Esters ettårsdag!

Så är dagen kommen!
Dagen då det gått ett år sedan Ester föddes. Ja nu föddes hon ju 22.44 på kvällen så riktigt ett år är det ju först om några timmar....
Jag är så full av tankar och känslor så jag sprängs och då blir känslan nästan som om man vore tom, jag får liksom inte grepp om det. Jag tänker på hur jag gick här hemma med värkar och var så glad för att det var dags, samtidigt som det var läskigt att det gjorde så ont och man gick igenom något så stort och inte veta hur det skulle bli och så. Men lyckokänslan och förväntan var så häftig och enorm. Vår lilla bebis kommer snart.

Det är många som tänker på dig och oss idag Ester. Vi har fått så mycket fina meddelanden och presenter skickade till oss. Minnesgåvor i spädbarnsfonden och annat fint. Det värmer i mitt hjärta. Du har rört många hjärtan, vår älskade lilla tjej.

Tårarna kommer i attacker idag. Det är så mkt minnen som kommer över mig. Min älskade lilla flicka. Jag saknar din lilla hand att hålla, att få pussa på dina fina kinder och den mjuka pannan. Att få klappa dig, men framförallt att få krama dig. Jag får ofta sån otrolig längtan av att få krama dig, famnen är så olidligt tom och det värker av längtan i mig och inget hjälper just då. Den känslan går inte ens att beskriva så att det går att förstå. ALLTID kommer jag att sakna dig och ÄLSKAD är du i all evighet.
Just nu är din pappa iväg och hämtar hjärtat av rosor vi beställt till dig, snart ska vi till graven och göra fint för dig. Jag och pappa har ju också åkt stan runt och även utanför och letat efter en bra present till dig. Vi ville ha en present som kan stå lääänge hos dig utan att bli förstörd och vi ville så gärna ha en nalle stående hos dig. Till slut hittade din pappa en, inte den vi sett ut från början, men den har varit omöjlig att hitta, men denna var också jättesöt. Pappa han är bra på att hitta saker han. Du har världens bästa pappa!!
Vi ska fika hos dig också, men det blir bara bullar till kaffet detta år, du förstår, mamma kan inte äta söta bakelser såsom tårta och så, då kan jag och lillebror bli dåliga och det tror inte jag att du vill. Men en bulle ska jag äta för att fira dig med. Vi är ju så tacksamma för att du kom till oss och du firas alltid av oss, men extra på din födelsedag.
Jag har så mycket i mig som jag inte får ut nu, men jag skriver mer när det kommer och framförallt ska du vår lilla prinsessa få ditt eget brev...

Nu ska jag fortsätta Esterdagen och göra den så fin jag kan med resten av din familj. Puss och kram till dig mitt hjärta// Mamma

Kram till alla som läser // Jessica

Våga tro och känna framtidstro och glädje och egna konstiga uträkningar och tankar om odds

Sedan Ester lämnade jordelivet har jag haft så svårt att våga tro på en framtid, att kunna känna glädje igen. Sen fick vi positivt graviditesttest och jag livsviljan tillbaka. Jag och maken hade förberett oss för en svår resa, men vi kunde aldrig föreställa oss hur tuff denna resa skulle bli. Nu mot slutet av graviditeten växer oron och jag går med en ständig känsla av att något är fel, bara det att inge fel hittas. Lillkillen verkar växa och må bra. Jag själv mår allt annat än bra. Just nu är jag också dunderförkyld och det sätter också griller i huvudet.
Esters årsdag närmar sig och det gör ont i hjärtat.
Det är flera mammor och pappor som har haft årsdag och går igenom så mycket nu.
Jag tänker så mycket på dessa mammor som betyder så mycket för mig. Ni vet vilka ni är och ni finns alltid i mina tankar, ni och era små änglar.

Jag är så rädd att lillebror inte ska klara sig, att vi ska få begrava ännu ett älskat barn. Jag vill så gärna våga tro på en framtid med ett levande barn och visst får jag glimtar av det och jag är så tacksam för dem. Jag önskar att jag kunde känna att det ska gå bra, vilket jag så lätt gör för andra. Jag tror ju att det kommer gå så bra för alla andra mammor som är gravid, men inte för mig.
Man gör egna små uträkningar och tänker utifrån egna odds såsom att ju fler omkring mig det går bra för, desto sämre odds har jag om att få ett levande syskon. Tänker att det blir väl jag(och maken) igen som får åka hem tomhänt. Detta är så jobbiga tankar och absolut inte bra, det vet jag. Jag behöver tänka positivt. Jag gör mitt bästa.

Jag kan känna sån lycka då lillebror bökar i magen, sen kommer det över mig hur jag satt här för ett år sedan och kände samma lycka då Storasyster Ester bökade och snart skulle komma ut till världen. Då kommer gråten igen, sorgen över Ester, och rädslan för att det ska gå galet igen.
Jag vill våga känna mer glädje och mer framtidstro, men nu så lever jag och maken i nuet, vi tar oss fram dag och för dag.
Men någonstans där framme kan jag se ljuset, vi är nära, kanske får lillebror stanna och framtidstron får börja gro. En framtid där älskade storasyster alltid är med.


Jessica

Oro

Ja, nu har jag inte haft så mycket kraft att skriva här.
Det har varit jobbigt inför 11 månaders dagen och fortsatt då jag insett att det snart faktiskt gått ett helt år sedan jag födde fram vår ljuvliga lilla tjej.
Jag vill så gärna ha ett firande för Ester, bjuda in för kalas för att hedra henne, men så är jag så orolig för influensan. Svåra oroliga tankar går jag med hela tiden.

Jag har även varit orolig för min och lillebrors hälsa då indikationer visar på att mitt blodsockervärde ligger väldigt högt och att jag kanske är på väg att utveckla graviditetsdiabetes. Jag var igår inne på glukosbelastning och de visade på höga värden. Jag har mått så dåligt och känt sån oro för hur det ska gå. Men idag när jag var hos barnmorskan så sa hon att visst är det högt, men att hon ville att vi skulle börja med att ändra min kost först och att jag ska göra egenkontroll på mitt blodsocker hemma. Så nu har jag fått med mig en liten apparat sommäter blodsockret, jag får sticka mig i fingret 4 ggr om dagen nu och så ska vi se hur det går. Jag och maken har nu kollat in råd på diabetikerförbundets hemsida och ändrat om lite i kosten, äter samma saker men sammansatt på andra sätt. Så dagens mätningar har sett bra ut. Men visst har jag ätit mindre än jag brukar av oro att det ska vara för högt, så nu sitter jag här och är ganska (läs väldigt) hungrig. Men tror knappast jag ätit för lite, så det ska inte gå ngn nöd på mig och lillebror. Vi ska greja detta så att det ser bra ut hela vägen.

Lillebror skrämde oss dessutom idag då han inte alls rört sig på hela morgonen fram till 11.30 då vi äntligen var hos bm och hon satte ctg:t då hörde vi hjärtat phuuu och fort därefter kom en spark.

Oron växer ju närmre tiden för förlossningen kommer. Jag hoppas vi klarar av detta, att vi ska få en levande lillebror som får följa med oss hem.

I övrigt så har det kommit fler goda nyheter....Det är fler syskon på väg...Jag blir så glad, det ger hopp.
Varm kram till dig du fina mamma, livet för dig har vänt och framtiden ser ljus ut. Nu måste det gå bra för oss, det bara måste det för oss alla.

Kram Jessica

11 månaders dagen...

Idag Ester mitt hjärta, skulle du ha blivit elva månader, stora tjejen fast ändå så liten. Älsklingen vad jag saknar dig. Ja jag längtar fortfarande efter dig, som om du skulle kunna komma till mig igen... Men du är hos mig alltid i mina tankar, det vet du mitt hjärta, visst hör du mitt hjärta som talar till dig?

Idag har minnena från dagarna på bb varit så på ytan och under förmiddagspromenaden med vår vovve Molly så kom det över mig flera ggr, jag storgrät och så explosivt. Men det är skönt att få släppa fram det, även om det gör ont så är det ju så mkt kärlek i det. Jag bär ju så mkt kärlek i mig, kärlek som är bara din och den rinner så ofta över så jag blir i sånt kaos av känslor.
Idag har lillebror varit aktiv i magen, inga hårda starka sparkar men rörelse som för att trösta mig att han finns där och för att lugna mig. Jag är så glad för er mina små barn, ni betyder allt. Ni är allt jag nånsin önskat, ni är allt jagnpnsin drömt!!!!

På vår familjegrav där ditt stoft vilar, Ester, blommar sommarblommorna än, men snart ska vi byta inför ett årsdagen och kommande höst och vinter. Det lyser ju även i din lykta i stenen och jag tycker det är vackert där, det skänker mig en slags frid, att vi ger dig det vi kan. Våra hjärtan är ju för alltid dina och vi ger dig allt vi kan.
Tack för att du kom till oss hjärtat! Tack för att jag fick bli din mamma!
Du är så innerligt älskad och saknad i all evighet.

Idag har jag fått så glädjande nyheter. En mamma som också mist sitt älskade barn och som kämpat med att bli gravid igen har äntligen fått ett efterlängtat plus. Jag blev så glad och rörd och hela jag rös och tårarna rann. Äntligen!!!
Alla föräldrar som längtar efter barn förtjänar den lyckan tycker jag, men de som mist ett barn ligger mig så extra varmt om hjärtat och det glädjer mig extra mycket när de som kämpat får sitt efterlängtade plus och det bara måste gå bra denna gång, det måste det för oss alla. Till dig min fina vän, Grattis! och jag är med dig på vägen när helst du behöver mig... Kram

Det har varit en dag med blandade känslor minst sagt och jag kan nog tycka att dagen gått ganska bra då jag fått både glädje och sorg...

Alll lycka till mina fina vänner därute i livet....Kram Jessica

Livet är mig kärt igen!

I onsdags var vi på tillväxt ultraljud med lille parveln och allt såg ut som det skulle, han ligger precis under mittenkurvan, men så vet jag ju också att det inte alltid är tillförlitligt. Ester låg också under kurvan och kom ut alldeles lagom stor och underbart perfekt.
På väg till sjukhuset där tul:et (förkortning av tillväxtultraljud) skulle göras så kör en bil rakt ut på vår körbana (han skulle alltså korsa vår vägbana i en korsning och han hade väjningsplikt) Han var otroligt nära å köra in i min sida och maken min fick göra en tvärsväng åt vänster för å försöka undvika att bilen mosade min sida...Han hann tänka måtte det ta i baken av bilen, men på ngt vis så lyckades makens och den andra bilens väjning undvika krock. Men jag hann se framför mig hur jag och lillebror blev klämda och jag bara skrek och efteråt kunde jag knappt sluta gråta. Jag var tillräckligt spänd redan innan, inför just ultraljudet och hur allt skulle se ut så nu vart jag nästan i chock...Fy vilken upplevelse. Jag insåg också då hur gärna jag verkligen vill leva, leva för Ester, lillebror, älsklingen min och Molly vår vovve och andra som är mig kära och håller mig kär. Livet är mig kärt igen!

Angående lillebrors tillväxt så ska vi på ett till tul i v.36. Hoppas att han följer sin kurva. Jag kan inte skaka av mig känslan av att något inte står rätt till. Jag har så svårt att tro att vi ska få med oss lillebror hem. Men å så vi längtar efter att han ska komma ut, att få se och hålla honom, oavsett hur det går så får vi träffa vår lille gosse. Vi fantiserar om att han ska få leva med oss och vi köper saker och kläder till honom, han ska ju få egna saker han med. Vissa saker får han ju ärva såklart, men vissa saker och kläder ärvs inte, de är bara Esters och lillebror får också saker som bara ska vara hans. Jag tror att oron för att ngt inte är rätt är nog för att allt ser så bra ut precis som det gjorde med Ester, ändå gick det ju inte bra....Vår lilla älskling är ju inte här hos oss i livet.

Jag har i flera dgr velat skriva av mig och har så mkt tankar i mig hela tiden, men har inte kunnat få ut det... Jag har känt hur det trycker i mig och som om jag binds i mig själv, som om jag vore i en rustning som krymper och kväver mig. Jag vet ju vad det är....Månadsdagen kommer.. Imorgon är det 11 månaders dagen. Älskade Ester... Jag tänker på dig ständigt! Du, lillebror, din pappa och Molly är min älskade familj. Jag och din pappa har köpt nya lyktor till graven och så fort man får sätta ut lyktorna på graven igen så kommer de upp. Vi ska snart också plantera om inför höst/vinter hos dig och på ett års-dagen kommer vi också att göra fint och fira din egna dag. Nu lyser det ändå ett ljus i den fina lyktan i stenen så det lyser ju hos dig på kvällarna iallafall.

Mamma Jessica

Lillebror växer...

Ja, tiden går, fast jag själv tycker det är så långt kvar tills vi får se om lillebror kommer ut levande. Vi har idag gått 30 fulla veckor och går alltså in i v.31. Hoppet lever än, men skräcken växer också ju närmare bf vi kommer, ska det älskade lilla livet i magen få fortsätta även utanför, ska vi få ta med oss lillebror hem.
Här kommer en bild på magen i v.28+2




Vi närmar oss också Esters ett års-dag. Det värker i mitt hjärta och i varje cell. Mitt älskade hjärta som inte fick leva hos oss. Jag kommer alltid att sakna henne och kärleken är så stor och kommer alltid att vara. Jag vill inte vara utan henne och vetskapen om att jag måste det resten av mitt liv är så fruktansvärd.
Älskade hjärtat du finns alltid hos mig. Vi ses snart igen...

Mamma Jessica

dåtid, nutid och framtid

När det hade gått ungefär tre och en halv månads tid efter vi mist Ester så mötte jag en läkare som inte alls förstod mig, min sorg och den ångest jag bar på. Hon menade på att jag ville vara så ledsen. Hur tänker man då undrar jag, vem vill vara i den smärta och sorg som man är i då man mist sitt barn? Men man kan inte vara annat än i just det, sorg, smärta, förtvivlan...Ja det finns ju inte ord som räcker till.
Nej, jag var ju tvungen att se till å inte fastna i sorgen och det gjorde jag tydligen då jag faktiskt vågade möta mig sorg, gråta och känna smärtan (enligt denna läkare). Jag som faktiskt genom hela mitt liv tidigare alltid flytt från hemska upplevelser jag varit med om. Jag kan säga att det fick långtgående och varaktiga spår i mig som varit mycket svårt att bearbeta efter så lång tid.
Jag ville inte fly från detta..Nej, det här är det absolut värsta som hänt mig i mitt liv, men också det vackraste och om jag var tvungen att stänga inne smärtan så tror jag faktiskt att det skulle tagit bort även glädjen och allt det fina också....
När jag försökte förklara det och hur jag kämpade mot ångest och allt möjligt och att jag ville få tid att bearbeta detta utan mediciner som faktiskt "stänger" av en en del så säger hon bara till mig att jag jag betedde mig som ett barn!!!
För att jag grät? För att jag hade ångest? Eller vadå? Hon undrade vad jag gjorde där då jag ju inte ville ha hjälp!!?? Jag frågade varför hon sade så, jag ville ju ha hjälp, men genom att få prata, få hjälp att hantera allt genom att få höra mina tankar högt m.m inte genom att droga mig så jag inte känner allt. För mig är inte det att bearbeta. Jag sa att jag tycker att hon nedvärderade mig och tryckte ner mig och att det minsann inte är lätt att sitta inför en okänd människa och blotta sitt inre och att då få höra att man beter sig som ett barn då man inte vill äta antidepressiva och sömntabletter, för att man gråter ut sin smärta och knappt kan prata för att man hypervetilerar då känslorna blir för starka..Jag kan också undra vad en sådan människa gör som läkare inom vården??
Nej jag vill inte fastna i sorgen och det kan jag idag se att jag inte har gjort. Jag har vågat se och möta smärtan och sorgen. Jag hedrar mitt älskade barn genom att våga känna allt och idag kan jag se att jag gått framåt, jag kämpar ju varje dag med att leva med sorgen och jag lär mig att leva ett liv med detta, det liv jag har. Jag kan till viss del känna glädje igen och det kräver mkt mod att våga det. Det krävs mycket mod för att våga skaffa syskon och att älska det trots att man vet att man kan förlora även det.
Man ska inte gräva ner sig och fastna i sorg, nej, men man ska heller inte fly från det, gör man det förlorar man alldeles för mycket. Det som vi genomlevt i livet är den vi är, vad vi sen väljer att göra med det är en annan sak. Även om jag är rädd och faktiskt inte vågar eller kan tro att lillebror ska få leva, så hoppas jag ju, jag förbereder för ett liv med lillebror, men jag förbereder mig också för det värsta och eftersom att jag vågade möta all smärta då Ester dog vet jag att oavsett vad som händer så får lillebror all kärlek han kan få och får han leva är vi förberedda och dör han så vet vi också hur vi ska göra.
Om jag inte tagit mig tiden att vara i nuet som en lång tid varit i sorg så skulle jag inte vara lika redo för framtiden... Jag bär fortfarande sorg, men jag vill också möta framtiden som just nu faktiskt bär med sig ljus, ljus då kärleken till Ester alltid finns kvar och en lillebror som just nu lever i min mage och kommer till oss... Ja, jag är glad att jag vågade vara i mörkret för nu vågar jag närma mig ljuset...även om mörkret fortfarande drar mig tillbaka ner i omgångar...Men ljuset finns där...

jag behöver min dåtid och min nutid för att gå framåt i min framtid....Min framtid med min make, vår dotter, vår son och vår hund.
Massor av kramar från en väldigt tankfull Jessica

Trött, varm, ledsen, men inser också att jag har massor av positivt i livet.

Hej!

I min blogg skriver jag mest om barn, Ester som lever i våra hjärtan och minnen och lillebror som lever i magen just nu. Jag skriver om sorg och oro, för det är ju det som mest upptar mina tankar och det är det som jag behöver ventilera mest.
Men jag har ju mycket annat i livet som är positivt och jag jobbar varje dag med att se detta och med att försöka njuta av det och korta stunder kan jag det....Det är jag glad för, det behövs som motpol för allt som är jobbigt. Just i dag har jag mer positivt i mitt liv än negativt, men jag inser att lycka är lätt å bära och sorg tungt och därför känns vågen så mycket mer åt det svåra hållet för det mesta, men det som är positivt i livet svänger över vågen då och då och det är skönt. Det är ju som jag tidigare nämnt otroligt svårt att leva med sorgen ibland och den där taggtråden( som är sorgen) i hjärtat kan skava upp rejält och det tar tid varje gång att bädda in den igen.....
Jag ska försöka dela med mig lite av annat glatt i livet också. Fast saker som gällt lillebror har ju varit positivt och glatt även om det också är mkt oro med i det, men iallafall ska jag försöka dela med mig av annat i livet också då och då.
Nu vill jag dela med mig av en solstråle vi har i vårt liv, en älskad leonbergertik vid namn Molly, fast hon har ju också många smeknamn. Vi hämtade hem henne juldagen år 2006 i blir det tredje året vi har henne hos oss. Känns som om hon alltid har varit här. Molly är född den 30 oktober 2006. Ja den 30 är ju samma datum som Ester fast Ester är född i September och nu är lillebror beräknad till den 28 oktober vilket faktiskt är mitt födelsedatum så det är bara maken i denna familj som inte är ett höstbarn. Ja ni ser våra barn är med i allt ;)

Här kommer i allafall några fina bilder på ännu ett av våra hjärtan.

Ester!!!!

Ester mitt älskade hjärta!
Idag är det din tio månaders dag. För tio månader sedan brast mitt hjärta. Ditt hjärta stod still och det kändes som om mitt också stannade.
Jag har varit med om mycket i mitt liv som orsakat så mycket smärta, men jag har aldrig känt sån smärta som jag gjorde då och som är kvar än idag.
Idag har din pappa och jag gråtit så mycket, vi saknar dig så oändligt mycket, ord kan inte beskriva saknaden, smärtan, kärleken och den fruktansvärda förtvivlan som bor i våra hjärtan. Oftast gråter jag i min ensamhet och här hemma med din pappa. Jag visar sällan hur ont det gör i mig, det syns inte på mig så ofta, jag är tyvärr mästare på att dölja.

Det är så ofattbart stort att få ett barn och så ofattbart smärtsamt att förlora det man älskar mest. Ibland förtränger jag det, jag kan berätta och prata om dig utan att fälla en tår, det är som om jag berättar en historia men så slår det mig att det är ju dig jag pratar om, mitt barn, min älskade dotter, jag har förlorat dig!!!
Nej!!!!!!!!!
Jag minns då vi efter första natten på bb fick dig inrullad till oss på nytt, hur jag sken upp och stoltheten vällde upp och hoppet fanns att du levde...Men nej du levde fortfarande inte. Vi grät och grät, höll dig, smekte och pussade dig. Jag minns hur jag sa till mig själv, NJUT, jag visste ju någonstans i mig att vi hade så kort tid,, jag försökte stundtals hålla tårarna borta så att jag skulle kunna se dig bättre och inte förhindras av tårarnas dimma. Jag ville minnas varje detalj. Jag minns din lukt, den där älskade bebislukten. Jag berättade hela tiden hur mycket jag älskar dig, jag sjöng för dig. Jag försökte säga hej då på den korta tid vi hade. Varje dag som går, säger jag till dig att jag älskar dig och att jag saknar dig. Jag har också insett att jag inte har sagt hej då, jag kommer aldrig att göra det för du finns alltid i mig, hos oss. Så länge jag lever så finns du. Du finns inom mig. Jag saknar dig!

Jag vill slita bort denna smärta, jag sliter i taggtråden som sitter i mitt hjärta, jag drar och drar men det slutar aldrig, hjärtat slits och slits, blir slamsor, trasor och jag blöder...jag förblöder. Jag vet att smärtan är ju för att vi inte fick behålla dig och den är för alltid en del av mig nu och jag försöker varje dag att lära mig leva med den. Jag får försöka pussla ihop mitt hjärtas slamsor med taggtråden(sorgen) i den.
Jag har idag levt med saknaden efter dig längre än tiden då jag levde med dig. Jag kan inte förstå hur tiden kunnat gå och att jag fortfarande lever.
När jag sitter och tittar på bilderna på dig och oss så gör det så ont. Jag är tillbaka i tiden, jag är på bb. Att se smärtan i våra ansikten på bilderna är obeskrivbar, men jag kan också se KÄRLEKEN och stoltheten.
Bilden av där vi bär dig i kistan för att fira ner dig i vår familjegrav är så fel, det är inte så det ska vara.


Mycket kan man ändra på, men här står vi maktlösa. Att ta bort smärtan efter ett förlorat barn, går inte och den som tror det är galen.

JAG ÄLSKAR DIG ESTER, ORDEN RÄCKER INTE TILL OCH SAKNAD ÄR INTE HELLER ETT TILLRÄCKLIGT STARK ORD FÖR VAD JAG KÄNNER...MEN VET ATT DIN PAPPA OCH JAG ÄLSKAR DIG OCH BÄR DIG MED OSS I EVGIHET!

GRATTIS PÅ DIN TIOMÅNADERS DAG!!!

Mamma Jessica

Handla kläder till lillebror och en önskan om att få göra det till Ester också.

Vi var i dagarna och handlade lite kläder till lillebror.
Vi hade ju köpt lite kläder till Ester inför ankomsten. Vi valde medvetet att inte köpa så mycket då vi tänkte att vi kunde handla i efterhand då vi skulle veta hur stor vår bebbe var och även vilket kön det var. Inte alltid så kul med så neutrala kläder. Så med andra ord behövs det fyllas på nu och så ville vi att vissa kläder skulle förbli bara Esters, de är ju minnen om drömmarna och längtan till henne och vi vill spara dem i hennes minneslåda. Några klädesplagg ska lillebror dock få ärva...
Iallafall så var det roligt att handla till lillebror och vi valde blått, grönt, svart och vitt bl.a. Sen såg jag en klänning på en ställning och det högg i hjärtat. Jag ville ju få handla till vår älskade Ester också, hon skulle ju också behöva nya kläder.
Jag vet, det är så här vårt liv är nu, att leva med det dubbla hela tiden. Det som skulle varit, saknaden och längtan efter det som aldrig kan bli. Lyckan och sorgen går hand i hand just nu, lycka över att lillebror växer i mig just nu och sorgen över att Ester inte lever med oss. Men kärleken för dem båda är så stor och alltid med.

Idag har jag pysslat lite med lillebrors kläder och så har jag också pysslat med Esters minneslåda....Mina älskade barn, jag pysslar om/för dem på det sätt jag kan.

Förövrigt har jag idag klippt makens hår, plockat svarta vinbär, promenerat i skogen, tvättat o.s.v.........

Här kommer en bild på Esters minneslåda



Bilder på några av lillebrors kläder, mycket randigt i år ;)







Kram från Jessica fylld av kärlek

Vi har gått in i en ny vecka!

Ja, det låter ju knäppt att jag skriver att vi gått in i en ny vecka på en torsdag, men då det gäller lillebror i magen så har vi det. Vi är nu i v.27, vilket betyder att vi gått 26 hela veckor i graviditeten. Jag kan själv knappt förstå det, att vi gått så långt och samtidigt så känns det så långt kvar. Det är så tärande att vara så orolig, men visst försöker vi njuta också, för det gör man när magen rör sig och man känner av den lille i magen. Då kan vi känna hopp om att han kanske får komma ut levande till oss och leva här på jorden. Igår(onsdag) inhandlade vi de första "lillebrorkläderna" Ja kläder som inte är ärvda utan köpta enbart för Lillebror. Vi har hela tiden känt att även lillebror ska få saker som är köpta bara för honom, som är förknippade med förväntningarna inför hans ankomst. Vi är ju glada för alla de minnen vi har kvar av Ester och alla inköp som bar så mycket förhoppningar och drömmar. Vi vill ha det till båda våra älskade barn. Om lillebror inte får stanna hos oss, har vi egna minnen och saker från just hans tid. Det kan säkert verka märkligt för en del, men för oss som endast har 100% katastrof bakom oss är detta det enda vi har att förhålla oss till. Men skulle vi inte ha hopp och drömmar kvar så skulle vi ju aldrig vara där vi är idag, med en liten bror i magen, så hopp har vi, den går hand i hand med rädslan och ibland väger den ena mer än den andra men de hänger alltid med.

När vi pratar om det där med hand i hand....Så känner jag ofta att när jag får en lyckokänsla över mig så väcks även sorgen, de ligger så nära varandra, hela tiden. Som när jag och älsklingen handlade kläder till vår lille kille. Då kände jag mig glad och hittade en massa fint och så såg jag en klänning och då kom sorgen....Jag vill ju också få gå och handla till Ester. Varje gång jag känner lycka stinger sorgen i mig samtidigt, den ligger under ytan, men jag lät den inte ta över glädjen för att få handla till lillebror, nej men den fanns med...
Men sen hemma så tog jag fram ett klädesplagg som var inköpt till Ester och kramade om och lät tårarna falla, jag måste ge plats för sorgen med, annars spricker jag...

Nu har jag gråtit ut, nu är det dags för glädje igen, jag ska glädjas åt att gå in i en ny vecka...Lillebror växer sig större och starkare.

Jessica med kärlek som svämmar över och med plats för både sorg och glädje

Ester i mina tankar som alltid!!!

Jag har en vän som mist en släkting för bara några dagar sedan. Det gör ont i mig då jag påminns så om min förlust(och då självklart min mans förlust också) Ett liv som avslutas. Jag förstår ju så väl hur det känns och jag tänker på min vän och hela familjen och sänder dem varma tankar och kärlek.

Läste idag om ett barn på 11 månader som avlidigt efter att ha blivit påkörd av en backande husvagn. Så fruktansvärt tragiskt. Jag har så svårt att acceptera att Esters liv avslutades innan hon fick leva den utanför min mage, men hur accepterar man att ens barns liv avslutas på det viset? Det är ju tyvärr så att man inte har ngt val, man kan ju inte förändra det som skett och det är en hemsk insikt. Tänker på det stackars barnet och på dess familj och jag tänker på min älskade Ester, som alltid finns i mina tankar och i mitt hjärta.

Läste idag igenom kort vi fick skickat till oss strax efter att Ester lämnat oss och grät. Grät för att det är som det är och tårarna föll även för de fina ord våra medmänniskor skrivit till oss. Hur de försöker förmedla hur de känner med oss. Jag inser hur maktlösa de måste känt sig, precis som vi, hur svårt de haft med hur de ska formulera sig, vad ska man skriva,?? vad kan man säga???

Idag (Ja igår egentligen då klockan är över 24) har det också fötts ett nytt litet liv till världen. Ett syskon till ett barn i himlen och ett barn på jorden. Det gläder mitt hjärta varje gång ett barn får födas till världen och leva i den. Stort Grattis till min vän och välkommen älskade lilla liv.
Jag hoppas ju så att vår Ester ska få bli storasyster till ett levande barn här på jorden, rädslan är så stor att det inte ska bli så, men vi hoppas och kämpar för det. Jag tror nog att Ester ser till lillebror i magen min.

Ja, Ester är vekligen alltid i mina tankar och nästan allt som sker omkring mig får mig att tänka på henne..Då ett liv lämnar jorden, då ett nytt liv kommer till världen m.m. Det är så helt enkelt att livet alltid kommer att få mig tänka på mitt älskade barn och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

Hos Ester blommar det för fullt i planteringen nu, äntligen har de små söta lila blommorna slagit ut. Ester vårt hjärta, vår stjärna, vårt allt, hoppas du tycker om din viloplats här på jorden och att du ser ner på den med stolthet. Vi vet att du är med oss, vi tar med dig vart vi än är.

Mitt hjärta är ditt, du lever i mig!!



Vår familjegrav där Esters stoft vilar.

Lillebror!

Jag har ju alltid benämt lillen i magen som Liten och det är lite svårt att vänja sig av med det. Men nu försöker jag att säga lillebror, då vi nu faktiskt vet att det är en lillebror.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag köpt tyg som jag ska sy filt av, precis som jag gjorde till storasyster Ester och att jag skulle lägga in bild på den sen....Nu kom jag ihåg det och ska lägga in det. Lägger även in lite andra bilder på saker vi köpt till lillebror.

Vi föll ju för temat wild från teddykompaniet (tror jag de heter). Det första inköpet som gjordes till Ester var faktiskt en lejon speldosa från dinglisar från teddykpompaniet. Till lillebror kändes det självklart att det skulle inköpas en egen speldosa därifrån, han får en tiger med en annan melodi. Sedan har vi köpt en mjuk tigerskallra, en likadan som storasyster Ester fick med sig, för att vi tyckte det var fint att få ha ngt likadant som storasyster. Sen ett mysigt gosedjur också.

Fina tigerspeldosan från dinglisar



mjuk mysig filt med giraffer, följer vilda temat ;)



Mjuk tigerskallra




Mysig,len och gosig leopard

Det blev en flicka inlägg 2

När vi tog emot alla blommor och kort som alla beklagade vår sorg så grät jag, jag var berörd över att så många berördes av vår Ester och att de tänkte på oss. Ett starkt minne jag har är att jag sa till min älskade man...-Jag vill inte ha det hrä, jag vill ha grattis kort och blommor med glädjekort. Det gjorde så ont då alla dessa kondolenanser påminde oss om att så här var verkligheten, vår älskade dotter dog. Jag ville ju att verkligheten skulle vara som vi drömt om som det borde ha blivit och som skulle ha blivit om inte en bakterie förstört allt.
När någon dör så skickar man ju blommor och kort där man beklagar sorgen och förstå mig rätt, vi uppskattade det absolut.
Men jag förlorade henne inte bara, jag fick henne också och just den bekräftelsen att få ett sådant kort hade värmt så otroligt mycket. Ett minne av det.
Nu har vi av vänner och släkt verkligen blivit bekräftade som föräldrar och Ester har verkligen blivit bekräftad så vi har underbar människor omkring oss.
Men just att se det där kortet "Det blev en flicka" just det kortet vi inte fick väckte så mycket i mig, saknaden av det som inte fick fortsätta, ett liv, en ljuvlig liten Ester som är så oerhört älskad och saknad.
Så till alla som funnits för oss, ni har gjort så mycket fint och funnits där för oss. Tack!!!

Det blev en flicka!

Jag var häromdagen och skulle handla ett kort att skicka till en vän. Och i kortstället såg jag dessa kort som man ger till de som fått barn.....
Det blev en flicka!!!
Jag fick aldrig ett sådant kort då vi fick Ester :( och det gör ont. Jag hade velat få ett sånt. Men vi fick kondoleanser, blombuketter och kort med beklagar sorgen på. Det kändes såklart jättefint att man tänkte på oss. Men glädjen då? Glädjen vi också kände över att få ett sånt ljuvligt och perfekt flickebarn! Vi var ju också så stolta! Det blev en ficka, för det blev det. En alldeles underbar dotter fick vi och hon finns kvar, i oss, i våra hjärtan, i våra minnen, en familjemedlem som inte får leva med oss men ändå är så med... Ja för oss är hon så tydligt med hela tiden, vi räknar med henne och pratar om henne jämt, hon har en självklar plats i vår familj och framförallt i våra hjärtan. Vår älskade lilla flicka.

Jessica

Känslostorm, tankestorm och rejäla käftsmällar!

Det har varit en tid nu med mkt tankar och känslor och jag har inte riktigt orkat med att skriva. Det är verkligen kaos i mig.
Saknar Ester så oerhört.

Jag vet att det lilla syskonet i mig är en egen person och inte det minsta kommer att kunna fylla Esters plats. Men någonstans i mig har jag nog tänkt och försökt lura mig själv att när syskonet kommer ut så kommer allt att bli bra. Jag vet ju att det inte blir så, Ester kommer ju aldrig tillbaka och vi kommer ju alltid att sakna henne. Jag tror att det är för att verkligheten gör alldeles för ont som jag ibland flyr in i såna önsketankar. Tankar som att då blir det bra igen. Men gång på gång kommer de där käftsmällarna och huggen i magen och hjärtat. Vi får aldrig mer hålla om vår älskade Ester och det gör så djävulskt ont. Älskade Ester hjärtat, vad du fattas oss. Du är alltid i mina tankar och kommer alltid att vara så högt älskad.

Idag var vi och gjorde ett könsultraljud. Vi kände att vi nog behövde få veta vad det är för en filur som gömmer sig i magen, för att få förbereda sig på ngt vis. För vi behöver inte överaskas av könet, nej för oss kommer överaskningen vara ett skrik, en levande bebis, ååå som vi hoppas på det.
Så ligger jag där på sängen och läkaren frågar om det är första barnet, nej andra svarar jag. sen kom följdfrågan:
-vad blev det första? en tjej svarar jag då.
-Okej! vad tror du att det är nu?
Jag tror ju på tjej för att jag mår likadant och allt är likadant, men annars vet jag inte...
Sen förs "dosan" över magen och jag ser vad jag tror är en pung, men inget sägs ännu, han för "manicken" fram och tillbaka över de nedre regionerna, är det svårt att se frågar jag?...
-Jag anar säger han, men vänta lite....
-En pojke! säger jag, då jag ser en snopp och jag kände sån lycka, vår lilla kille... Vår bebbe, vår Liten.
-Japp säger han det är en pojke, GRATTIS!!
Där trodde ju han att lyckan var för att vi skulle få en av varje, och ja det blir det ju, vi har nu fått en av varje, men än så länge är det bara en som lever....Och vi hoppas att vår lille kille får komma ut levande till oss.

Där kom käftsmällen och huggen i hjärtat....På väg hem i bilen brast jag i tårar, för så borde det ju ha varit, sån lycka över att vi hos oss skulle ha fått ett barn av varje kön, lyckan borde vara total...Men ett av våra barn får inte leva hos oss. vår älskade lilla Ester som inte får träffa sin lillebror och lillebror som bara får Se Ester på kort och besöka hennes grav och plantera blommor och sköta om stenen med oss.....
Verkligheten gör för ont. Jag är så ledsen över att inte få känna bara ren lycka i denna graviditet. Att sorgen jämt går där sida vid sida. Jag känner bara lycka över att lillebror kommit och hoppas så att han ska få leva, men det påminner mig ju också så mycket om Ester och då kommmer ju sorgen....Jag måste ju leva med det för resten av livet. Sorg och lycka hand i hand.

Mina små hjärtan. Jag älskar er så, mina underverk, våra barn. Våra mirakel.

Mamma Jessica

Ledsen!

Ja, ledsen i hjärtat är jag ju varje dag och kommer att vara det så länge jag lever. Visst kommer jag nog också att kunna känna mig lycklig på samma gång, men sorgen av att Ester inte finns med oss och delar livet med oss finns ju alltid där. Sorg och lycka kommer för alltid att gå hand i hand.

Nu har vi haft bröllopsdag den 28 juni och den 30 juni var det Esters 9 månaders dag och jag har varit så nere och ledsen. Det har känts så där extra tungt i hela mig.
Idag så bröt jag ihop totalt och verkligen låg och kramade kudden för det var så tomt i mun famn. Jag saknar min älskade bebis så jag går sönder. Idag har jag skrikit -NEEEEJJ om och om igen, jag har skrikit jävla bakterier och VARFÖR??? och Förlåt mig till min älskade Ester. Det gör så ont och jag vill inte, jag vill inte behöva leva resten av mitt liv, utan min älskade dotter. Jag vill inte att det ska vara sant. Var är min bebis? Hon skulle ju vara här, hur faan kunde det gå så fel? Jävla bakterie. Min älskade bebis dog i min mage, min kropp sa inte till om vad som hände i mig. Hur kan en kropp skapa något så underbart som Ester och sen också göra så att jag mister henne?

Jag har fått höra att jag ser glad ut. Och ja, jag kan skratta och känna glädje då jag ser någon annan lycklig och då jag får höra roliga saker. Men smärtan i mig syns inte alltid, inte ens i mina ögon. Nej, man blir expert på att spegla ut det man ser, nämligen ser man glädje så speglar mina ögon det. När man är i den mest akuta sorgen kan man inte det, men sen kan man det. Det är ju bra.
Jag känner att jag blir ledsen då jag får höra det, mest för att jag blir så osäker på vad de som säger så menar. Förstår de att även om jag ser glad ut och ibland också kan känna en del lycka så finns smärtan och sorgen där samtidigt? Jag vågar inte fråga, men egentligen borde jag väl det. Sorgen kommer jag alltid att bära med mig, men jag kommer också att bli bättre på att också bära lycka. Men just nu är smärtan och sorgen större än glädjen, glädjen varar så korta stunder just nu och fyller mig aldrig helt... Förstår de omkring mig det? Jag hoppas det.

Jag har hopp om och tror att Liten kommer fylla vårt liv med så mycket glädje och energi som kommer att göra det lättare med tiden att leva med sorgen, saknaden och längtan efter Ester. Om Liten får leva. Men det är en väldigt tuff resa.
När vi satt i väntrummet då vi skulle till barnmorskan sist, såg jag än en gång på en plansch där en nyfödd liten skrikande bebis lyfts upp och så bara slog det mig på nytt, det där fick vi inte uppleva....En skrikande bebis, en skrikande Ester...Vi hoppades hela tiden på att hon skulle göra det, att de sett fel, men hon skrek inte... Och jag slogs av att vi kanske inte får uppleva det, denna gången heller. Och mina ögon tårades....

Jag bad faktiskt högre makter under Esters graviditet att låt mitt barn få leva...Hon fick inte det. Vad ska jag göra nu. Vi får lämna in odlingar för att kolla om jag har bakteriväxt i urinen...Men jag vet ju så mycket annat som kan gå fel, men jag vet att de inte kan kolla oss för allt, det skulle aldrig hinnas med.

Jag längtar efter Ester, men vet att jag inte kommer att få träffa henne mer i detta liv. Jag saknar henne så.
Jag längtar efter Liten och hoppas så att h*n får leva och växa upp med oss, att vi får uppleva ett liv tillsammans. Lite är och kommer bli lika älskade som storasyster Ester.

Kram från Jessica med sprängande huvud.

Nyplantering

Idag har vi varit och handlat blommor och planterat hos Ester, det blev så fint. Kommer att bli ännu finare då de får växa till sig.

Ikväll var jag också och firade en fin vän som fyllt 30 år. En trevlig kväll med god mat och trevligt sällskap. Men oj så tungt det är att se hur dessa fina människor trots allt är sig lika sedan den 30 september och hur annorlunda jag känner mig. Att få se den där glädjen i andra som jag själv känt förut då jag varit på galej. Nu har jag det där stora stinget av sorg i mig samtidigt som jag också kan känna att jag har trevligt och skoj. Men jag bröt ihop en gång, då jag såg ett kort på mig då jag var gravid och lycklig med Ester, lyckades nätt och jämt hålla ihop mig, men då kom en låt som är så starkt förknippat med Ester och då rann tårarna. Jag gick undan så det var bara en tjej som såg. Jag samlade mig trots allt, ville inte att min väns födelsedagsfest skulle bli "förstörd" av min sorg och sakand.
Så jag ringde min man som kom och hämtade mig. Då jag satt och väntade på att bli hämtad så kom en full tjej och lyckönsakde mig och frågade hur det känsn med allt och jag svarade att jag just då inte orkade prata om det...Då kände jag verkligen att jag tagit rätt beslut att åka hem....Det var dags. MEn jag är så glad och stolt över att jag var dör och att jag faktiskt kunde njuta av det, små stunder.

Jessica

En fullspäckad dag!

Vaknar före 06 idag och har knappt ens sovit tre timmar??!!!
Jsg har sån enorm värk i musklerna kring nyckelben, axel, nacke och skuldran på vänster sida. Jag har nu haft det i tre dgr och jag kan knappt sova. Det blir nog till att ta en alvedon och hoppas att det ger med sig lite...Undrar om jag fått muskelinflammation?
Jag behöver nog gå och slumra en stund till om jag ska orka med dagen.
Idag ska vi iväg och köpa fina blommor och plantera i planteringslådan vid graven. Hoppas att vi hittar fina blommor!
Sedan blir det till att bygga grindar i trädgården eller jag bygger väl inte så mkt utan får väl hjälpa maken så gott jag kan.

En vän har fyllt 30 och ikväll ska det firas. Så ja dagen och kvällen känns fullbokad för att vara mig. Jag ger mig ut mer och mer och försöker verkligen att utmana mig själv att "leva". Något jag varit dålig på sedan vi miste vår älskade Ester.

Måste också slänga in en bild på årets första jordgubbe från trädgården, som jag intog med förtjusning igår, den var verkligen god.



Jessica

Esters gravsten är på på plats och den är så vack!er

Ikväll åkte vi till Ester och då vi gick på grusgången ser jag att det faktiskt står en sten bakom häcken.....
STENEN HAR JU KOMMIT!!!! skriker jag ut, till älsklingen min....
Kände sådan förväntan och nästan sprang fram till stenen....
Den är så vacker!!! Vi är så nöjda, alldeles perfekt och värdig för vår älskade dotter. Kände sådan lycka i mitt hjärta, det låter säkert helt galet, men den blev så underbart vacker.

Tyvärr hade en ängel som satt hos Ester gått sönder, vet inte om de som satt dit stenen råkat tappa ängeln eller ngt. Det var ju synd, men det gick lättare att ta då vi kände oss så nöjda. Blommorna hade totalt torkat ut så imorgon ska vi åka och plantera nya och göra fint hos Ester. Som tur var så hade vi med oss en fin bukett med blommor som vi plockat i vår trädgård.

Ännu en fin dag vädermässigt med strålande sol och värme och dessutom värme i själen då äntligen fått en gravsten på plats.

Jessica