.

Ja, Ester är vekligen alltid i mina tankar och nästan allt som sker omkring mig får mig att tänka på henne..Då ett liv lämnar jorden, då ett nytt liv kommer till världen m.m. Det är så helt enkelt att livet alltid kommer att få mig tänka på mitt älskade barn och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

Hos Ester blommar det för fullt i planteringen nu, äntligen har de små söta lila blommorna slagit ut. Ester vårt hjärta, vår stjärna, vårt allt, hoppas du tycker om din viloplats här på jorden och att du ser ner på den med stolthet. Vi vet att du är med oss, vi tar med dig vart vi än är.

Mitt hjärta är ditt, du lever i mig!!



Vår familjegrav där Esters stoft vilar.

Lillebror!

Jag har ju alltid benämt lillen i magen som Liten och det är lite svårt att vänja sig av med det. Men nu försöker jag att säga lillebror, då vi nu faktiskt vet att det är en lillebror.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag köpt tyg som jag ska sy filt av, precis som jag gjorde till storasyster Ester och att jag skulle lägga in bild på den sen....Nu kom jag ihåg det och ska lägga in det. Lägger även in lite andra bilder på saker vi köpt till lillebror.

Vi föll ju för temat wild från teddykompaniet (tror jag de heter). Det första inköpet som gjordes till Ester var faktiskt en lejon speldosa från dinglisar från teddykpompaniet. Till lillebror kändes det självklart att det skulle inköpas en egen speldosa därifrån, han får en tiger med en annan melodi. Sedan har vi köpt en mjuk tigerskallra, en likadan som storasyster Ester fick med sig, för att vi tyckte det var fint att få ha ngt likadant som storasyster. Sen ett mysigt gosedjur också.

Fina tigerspeldosan från dinglisar



mjuk mysig filt med giraffer, följer vilda temat ;)



Mjuk tigerskallra




Mysig,len och gosig leopard

Det blev en flicka inlägg 2

När vi tog emot alla blommor och kort som alla beklagade vår sorg så grät jag, jag var berörd över att så många berördes av vår Ester och att de tänkte på oss. Ett starkt minne jag har är att jag sa till min älskade man...-Jag vill inte ha det hrä, jag vill ha grattis kort och blommor med glädjekort. Det gjorde så ont då alla dessa kondolenanser påminde oss om att så här var verkligheten, vår älskade dotter dog. Jag ville ju att verkligheten skulle vara som vi drömt om som det borde ha blivit och som skulle ha blivit om inte en bakterie förstört allt.
När någon dör så skickar man ju blommor och kort där man beklagar sorgen och förstå mig rätt, vi uppskattade det absolut.
Men jag förlorade henne inte bara, jag fick henne också och just den bekräftelsen att få ett sådant kort hade värmt så otroligt mycket. Ett minne av det.
Nu har vi av vänner och släkt verkligen blivit bekräftade som föräldrar och Ester har verkligen blivit bekräftad så vi har underbar människor omkring oss.
Men just att se det där kortet "Det blev en flicka" just det kortet vi inte fick väckte så mycket i mig, saknaden av det som inte fick fortsätta, ett liv, en ljuvlig liten Ester som är så oerhört älskad och saknad.
Så till alla som funnits för oss, ni har gjort så mycket fint och funnits där för oss. Tack!!!

Det blev en flicka!

Jag var häromdagen och skulle handla ett kort att skicka till en vän. Och i kortstället såg jag dessa kort som man ger till de som fått barn.....
Det blev en flicka!!!
Jag fick aldrig ett sådant kort då vi fick Ester :( och det gör ont. Jag hade velat få ett sånt. Men vi fick kondoleanser, blombuketter och kort med beklagar sorgen på. Det kändes såklart jättefint att man tänkte på oss. Men glädjen då? Glädjen vi också kände över att få ett sånt ljuvligt och perfekt flickebarn! Vi var ju också så stolta! Det blev en ficka, för det blev det. En alldeles underbar dotter fick vi och hon finns kvar, i oss, i våra hjärtan, i våra minnen, en familjemedlem som inte får leva med oss men ändå är så med... Ja för oss är hon så tydligt med hela tiden, vi räknar med henne och pratar om henne jämt, hon har en självklar plats i vår familj och framförallt i våra hjärtan. Vår älskade lilla flicka.

Jessica

Känslostorm, tankestorm och rejäla käftsmällar!

Det har varit en tid nu med mkt tankar och känslor och jag har inte riktigt orkat med att skriva. Det är verkligen kaos i mig.
Saknar Ester så oerhört.

Jag vet att det lilla syskonet i mig är en egen person och inte det minsta kommer att kunna fylla Esters plats. Men någonstans i mig har jag nog tänkt och försökt lura mig själv att när syskonet kommer ut så kommer allt att bli bra. Jag vet ju att det inte blir så, Ester kommer ju aldrig tillbaka och vi kommer ju alltid att sakna henne. Jag tror att det är för att verkligheten gör alldeles för ont som jag ibland flyr in i såna önsketankar. Tankar som att då blir det bra igen. Men gång på gång kommer de där käftsmällarna och huggen i magen och hjärtat. Vi får aldrig mer hålla om vår älskade Ester och det gör så djävulskt ont. Älskade Ester hjärtat, vad du fattas oss. Du är alltid i mina tankar och kommer alltid att vara så högt älskad.

Idag var vi och gjorde ett könsultraljud. Vi kände att vi nog behövde få veta vad det är för en filur som gömmer sig i magen, för att få förbereda sig på ngt vis. För vi behöver inte överaskas av könet, nej för oss kommer överaskningen vara ett skrik, en levande bebis, ååå som vi hoppas på det.
Så ligger jag där på sängen och läkaren frågar om det är första barnet, nej andra svarar jag. sen kom följdfrågan:
-vad blev det första? en tjej svarar jag då.
-Okej! vad tror du att det är nu?
Jag tror ju på tjej för att jag mår likadant och allt är likadant, men annars vet jag inte...
Sen förs "dosan" över magen och jag ser vad jag tror är en pung, men inget sägs ännu, han för "manicken" fram och tillbaka över de nedre regionerna, är det svårt att se frågar jag?...
-Jag anar säger han, men vänta lite....
-En pojke! säger jag, då jag ser en snopp och jag kände sån lycka, vår lilla kille... Vår bebbe, vår Liten.
-Japp säger han det är en pojke, GRATTIS!!
Där trodde ju han att lyckan var för att vi skulle få en av varje, och ja det blir det ju, vi har nu fått en av varje, men än så länge är det bara en som lever....Och vi hoppas att vår lille kille får komma ut levande till oss.

Där kom käftsmällen och huggen i hjärtat....På väg hem i bilen brast jag i tårar, för så borde det ju ha varit, sån lycka över att vi hos oss skulle ha fått ett barn av varje kön, lyckan borde vara total...Men ett av våra barn får inte leva hos oss. vår älskade lilla Ester som inte får träffa sin lillebror och lillebror som bara får Se Ester på kort och besöka hennes grav och plantera blommor och sköta om stenen med oss.....
Verkligheten gör för ont. Jag är så ledsen över att inte få känna bara ren lycka i denna graviditet. Att sorgen jämt går där sida vid sida. Jag känner bara lycka över att lillebror kommit och hoppas så att han ska få leva, men det påminner mig ju också så mycket om Ester och då kommmer ju sorgen....Jag måste ju leva med det för resten av livet. Sorg och lycka hand i hand.

Mina små hjärtan. Jag älskar er så, mina underverk, våra barn. Våra mirakel.

Mamma Jessica

Ledsen!

Ja, ledsen i hjärtat är jag ju varje dag och kommer att vara det så länge jag lever. Visst kommer jag nog också att kunna känna mig lycklig på samma gång, men sorgen av att Ester inte finns med oss och delar livet med oss finns ju alltid där. Sorg och lycka kommer för alltid att gå hand i hand.

Nu har vi haft bröllopsdag den 28 juni och den 30 juni var det Esters 9 månaders dag och jag har varit så nere och ledsen. Det har känts så där extra tungt i hela mig.
Idag så bröt jag ihop totalt och verkligen låg och kramade kudden för det var så tomt i mun famn. Jag saknar min älskade bebis så jag går sönder. Idag har jag skrikit -NEEEEJJ om och om igen, jag har skrikit jävla bakterier och VARFÖR??? och Förlåt mig till min älskade Ester. Det gör så ont och jag vill inte, jag vill inte behöva leva resten av mitt liv, utan min älskade dotter. Jag vill inte att det ska vara sant. Var är min bebis? Hon skulle ju vara här, hur faan kunde det gå så fel? Jävla bakterie. Min älskade bebis dog i min mage, min kropp sa inte till om vad som hände i mig. Hur kan en kropp skapa något så underbart som Ester och sen också göra så att jag mister henne?

Jag har fått höra att jag ser glad ut. Och ja, jag kan skratta och känna glädje då jag ser någon annan lycklig och då jag får höra roliga saker. Men smärtan i mig syns inte alltid, inte ens i mina ögon. Nej, man blir expert på att spegla ut det man ser, nämligen ser man glädje så speglar mina ögon det. När man är i den mest akuta sorgen kan man inte det, men sen kan man det. Det är ju bra.
Jag känner att jag blir ledsen då jag får höra det, mest för att jag blir så osäker på vad de som säger så menar. Förstår de att även om jag ser glad ut och ibland också kan känna en del lycka så finns smärtan och sorgen där samtidigt? Jag vågar inte fråga, men egentligen borde jag väl det. Sorgen kommer jag alltid att bära med mig, men jag kommer också att bli bättre på att också bära lycka. Men just nu är smärtan och sorgen större än glädjen, glädjen varar så korta stunder just nu och fyller mig aldrig helt... Förstår de omkring mig det? Jag hoppas det.

Jag har hopp om och tror att Liten kommer fylla vårt liv med så mycket glädje och energi som kommer att göra det lättare med tiden att leva med sorgen, saknaden och längtan efter Ester. Om Liten får leva. Men det är en väldigt tuff resa.
När vi satt i väntrummet då vi skulle till barnmorskan sist, såg jag än en gång på en plansch där en nyfödd liten skrikande bebis lyfts upp och så bara slog det mig på nytt, det där fick vi inte uppleva....En skrikande bebis, en skrikande Ester...Vi hoppades hela tiden på att hon skulle göra det, att de sett fel, men hon skrek inte... Och jag slogs av att vi kanske inte får uppleva det, denna gången heller. Och mina ögon tårades....

Jag bad faktiskt högre makter under Esters graviditet att låt mitt barn få leva...Hon fick inte det. Vad ska jag göra nu. Vi får lämna in odlingar för att kolla om jag har bakteriväxt i urinen...Men jag vet ju så mycket annat som kan gå fel, men jag vet att de inte kan kolla oss för allt, det skulle aldrig hinnas med.

Jag längtar efter Ester, men vet att jag inte kommer att få träffa henne mer i detta liv. Jag saknar henne så.
Jag längtar efter Liten och hoppas så att h*n får leva och växa upp med oss, att vi får uppleva ett liv tillsammans. Lite är och kommer bli lika älskade som storasyster Ester.

Kram från Jessica med sprängande huvud.

Nyplantering

Idag har vi varit och handlat blommor och planterat hos Ester, det blev så fint. Kommer att bli ännu finare då de får växa till sig.

Ikväll var jag också och firade en fin vän som fyllt 30 år. En trevlig kväll med god mat och trevligt sällskap. Men oj så tungt det är att se hur dessa fina människor trots allt är sig lika sedan den 30 september och hur annorlunda jag känner mig. Att få se den där glädjen i andra som jag själv känt förut då jag varit på galej. Nu har jag det där stora stinget av sorg i mig samtidigt som jag också kan känna att jag har trevligt och skoj. Men jag bröt ihop en gång, då jag såg ett kort på mig då jag var gravid och lycklig med Ester, lyckades nätt och jämt hålla ihop mig, men då kom en låt som är så starkt förknippat med Ester och då rann tårarna. Jag gick undan så det var bara en tjej som såg. Jag samlade mig trots allt, ville inte att min väns födelsedagsfest skulle bli "förstörd" av min sorg och sakand.
Så jag ringde min man som kom och hämtade mig. Då jag satt och väntade på att bli hämtad så kom en full tjej och lyckönsakde mig och frågade hur det känsn med allt och jag svarade att jag just då inte orkade prata om det...Då kände jag verkligen att jag tagit rätt beslut att åka hem....Det var dags. MEn jag är så glad och stolt över att jag var dör och att jag faktiskt kunde njuta av det, små stunder.

Jessica

En fullspäckad dag!

Vaknar före 06 idag och har knappt ens sovit tre timmar??!!!
Jsg har sån enorm värk i musklerna kring nyckelben, axel, nacke och skuldran på vänster sida. Jag har nu haft det i tre dgr och jag kan knappt sova. Det blir nog till att ta en alvedon och hoppas att det ger med sig lite...Undrar om jag fått muskelinflammation?
Jag behöver nog gå och slumra en stund till om jag ska orka med dagen.
Idag ska vi iväg och köpa fina blommor och plantera i planteringslådan vid graven. Hoppas att vi hittar fina blommor!
Sedan blir det till att bygga grindar i trädgården eller jag bygger väl inte så mkt utan får väl hjälpa maken så gott jag kan.

En vän har fyllt 30 och ikväll ska det firas. Så ja dagen och kvällen känns fullbokad för att vara mig. Jag ger mig ut mer och mer och försöker verkligen att utmana mig själv att "leva". Något jag varit dålig på sedan vi miste vår älskade Ester.

Måste också slänga in en bild på årets första jordgubbe från trädgården, som jag intog med förtjusning igår, den var verkligen god.



Jessica

Esters gravsten är på på plats och den är så vack!er

Ikväll åkte vi till Ester och då vi gick på grusgången ser jag att det faktiskt står en sten bakom häcken.....
STENEN HAR JU KOMMIT!!!! skriker jag ut, till älsklingen min....
Kände sådan förväntan och nästan sprang fram till stenen....
Den är så vacker!!! Vi är så nöjda, alldeles perfekt och värdig för vår älskade dotter. Kände sådan lycka i mitt hjärta, det låter säkert helt galet, men den blev så underbart vacker.

Tyvärr hade en ängel som satt hos Ester gått sönder, vet inte om de som satt dit stenen råkat tappa ängeln eller ngt. Det var ju synd, men det gick lättare att ta då vi kände oss så nöjda. Blommorna hade totalt torkat ut så imorgon ska vi åka och plantera nya och göra fint hos Ester. Som tur var så hade vi med oss en fin bukett med blommor som vi plockat i vår trädgård.

Ännu en fin dag vädermässigt med strålande sol och värme och dessutom värme i själen då äntligen fått en gravsten på plats.

Jessica

En modig dag!

Ja, idag har jag varit modig och utmanat mig själv.
Jag har så svårt att vara på platser med mycket folk och särskilt ensam. Jag kan få panikångestattack och rädslan att få det gör att jag håller mig från platser med mycket folk. Detta är ngt som jag haft i perioder då jag mått dåligt och då vi miste vår älsakde dotter i september 2008 så kom det tillbaka med rejäl kraft.
Idag var en bra dag då jag kände mig rätt stark i mig själv och kände att jag nog skulle utmana mig själv lite. Så maken min släppte av mig i ett utomhus centrum och så gick jag där en sväng. Jag gick in i två affärer och det gick ganska bra. I ena affären kom det in en mamma med en dotter i åldern som Ester skulle ha varit nu och hon "babblade" på och så och då blev det lite för mkt för mig så jag gick ut. Men i den andra affären gick det riktigt bra. Nu var det bara jag och en eller två kunder rill i affären men ändå. För några månader sedan hade jag inte fixat att ge mig ut själv, jag behövde ha min man nära och kunna hålla i. Men idag fixade jag det själv. Känner mig jättestolt.
Jag begav mig mot stället där min man och jag stämt träff för upphämtning igen och jag slank in i en tygaffär så nu har jag köpt tyg som jag ska sy snuttefiltar och en större filt till älskade Liten. Jag sydde det till Ester också och Ester fick med sig en stor filt i kistan och en har jag kvar som minne. Så nu ska Liten också få ngt som mamma sytt. Ett mysigt mjukt bomullsflanellstyg, ljusgult med giraffer på.

Dessutom tittar jag in hos frisören för att få tag på ett bra schampo för min ömtåliga hårbotten och det slutar med att jag klippte håret så nu är jag korthårig och det känns bra.

Jag ska lägga in foto på tyget så fort jag fotat det.

Vädret gör nog sitt för humöret och det har helt enkelt varit en bra dag idag....Förutom att jag har så ont i örat (Jäklar nu kom det lite gnäll i dagens inlägg också ;) Ja ja, jag hoppas att örat mår bättre imorgon)

Jessica

Trött!

Usch! Jag är riktigt dålig på att blogga....
Jag är så trött efter en lång dag på stan. Vi hade två möten på sjukhuset i staden idag så det kändes så onödigt att åka hem emellan så vi hade en heldag på stan idag. Jösses så trött jag är, jag fick så ont i fogarna och fötterna så vi fick gå i skölpaddstakt.....
Vi höll oss i skuggan så det var skönt att strosa lite. Dessutom passade jag på att få inhandla en present till en go vän som fyller 30 i dagarna...

Jag är så fruktansvärt trött nuförtiden. Jag sover dålgit om nätterna, det knakar om mig så fort jag rör eller vänder mig. Det är också fruktansvärt varmt om nätterna så jag vaknar titt som tätt och då känner jag hur kissnödig jag är och måste gå ner två våningar för att gå på toa...

Ha ha vad jag klagar. Men nu kommer det positivitet. Idag fick älsklingen och jag lyssna på vårt andra barns hjärtljud igen. Det slog mellan 140-150 slag i minuten, älskade lilla Liten vi väntar så på dig. Jag känner Liten böka omkring i mig varje dag och jag är så tacksam för varje dag som går. Kanske får vi ta med oss Liten hem.
Imorgon har vi gått 22 hela veckor, alltså är vi det 22+0 och vi går in i v.23... Då är Liten erkänt som barn i juridisk mening. Så i juridisk mening är jag redan imorgon tvåbarnsmamma...

Kram Jessica

Blandade känslor och tankar.

Jag känner mig så splittrad. Så har det ju varit sedan den 30 september 2008, men vissa dgr känns det mer så.
Älskade Liten lever runt i mig och det är så härligt att känna liv i mig igen. Jag älskar detta lilla liv så mycket och jag hoppas så att Liten ska få komma ut alldeles levande och frisk och få åka med oss hem i slutet av oktober.

Sen har jag under en hel vecka gått med sån oro och ångest i kroppen och i fredags var vi hos stenhuggaren och skulle godkänna den "ändrade" ritningen som behövde göras då lyktan var tvunget att flyttas längre ner/in i stenen än han tidigare tänkt. Den kommer bli så fin, men ååå så jobbigt det var, hoppas nu att det inte var några fel för det var svårt att koncentrera sig på det när ens dotters namn och datum står på en gravsten :´(. Vi skulle titta så allt var rätt stavat och rätt datum och att layouten blev som vi ville. Jag gjorde lite ändringar så nu känner vi oss nöjda...
....Men de har beställt lyktan från en annan firma och nu tror jag inte att den är precis som den vi valt ut innan, dessutom var det fel glas. Så när vi åkte därifrån brast jag i gråt och har gråtit så mycket sen dess. Jag saknar och älskar Ester så jag går itu och när det blir minsta motgång särskilt då det gäller saker kring Ester, ja då faller jag...

Vi går i tankar jag och maken på om vi ska boka tid för könsultraljud så vi får veta om Liten är en lillebror eller lillasyster. Det vi önskar oss är ett friskt levande barn och det är inga små önskningar, det vet vi. Varför vi vill veta könet är för att oavsett vad det är för kön så är det omtumlande, vi behöver nog få förbereda oss innan Liten föds, ge namn o.s.v. Köpa mer personliga kläder och saker och inte så neutralt. Det var något vi kände båda två då Ester kom och lämnade oss...vi önskade att vi visste tidigare att det var just Ester som låg i min mage, att vi hade gett henne namnet och ja köpt in namnnapp och ja allt sånt som vi inte innan tyckte var viktigt. Men när ens älskade barn inte får leva så är allt viktigt, vi hade velat göra så mkt mer innan, för visst gör vi mycket för Ester nu i efterhand. Men ett exempel är hur viktigt det blev för oss att hon skulle få begravas i en fin klänning, det var ett helvete att gå i affärer och leta efter den "perfekta" klänningen till vår Ester, ingen dög ju. Vi gick bland alla bebiskläder och grät, vi var i chock och sorg...Nej vi vill aldrig mer uppleva det. Vi vill förbereda så mycket vi kan för Liten. Visst ska Liten få ärva saker också. Men vi ska också lägga undan i en minneslåda saker som bara blir Esters och Liten har vi redan börjat köpa in saker till, bara Litens saker.

Oj oj så mycket tankar man har hela tiden, bäst å sluta nu för detta blir ett långt inlägg...

Jessica

Älskade Ester

Jag vet ju att det kommer dagar då mörkret kommer över mig och jag sjunker så djupt. Trots att jag vet detta så är jag aldrig beredd. Marken bara försvinner under mina fötter och den där fruktansvärda smärtan inombords väller upp till ytan igen.
Jag har nu i ett par dagar varit i i mörkret, jag har haft svårt att andas och mitt inre fullkomligt skriker av smärta och tårarna väller ur mina ögon.

Älskade hjärtat, jag älskar dig så det gör ont, jag saknar dig så det gör ont och jag kommer alltid att längta efter dig. Jag hoppas så att när min tid är kommen, att jag då äntligen får hålla dig i min famn igen. Att jag ska få kyssa din panna och dina gosiga kinder så mycket jag bara kan och få säga hur mycket jag älskar dig.

Jag har nu gjort minnesvideor till Ester och en lägger jag upp här. Men den är skyddad och endast ett fåtal kommer att få lösenordet för att kunna se den.

Minnesvideo för vår älskade Ester! from Jessica Eriksson on Vimeo.

Nu ska jag göra lite nytta här hemma, då regnet utanför öser ner. Tack alla änglar för att ni gråter med mig.

Jessica

Minnesvideo!

Jag tänker varje dag att jag ska skriva här, sen går dagen och ännu en...Jag hänger fortfarande inte med i tiden, helt enkelt.

Det har varit ett par dgr med mkt blåst och lite kallare luft. Tänkte häromdagen att det känns som om det vore september. Då slog det mig, det är därför som Sorgen är så kvävande just nu, därför är tankarna ännu mer hos Ester igen. Visserligen kommer det titt som tätt ändå, men nu påminner vädret mig om henne och hennes ankomst.
Det spelar sig som en film i mitt huvud och jag är där på nytt, jag är inne i förlossningssalen och upplever allt igen. Hur jag får upp vår Älskling i min famn, hur vacker hon var, hur kärleken fullkomligt sprängde mig och hur sorgen slet mig i stycken.

Idag har jag varit helt uppe i att göra en minnesvideo till Ester och nu mitt i natten var jag klar....Tyckte jag och "publicerade" den. Men då jag sen såg den på full skärm, såg jag en massa som jag ville ändra på. Så imorgon ska jag skriva upp varje detalj och ändra...Så snart lägger jag upp Esters minnesvideo.

Mamma Jessica

wiiieee!!

Idag har vi åkt in akut för att kolla hur det står till med Liten, då jag har haft lite blödningar. Vi fick snabbt komma in idag och jag blev så noggrant kollad och vi fick se LITEN på ul och det sprattlades för fullt och hjärtat slog så fint. Så härligt.
En dag som började så jobbig och som till slut blev så bra.
Nu har vi även gått in i sommaren enligt kalendern, 1:a juni och kanonväder. Ja denna dag blev väldigt bra....

Kram

31:a maj 2009 Mors dag!

Idag är det morsdag!
Det är första mors-dagen då jag själv är mamma. Men jag är inte vilken mamma som helst, jag har inte mitt älskade barn i min famn. Jag blev grattad så fint av Esters pappa och jag kände stolthet, kärlek, vemod och sorg.

Jag är en stolt mamma, jag är så stolt över att jag fick bli din mamma Ester. Du vackra, ljuva mest underbara flicka. Men jag önskar så att jag hade fått uppleva morsdag med dig i min famn och att du och din pappa "firade" mig. Jag kan inte låta bli att fundera, på hur denna dag skulle sett ut om du vore här. Å vad vi skulle ha myst tillsammans, älskade gos.
Idag har jag tittat på kort på dig och oss och jag har gråtit, gråtit ut så mycket smärta. All kärlek jag har till dig som du inte får ta del av på det sätt jag önskat för både dig och mig. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. Jag saknar dig varje stund i livet och på en dag som denna blir det inte mindre.

Det har varit en tung helg då Esters månadsdag varit och nu morsdag. Vi våndas också med en stor oro för Liten, lever du Liten?
Kommer jag att få uppleva morsdag med ett levande barn 2010?

Till min älskade dotter!

Idag den 30 maj 2009, skulle du ha blivit åtta månader. Det känns så märkligt att det har gått åtta månader, så långt och ändå så kort. Förra året denna tid gick jag med dig i magen och var så lycklig och så stolt. Jag är så stolt nu, att jag fick bära dig, att jag och din pappa fick dig. Jag har älskat dig från första stund och älskar dig för evigt.
Varje dag utan dig är tung och fylld av saknad men också så mycket kärlek. Jag älskar dig mitt barn. Men månadsdagarna ger en annan tyngd, det blir så tydligt hur tiden går. Jag inser att jag kommer få ha det så resten av mitt liv och jag saknar dig lika mycket varje dag, så kommer det vara resten av mitt liv.
Hur hade du varit som en nio månader gammal, liten tjej?
Jag tror du hade fått pappas ljusa lockiga hår (det såg så ut), undrar om du hade fått mina bruna ögon. Vi kommer alltid att få undra över det och hur du skulle vara. Du var så busig och rörlig i magen, hade du varit så i livet utanför också? Vår underbara, älskade Ester, vi ville att du skulle få upptäcka och leva livet. Nu får vi bära dig med oss för alltid i våra hjärtan och tankar, din älskade pappa och jag. Vi är en familj. Grattis till dig på din månadsdag.

Jag älskar dig Ester // Din mamma