Dåliga samvetet

Jag tänker ständigt på Ester och minnen från då vi kom in på förlossningen och tiden där, spelas som en film, om och om igen för mina ögon. Det smärtar och så mkt att jag måste blockera, jag tillåter mig inte att känna efter utan jag stänger av filmen så fort jag känner den där brännande känslan. Det gör så ont och ibland orkar jag inte gråta. Jag orkar inte för jag är så trött. Jag orkar inte för jag orkar inte vara mamman som mist sitt barn, jag vill inte. Jag känner för att bete mig som ett envist barn och stampa och skrika och lägga mig ner och bara vägra....
Jag avskyr denna maktlöshet, att inte kunna ändra på det omöjliga, nämligen döden.
Vänner har blivit gravida på nytt och jag gratulerar. Visst är jag glad för deras skull men det stinger ändå i mitt hjärta. Jag kan inte hjälpa det. Det gör ont att de ska få ännu ett levande barn (för i min värld så får "alla" andra det) Jag känner avundsjuka på de som får/fått alla sina barn levande. Jag vill ju också ha alla mina barn här. Jag skulle ha två barn springandes/krypandes runt mina ben.
Det stinger fortfarande att se gravida, för det är en sån påminnelse om hur jag själv gick i gravidlyckan och hur den totalt och brutalt grusades sönder :´(
Det gör inte mindre ont med tiden, skillnaden är att man inte får/har tiden att känna den. Jag rusar på och många ggr vänder jag sorgen ryggen medvetet, för den gör för ont. Men jag tar mig tid då och då att verkligen känna, jag sitter och tittar och minns. Jag kan titta på videosnutten, där jag gungar Ester i min famn och sjunger vaggvisa, jag klarar bara en kort mening sen tar gråten över. Det är smärtsamt och det känns som jag var där åter, det känns inte alls långt borta.
Tiden läker inga sår, tiden går bara och ger en mindre tid helt enkelt.
Jag vill så gärna göra det där fina fotoalbumet jag har i mitt huvud om Ester. Men det är så tungt, det gör så ont. Det tar på krafterna och jag har inte haft orken och det dåliga samvetet gnager i mig. Varken Ester eller Arvid har ngt fotoalbum...Dåliga samvete sluta jaga mig.

Jessica

På is...

Japp, vi lägger husköp på is. Jag vet, vi har velat fram och tillbaka. Nu kommer räntorna att stiga och det råder olika meningar om hur mkt, om vi skulle bygga så vet vi ju inte vad räntan kommer ligga på när huset väl är klart, det känns för osäkert. Vi har vänt ut och in på oss själva och funderat på alla möjliga scenarion. Vi kom fram till att vi faktiskt bor bra. Om de skulle höja hyran rätt mkt här där vi bor så har vi samma kostnad som de flesta andra, vi bor vääldigt billigt just nu.Så om vi bor kvar, kan vi spara lite mer, byta ut en bil (som verkligen skulle behövas) och även köpa lite möbler och ja det kostar ju att köpa grejer till ett växande barn. Jag kan även vara hemma lite längre då vi inte behöver ta ut så mkt fp...Så vi känner att även om vi hittat en jättehärlig tomt och allt så kommer nog fler chanser och som sagt det är ju ingen brådska med att flytta.
Så nu fortsätter vi att vara hyresgäster...

Jessica

Väntans tider...

Ja, det är mycket sånt nu...
Vi ska ta en massa beslut och sedan är det bara att vänta på att vårt hus ska bli klart och komma..

Det jag väntar mest på just nu är fina Liams syskon. Jag hoppas på att det blir redan imorgon. Tänker på er Sofia, massor av kärlek och kraft till er.

Det är så häftigt att vänta på en förlossning, en person man väntat så länge på ska komma ut och äntligen ska man få se den perfekta lilla varelsen som man bara har känt på insidan och som buffat utåt så världen härute kan se och känna.
Det är alltid speciellt, men för mig är det extra speciellt med syskon till små änglar i himlen. Dessa syskon är efterlängtade på ett helt annat sätt i sina familjer än familjer som fått behålla alla sina barn. Vi är ett gäng mammor på nätet som haft kontakt och dessa mammor är så speciella för mig och jag gråter då de gråter och gläds med dem när de är glada. Jag väntar och längtar efter alla dessa syskon och de syskon som ännu inte flyttat in i magen på sina speciella mammor.
Det måste gå bra för oss alla, vi har haft nog med sorg.

Här kommer en bild på mina älskade barn

Tvära kast!

Oj, oj, oj här hemma är det tvära kast, ena dagen ska vi bygga hus och nästa så ska vi det inte. Men de senaste dagarna lutar det faktiskt till att vi bygger vårt nya hem trots allt. Läskigt är det och mycket pengar att låna. Jag är livrädd att vi ska få problem med bygget och att vi ska känna att det är övermäktigt. Vi känner dock att läget nog aldrig blir bättre, varken ekonomiskt eller tidsmässigt. En del spår att huspriserna kan gå ner, andra att de stannar upp, finansinspektionen vill ändra så att man max får låna 70-90% vilket det blir vet man alltså inte idag. Det betyder att går det igenom och huspriserna i Stockholm "endast" stannar av så kommer inte vi att ha råd att köpa hus på många år. Det är dock husbrist i Stockholm och jag tvivlar på att huspriserna kommer att stanna av särskilt länge, men det är min teori. Vi har också hittat en fin tomt i ett mysigt område där vi verkligen se oss själva bo. Så nu räknar och räknar vi och tittar runt.

Ngt som inte alls kommer särskilt lägligt är ett annat inköp vi måste göra...Nämligen en ny madrass till mig, jag har så fruktansvärt ont i ryggen och har haft väldigt länge och det är värst om morgonen så madrassen jag har nu är ju inte bra och jag kan inte gå och ha så här ont. Så i dag ska vi köpa en ny madrass till mig och så ska jag ligga på spikmatta och så behöver jag börja träna upp mag och ryggmuskler.

Håll tummarna åt oss nu att vi får lån och att vi lyckas bygga ett hus som inte kommer att kosta oss allt för mkt att bo i.

Jessica

Det blir nog så...

att vi får lägga husplanerna på is, vi får säga upp reservationen på tomten och vänta. Vi har inte råd men framförallt så har vi inte energin. Det var bara ett ögonblick sedan vi förlorade Ester och vi har levt i sorg, vi har väntat på lilla Arvid och det var 9 tuffa månader och även då han kommit levande ut till oss så var rädslan ändå stor att vi inte skulle få behålla honom. Vi har helt enkelt inte orken att dra ett sånt stort projekt som att bygga ett nytt hus och anlägga trädgård från start. Arvid förtjänar två pigga föräldrar som orkar med. Vi får hoppas att vi med tiden kan få vårt egna hus, vi ska iallafall flytta om några år, det har vi bestämt. Det känns iallafall skönt att ha bestämt sig och jag känner mig lugnare inombords.

Frid åt alla, kram Jessica

Jag behöver mer tid

Ja, vi går ju i tankar på att bygga hus, men ekonomin är ganska begränsad och ja vad säger man vi får helt enkelt välja ett enklare hus. Älvsbyhus är prisvärda och ngt vi skulle ha råd med, men så ska de vara med på kalla fakta och många har råkat illa ut, så hmm nej vi vågar inte..Funderar på alternativ och söker vidare. Vi som beställt en geoteknisk undersökning på tomten vi reserverat en undersökning som inte alls är gratis på långa vägar :(
Smålandsvillan verkar också ha prisvärda hus, men de har ju varit nära konkurs senast 2009, vågar man? Vet ingen som har erfarenhet av dem heller. Hjälp vad läskigt detta känns, det är ju så mkt pengar, tänk om man hamnar i skiten ekonomiskt?
Tänk om vi måste ge upp denna dröm? Då har vi slängt pengar i sjön. Jäkla skit. Inte har man mycket tid för att leta, ringa runt och fundera heller med en liten som behöver så mkt av vår tid. Det är ju mkt honom vi tänker på. Vi vill bo bra, i bra område, där han kan hitta lekkamrater och ha nära till dem och sedan få en bra förskola och skola.

Jag hinner inte med allt känner jag. Jag skulle också behöva mer tid för att få verkligen minnas och tänka på Ester. Jag har fortfarande inte gjort hennes minnesalbum som jag så gärna vill göra. Men jag får så korta upphuggna stunder p dagarna och på kvällarna somnar lillen så sent och jag är liksom lite för trött och har även annat jag "måste" hinna. Jag behöver få blogga av mig, jag behöver få bara sitta och glo.....
Jag har inte heller påbörjat ngt album till lillskrutt och inte antecknat alla hans framsteg som jag från början tänkt och jag har redan glömt massor :(
Det är bara att inse att jag hinner inte allt som jag skulle vilja och får välja bort en del. Å andra sidan jag har inget album där det står när jag kunde allt och så och jag klarar mig fint ;) Lite kommer jag ju ihåg och kan föra in. Jag får vara glad över att jag fotat en del första gångs saker och har datum på dem.
Jag måste ta tag i att börja med album snart..Men just nu så är det ju hus som är prio för snart kommer mäklaren vara på oss och att köpa tomten och så och vi behöver veta vilket hus vi ska ha.
Åh vad jag önskar att ngn kunde säga vad som komma skall och säga vad som blir bäst ekonomiskt, att vi bara kan hitta drömhuset till ett bra pris.
Kan jag inte få lite mer timmar så jag kan göra alla album mm...
Jösses vilka stora önskemål jag har, men jag tycker fasen jag kan vi lite igenom, då den största önskan jag har aldrig kommer att slå in nämligen att få min Ester tillbaka :(

Ha det bra ute i livet...kram från en grubblande Jessica

hus, eller inte hus, vad för slags hus, tomt?? geotekninska undersökningar mm..

Hjälp!!!
Idag har vi tittat på ett befintligt hus och det var inte alls ngt för oss och sen på tomt.
Det fanns flera tomter och alla sina fördelar och nackdelar. Den som hade det läget vi gillade bäst var de osäkra på själva marken och rådde oss att göra en geoteknisk undersökning av så de kan se hur långt ner det är till berg för att påla upp huset med...Den undersökningen får vi ju bekosta själva och tänk om det då visar sig bli alltför kostsamt? Men ändå var det verkligen så när vi stod där på tomten att åh här ska vi blicka ut sen....Ja så den tomten har vi reserverat, vi fick också ha en reservtomt utifall att det efter undersökningen visar sig kosta för mkt att påla....Men då har vi slängt massor av pengar i sjön känns det som...
Nu kollar vi på firmor som pålar och kan göra undersökningar och så kollar vi på olika hus och planritningar och huvet bara snurrar och det känns skitläskigt!
Nu är jag så jäkla trött så jag måste gå och lägga mig.
Kram på er som orkar läsa min blogg

Jag har fastnat...

....för digtal scrapbooking!
Det är jättekul och man kan göra såå mkt fint.
Jag är inte jättehaj på det och det finns så mkt finesser i programmet som jag inte kan, men man lär sig väl på vägen..
Tanken är att jag ska beställa en fotobok med det jag gjort sen och jag tror att det kommer att bli super. Nu ska jag äntligen göra den där fina boken om Ester som jag så länge tänkt göra. Jag har gjort ett par stycken, men det tar lite tid.
Jag ska lägga in det här så fort jag kan.

Dagarna de går, nästa vecka firar jag och maken 14 som par (7 år som gifta i sommar) och på samma dag blir lillparveln 6 månader...jösses så tiden springer.
Jag och maken går och funderar på att köpa hus, men är det rätt tid och bla, bla, bla, jag blir alldeles snurrig i huvudet av allt funderande.
Ooops nu vaknade lillprinsen, forts kommer....

Namnsdag

Idag är det namnsdag för det vackraste namn jag vet och det betyder att den vackraste lilla flicka jag vet har namnsdag, min Ester!
Idag har jag ändå lite bättre. jag har gråtit ut ett par dgr då sorgen känts extra tung. Jag tror att det är så mkt den senaste tiden som liksom dragit upp den där taggtråden i hjärtat så jag blödit lite extra mycket. Lillebror har döpts och det är stort och ngt jag hade sett fram emot att få göra med Ester, jag gick ju och planerade det där mot slutet av graviditeten med henne. Så fick vi aldrig döpa henne. Igår skulle hon ha blivit 1 1/2 igår och så idag namnsdagen.
Idag satte vi små liljor i gravrabatten och rensade upp lite + att hon fick lite rosa rosor som matchade hennes rosa kanin. Idag kunde jag finna en viss ro av att få göra lite fint för henne.

Annars har denna dag gått alldeles för fort känner jag. Jag behöver mer timmar på dygnet.

Nu ska jag göra iordning mig för att gå och lägg mig, så jag orkar medmorgondagen =0)
Kram på er därute i cybern

Vår lilla Sessa!

Idag skulle Ester vara 1 1/2 år gammal. Undrar om hon skulle haft kvar sina lockar?
Undrar hur hon skulle dofta? Hur skulle hennes fina små händer kännas? Skulle hon klappa mig gosigt på kinderna, som hennes lillebror gör?
Så mycket undringar, så mycket som jag saknar och önskar att jag fick uppleva med henne.
Kommer det alltid att göra så här helvetiskt ont?
Jag vill inte vara en mamma med ett barn i himlen, jag vill ha dem på jorden, att få visa min kärlek och känna dem fysiskt. Jag vill inte vara en mamma som mist sitt barn.

FAN! FAN! FAN!

sorgen......

Sorgen drog ner mig djupt ikväll. Den ligger alltid där och lurar och många ggr trycker jag ner den, för jag orkar inte alltid. Ikväll behövde den få sin tid och komma upp till ytan.
Jag tror att för någon som inte fått uppleva en sådan fruktansvärd förlust, är det väldigt svårt att förstå...Svårt att förstå att jag är lycklig men samtidigt så otroligt ledsen. Jag är lycklig för att jag fick Ester och jag är lycklig för att vi har fått Arvid, det är jag lycklig för varje stund..Men det betyder inte att jag inte samtidigt är väldigt ledsen.
Jag har fått höra att jag verkar må så bra och ja, det gör jag, jag mår så bra som jag kan göra i livet med den sorg jag bär på. Jag är lycklig och ledsen på samma gång. Men jag visar inte den sorg som bränner inombords. När jag får min egna tid så är det så mkt som jag ska hinna med, som att blogga och sköta om mig och i det innefattar också att sköta om sorgen i mig, det är ju faktiskt en del av mig. Som ikväll då har jag tittat på minnesfilmen jag gjort för Ester och lyssnat på hennes hjärtljud och gråtit..för det gör så fruktansvärt ont.

Jag är fruktansvärt tacksam för att vi har älskade lilla Arvid hos oss, det går inte att beskriva, precis som jag inte kan beskriva hur ont det gör att inte ha Ester hos oss.

Låt mig få gråta, det gör ju så ont :´(

Babysim

Jag velade länge innan jag anmälde Arvid till babysim, så länge att vi faktiskt missade en runda. Men det känns som att det var bra tid å börja, när vi väl gjorde det. Jag avskyr badhus och känner mig inte bekväm med att byta om eller duscha näck inför folk. Inte blir det bättre i.o.m att jag är kraftigt överviktig. Men Arvid har fullkomligt älskat att bada i sin balja och vill leka med vattnet då vi står vi diskhon, så jag ville att han skulle få gå på babysim. Så jag går obekväm in och byter om och har mig, men i bassängen är allt bortblåst och jag njuter av att se hur vår lilla kille njuter och har kul i vattnet.
Jag tänker faktiskt bjuda på en bild t.o.m. =0)

Inte som jag befarat...

Arvids dopdag var ju just Arvids dag, men när man har en storasyster som inte syns att hon är med då hon inte är med fysiskt, så känns det viktigt för oss att hon nämns så att det tydliggörs att hon är med. Precis så gjorde prästen vid Arvids dop. Han började dopet med att prata om att vi var i en gammal kyrka där många upplevt det största av lyckor och de största av sorger och att vi ju vet vad det innebär och talade sen om vår Ester och att hon var med oss där och alltid. Efter det skulle jag sjunga en sång till Arvid, ja ni kan ju tänka er hur det gick, med gråten i halsen och det känslomässiga i att sjunga för sitt barn.Men det kändes bra ändå, jag sjöng ju för Arvid och ingen annan och han bryr sig inte om att mamma får kråkröst lite då och då ;)
Våra nära och kära tyckte att det var så fint att Ester nämndes och tyckte att man riktigt kunde känna hennes närvaro. Flera hade besökt graven innan dopakten och flera hade lämnat små gåvor till storasyster såsom ljus och rosor. Efter dopakten gick jag, Arvid och min fina vän till Ester och lämnade en rosa kanin där det stod "min älskling" på. Jag blev så rörd över alla gåvor och hur alla nämner henne och minns henne trots att många aldrig sett henne mer än då jag gick med magen och på kort efteråt.
Jag njuter av allt vi får uppleva och göra med och för Arvid såsom att få ha dop =0) men det är ju också en påminnelse om det som vi och Ester aldrig fick eller får och det gör ont. Men sorgen finns där och kommer alltid att göra det och den får finnas där, den är en del av mig/oss och jag skulle aldrig vilja förtränga den, för det kan inte var på ngt annat vis då hon inte finns vid liv.
Men än så länge har det jag befarat inte inträffat iallafall inte bland de som verkligen bryr sig om oss...Ester har inte glömts bort och ingen förväntar sig eller tror att vi ska "komma över" henne och hon nämns och vi får prata om henne hur mkt vi vill.
Jag skattar mig lycklig att få ha såna människor omkring mig för de behövs när man måste leva med det omöjliga..sorgen och saknaden efter sitt barn.

Kärlek till er alla // Jessica

Dop!!!

Igår den 20 mars, döptes vår älskade lilla Arvid.
Det var en underbart solig dag och Arvid sken ikapp med solen =0)
Vår fina präst Lars som genomförde namnceremoni för Ester och även hennes begravning och varit ett stort stöd för oss, var nu den som döpte Esters lillebror.
Dopakten var så fin och kärleksfull och Lars sa så mkt fint och var så personlig. Arvid var exemplarisk och glad hela dagen. Våra familjer och vänner bjöd på sig själva och dagen det var verkligen en underbar dag.
Jag sjöng och det gick inte så bra då jag vara alldeles gråtfärdig efter att Lars pratat så fint om att vi i kyrkan vi var, genomgått de största av lyckor och de största av sorg. Men det gjorde inget, jag är nöjd ändå. Jag var och är nöjd med hur dopklänningen blev, trots att jag tänkt den helt annorlunda från början =0) (Bild kommer snart...)
Maten gick åt även om det alltid lämnas lite, för ingen vill vara den som tar det sista ;)
Men bullar och kakor blev det huuur mkt som helst över....Ja ja så kan det bli.
Arvid har fått sån fin gudmor och gudfar som jag vet kommer att finnas för honom genom livet. Han fick så fina dopgåvor av alla och jag är så rörd och lycklig över alla fina människor som finns i vårat liv.

Idag har vi varit på babysim för andra gången och Arvid hade lika roligt som förra gången =0). Han är verkligen som en fisk i vattnet, han sprattlar med benen och armarna. Vi kommer verkligen att fortsätta med detta.

Nu är det för länge sen sovdags, jag måste blri bättre på det så att jag få fler timmars sömn på raken utan avbrott. Återkommer med bilder....

Här kommer de..
Så här blev den egensydda klänningen:



Glad kille


Kramis

sovning, 5 minutersmetod eller vad??

Ja, jag har insett att jag nog är en curlingmamma. Jag har så svårt för att låta min prins vara ledsen. Jag vet ju att man måste få vara på dåligt humör ibland och skrika och vara ledsen eller arg. Det får prinsen också, men jag har svårt för det då han är trött, då vill jag ju hjälpa honom. På bvc pratades det om att det är bra om man lär barnen att somna in själva nu i Arvids ålder. Jaha, svarade jag och så visade hon ngn folder och pratade om 5 minuters metoden och hur jag "skulle" göra. Men jag fixar inte 5 minuters metoden, jag fixar inte att höra hur han vrålar och gråter, de tar ingen skada får man höra, men vet man verkligen det? Han förstår ju inte varför han inte kan få närhet när han är så trött och ska somna in och egentligen så förstår nog inte jag heller det.
Samtidigt som jag har så svårt för 5 minutersmetoden, så funderar jag ju på hur det ska bli längre fram...Gör jag mig en björntjänst om jag inte gör det? måste jag till med ännu värre metoder sen annars?
Usch, de tär inte lätt. Tänk vad lätt det vore om man bara kunde lägga sitt barn i sin säng och så somnade de så sött utan några hemska metoder och massa hysteriska, superledsna skrik.
Ja ja jag ska läsa foldern och lite andra tips om att få sitt barn att somna själv, så får jag se hur jag/vi gör.
Det jag vill är att mitt barn ska må bra och ibland behöver man fundera lite och resonera sig ram till hur man gör bäst för att han ska må så bra som möjligt.

Må så gott därute // Jessica

tjejigt och killigt

Ja, alltså jag är lite trött på att det ska delas så mkt på det och att det ibland är så tråkiga färger på killkläder. Arvid fick massor av kläder av vänner och familj då han kom och av en vän fick han röd muminbody och så röd/lila randiga byxor till och ha när så fin i det. Säkert tycker många att det är tjejjigt, men det skiter jag i.
Häromdagen gick vi i affären och jag fastnade för en body med bondgårdsmotiv på, den är ju för tjejer säger maken då...VA!? sa jag, varför då? Jo den hänge bland en massa tjejkläder, jaha säger jag, jag tycker att den är fin och den kommer att passa så fint till sommaren och jo det tyckte ju han med så den fick följa med oss hem ;)
Jag ska fota den och lägga in här så får ni se, jag tycker att den är urfin.
Nu ska jag kämpa vidare med att sy på dopklänningen (vad har jag gett mig in på ??? :/ ha ha ha )

Kram kram Jessica

Vinter!

Jag älskar vintern då det är snö och lagom kallt. Årets vinter har varit helt underbart även om det ibland varit så kallt att jag inte tyckt att det är så lämpligt att gå ut med älskade lillaknodd och då har jag väl surat lite ;)
Jag är nog så att jag mår som bäst när varje årstid får vara som den borde, för då är naturen så vacker så det gör ont.
Vad händer annars i livet då. Jo, jag har haft en stort uppehåll med arbetet att sy dopklänning, men det är så lite kvar så jag ska ta tag i det vilken dag som helst ;). Känner jag mig själv rätt så sitter jag i sista stund och gör det ;) Hm jag ska nog fota den och lägga upp här, ännu en sak på att göra listan. Ännu en sak med mig, jag har så mycket idéer och projekt för mig jämt och jag hinner liksom aldrig ikapp allt jag vill göra, för jag får nya idéer hela tiden. Undrar om jag är lite väl kreativ av mig.
Livet är rätt bra just nu. Jag njuter av vår lilla Arvid. Jag känner mig så lycklig över att han får ligga i min famn och vila tryggt. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad över det, för jag vet hur det är att sakna det. Jag saknar alltid min Ester, men min famn är inte längre tom, den är fylld av Esters lillebror och det tror jag att Ester ler över däruppe i himlen.

Jessica

Att få tiden att räcka till....

Att ha barn är tidskrävande och det visste jag ju redan innan vår lilla kille kom. Allt man brukar/ade göra hinns liksom inte med för man har en älskad liten som behöver en. Sömnen är som den är, ganska mycket mindre än tidigare ;) men jag tycker absolut att det fungerar för det mesta.
Bloggen har inte varit prioriterad på ett tag, men jag ska försöka ta mig mer tid för den nu.
Imorgon på självaste alla hjärtansdag blir vår älskling 4 månader!!!
Så mycket som har hänt på dessa fyra månader det är inte klokt. Lilla A är så stark och "vaken" Han kommunicerar och har så mycket ljud för sig, han känner på allt och sträcker sig efter allt intressant. Han har ett tag visat intresse för när vi äter så nu har vi introducerat gröt och det går jättebra. I veckan har jag tänk koka och frysa in smakisar så vi kan börja med det också.
Makalöst att en sån liten kille kan kännas så stor.
Vi planerar inför dop nu också som ska ske i slutet av mars. Så roligt att få håla dop =0). Jag är i full färd med att sy dopklänningen och den är snart klar. Jag syr lite då och då, men det är väldig tlite kvar nu =0)

Häromdagen när jag hade min lille sovandes i min famn, fick jag sån flashback från då jag hade Ester i min famn, men då hördes inget härligt snusande i mitt öra, tårarna rann kopiöst och hjärtat revs sönder av den där taggtråden som för alltid är intrasslad där i. Jag hade två tunga dgr då jag var så ledsen. Självkalrt är jag ändå så fantastiskt lycklig mitt i allt det, jag har ju min solstråle hos mig.
Jag sitter ofta och förundras över att han är hos mig, och hur lycklig jag ändå kan vara igen.

Nu är jag så trött och ögonen går i kors så jag får skriva mer en annan dag.

Kram // Jessica

Nytt år!

Jahopp så var det ett nytt år. 2010!

2008 började med sån lycka, jag blev gravid och Ester kom, men hon fick inte stanna så året slutade i katastrofal sorg.
2009 började därmed i denna katastrofala sorg en kom Arvid och 2009 fick ett härligt slut.
Nu börjar 2010 väldigt bra, med en härlig liten kille i vårt hem och jag hoppas att detta år får bli ett år som är bra hela året.

Saknaden efter Ester kommer ju alltid att finnas och dra ner mig extra djupt ibland, men det är ju en del av mig nu och jag bär även så mycket glädje i det för kärleken och stoltheten över henne är ju också alltid med.

Jag vill försöka njuta mer av livet igen, våga mig på saker i livet igen.

Idag känns det som att jag välkomnar 2010 och lovar mig själv en massa, men det håller jag för mig själv ;)

Gott nytt år önskar jag alla och en massa lycka!

Julmirakel

Nu i juletider så visas det väldigt mkt filmer där det sker en massa mirakel, familjer som återförenas och så. Jag har ju alltid älskat såna filmer kring jul, i år gråter jag mer än vanligt. Mitt mirakel, min älskade dotter kommer inte att återförenas med mig i detta liv. Usch vad det river i mitt hjärta.
Jag håller mitt andra älskade hjärta i min famn och säger hur mycket jag älskar honom och hur glad jag är för att han är här. Min lilla gosse, som jag får hålla om, varje dag. Det är en märklig känsla att vara så lycklig samtidigt som sorgen rider i en. Det går liksom inte att värja sorgen som kommer, för varje lyckokänsla jag känner för allt jag upplever med Arvid så känner jag ju sorg för att Ester inte fick/får det och vi inte får det med henne.

Men tänk att jag kan se på vår älskade lille kille hela tiden, pussa honom och skratta med honom då han skrattar och ja jag fäller också tårar när jag inte lyckas trösta honom.

Livet är märkligt!
kärlek till er som läser // Jessica

Jul!

I år såg jag fram emot julen. I år har vi så mysket mer glädje i livet igen. Förra året hade vi inte en julpinal uppe. Vi hade inte ens gardiner uppe. Jag förbannade julen och min födelsedag som inträffade i oktober. Allt var så svart och smärtan i mig går inte ens att beskriva.

I år var det Arvids första jul, vår första jul med honom i våra liv och det har känts underbart. Arvid har ju berikat vårt liv ytterligare.
Julaftonen var fin och härlig, men flera gånger högg det så hårt i hjärtat och jag tappade andan. Jag grät och tårarna föll, jag ville skrika, munnen var öppen men inget skrik kom, jag bara tappade andan. Min älskade Ester, varför är du inte här och firar jul med oss, varför?? ska livet vara så hårt, orättvist och hemskt"

Vi gick en långpromenad, jag, maken, Arvid och vovven Molly bort till kyrkogården, till vår familjegrav där Ester vilar. Jag hade bundit en krans som vi lade och så lämnade vi julklapp och tände nya ljus i hennes lyktor. Tårarna föll på nytt. Det gör så ont.

Jag är så lycklig över Arvid och älskar att bara titta på honom, pussa och prata och lyssna på honom. Han är fantastisk. Jag minns också hur jag inte kunde se mig mätt på Ester, hon var också så fantastisk och man är så fylld av kärlek till sina barn. Jag är så fylld av kärlek till båda mina barn, men Ester kan jag nu bara se i mina minnen och på kort.

Livet är åter ljusare även om mörkret finns inom mig också. Jag vill inte, vill verkligen inte att det här ska vara min verklighet, att Ester inte lever.
Men jag måste leva med det så det är det jag försöker göra varje dag och varje stund. Jag gläds åt att Arvid finns med oss och ger så mycket glädje och kärlek.

Nu ska jag mysa med min gosing i famnen, min gosing som nu börjar vakna ur sin sömn.

Kram // Jessica

Lycklig!

Ja, idag har jag känt mig lycklig och vågat känna det. Jag vet ju att jag kände lycka då vi fick positivt graviditetstest, när Arvid växte och buffade i mig och när han föddes m.m. När Arvid kom var det så mycket som kom upp i mig, allt jag mist med Ester och som jag får med Arvid vart så kraftigt. Med tiden har man ju mer och mer liksom landat i allt och idag kände jag en viss frid i mig. Jag kan känna lycka även om man alltid har det där stinget av sorg i sig. Visst får jag dagar då jag fullkomligt går ner mig och gråter förtvivlat efter Ester men jag har också riktigt härliga dagar, vi har ju en sån härlig liten kille här hemma som förgyller livet =0)
I år njuter jag av juletiden och det känns så underbart. Jag har ju alltid älskat julen och frossat i pynt och mys till fullt. Förra året ville jag inte ha jul, jag bojkottade den, vi hade ingen gran, inget pynt, vi hade inte ens gardiner uppe. Jag ville inte ens leva.
I år igen kör Pampers med sin reklam att omm an köper en paket blöjor så skänker man vaccin, den är med låter happy birthday och en massa lyckliga föräldrar med sina nyfödda bebisar i famnen, jag fullkomligt bröt ihop varje gång den kom förra året, jag bröt ju ihop för det mesta iofs. Det stinger i mig i år och jag kan verkligen känna samma känsla. Nu mår jag ju mkt bättre, jag har mer lycka i livet igen och bär så mkt lycka från Ester också, när jag då ser denna reklam och minns förra året är jag så tacksam för livet jag har idag och jag vill aldrig mer må som jag mådde förra året och ja en bra bit in på detta år också.
Nu har prinsen vaknat och jag får säga hej så länge.....

Julkramar till er alla // Jessica

Funderingar....Förstår de inte mig? ..Eller förstår jag inte dem?

Jag funderar mkt och blir ledsen över en del saker som folk frågar och säger till mig.
Jag älskar båda mina barn så högt mycket att det värker i mig, kärleken är så stor och väller över och det värker eftersom att jag sprängs av allt. Jag är tacksam över båda mina barn, men såklart så kommer jag ju alltid att sörja Ester som inte fick stanna och som alltid kommer att få mig att fundera över vem hon skulle ha blivit..
Jag vet att många mammor uttrycker känslan av att inte räcka till och så känner även jag många ggr, särskilt då Arvid har magont och inget jag gör verkar räcka till, även om det verkar lindra. Jag gör vad jag kan för Ester och för att minnet av henne ska leva vidare inte bara i mig. Till Arvid säger jag varje dag att jag älskar honom. Jag kan sitta och bara titta på honom och känna sån lycka och tacksamhet över att han finns i mitt liv och lever. Till honom kan jag ju säga och visa min kärlek fysiskt, till Ester kan jag inte det. Just för att jag inte fysiskt kan visa Ester det så är behovet att få uttrycka det desto större, för att hon inte finns här hos mig och synlig för andra är behovet att prata om henne med andra också desto större. Arvid finns här fysiskt och därför mer synlig för alla. Mitt behov av att få prata om Ester verkar dock var svårt och förvirrande för en del...Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla en del frågor och kommentarer. Jag tänker många gånger att jag kanske ska fråga vad de menar med vad de säger, men jag låter oftast bli, för jag är rädd att bli ännu mer sårad om det är som jag befarar.
När jag uttrycker min sorg för Ester kan jag få höra att jag ska vara glad och lycklig för det barn jag har. Jag förstår ju att de menar det barn som lever hos oss. Jag är lycklig för båda de barn jag har fått, men om man nu menar lycklig för att Arvid lever så är det ju självklart att jag är det. Jag undrar hur man kan tvivla på att jag är det, just därför blir den kommentaren konstig för mig. Vad menas??? Skulle jag inte vara lycklig för honom för att jag sörjer Ester och uttrycker det? För mig utesluter inte det ena, det andra. Om man inte tvivlande på min lycka och kärlek till Arvid så skulle man väl aldrig ställa frågan, eller tänker jag fel? Jag skulle i allafall inte fråga det om jag tog för givet att en person kände så.
Jag har två barn, det ena lever inte men båda är levande i mitt hjärta. Jag vill inte leva resten av mitt liv och inte prata om Ester och sorgen jag har kring hennes bortgång.
Jag tycker att jag visar min kärlek för båda mina barn, genom foton och texter om kärleken till dem båda. Men det är liksom som att om jag pratar om Ester och inte säger ngt om Arvid så kommer den kommentaren. men när jag pratar om Arvid, undrar de inte om Ester då??
Får de som har alla sina barn vid liv såna frågor och kommentarer om de pratar om ena sitt barn? Nej jag har aldrig upplevt det.

Jag blir ledsen då jag får kommentaren att jag ska vara lycklig över det barn som lever hos oss. Ja jag är lycklig över Arvid och jag älskar honom lika högt som Ester. För mig är den kommentaren som att säga att jag inte gjorde det, för varför skulle man annars uttala det, och det sårar mig.
Kanske är jag bara känslig......
Kanske förstår jag inte dem...
Men jag förstår inte heller dessa kommentarer och frågor.

Jag kan ibland också uppleva att en del tycker att jag ska komma över min sorg för Ester...Jag kanske missförstår dem, men för många ggr har jag blivit sårad över folks kommentarer som jag faktiskt upplever som att eftersom att Ester dog innan hon levde utanför magen så borde jag inte sörja så mycket, jag kände henne aldrig. Men jag känner att jag kände henne, jag vet inte hur andra mammor känt då de varit gravida, men jag upplevde personlighet redan i magen och Ester och Arvid var olika personligheter redan i magen. Var ska man dra gränsen? Ester dog bara några få timmar innan hon kom ut, hur länge tycker dessa människor att man "ska få" sörja då?? Jag tycker att sorger är olika. En del kommer man över och andra inte. Jag kommer aldrig att komma över sorgen efter Ester men det betyder inte att jag alltid mår jättedåligt då jag sörjer eller att jag lägger mig ner och bara gråter...Vissa ggr gör jag det, men många ggr fäller jag stilla tårar. sorgen för henne är ngt fint också, för hon är ju så älskad det är ju det det står för.
Ngt som gjort så fruktansvärt nt är att få höra att man kanske ska vara glad att hon inte blev två år och sedan dog?????
Hur tänker man då? Ska det trösta mig att tänka så? Jag skulle varit så tacksam för två år med Ester, få uppleva hennes skratt, ljud, kramar ja allt som jag skulle ha fått på två år. Menar människan som säger detta att jag skulle ha mer rätt till min sorg då? Jag tolkar det så. Men då önskar jag att jag hade sagt till människan att jaha då skulle du sörja ditt äldsta barn mer om det gick bort eftersom att du känt den längst? Hör man inte hur illa det låter.
jag kan inte uttala mig om hur det känns för de som mist sina barn när de är 1 - 2 eller vilken ålder som helst, för jag har ingen erfarehhet av det, jag kan bara försöka sätta mig in i det. Men jag fick säga Adjö till Ester då hon kom ut, då jag egentligen skulle välkomnat henne ut och det gör ont, fruktansvärt ont och att få höra att jag ska vara glad för att hon inte dog när hon var två för det skulle nog varit värre, det är som att hugga mig i hjärtat som att säga att mitt barn betydde mindre.

Jag kan bara säga att jag älskar mina barn, levande som döda och de har lika stor plats i mig. Men såklart så är det ju så att Arvid lever och behöver min tid. Men i mitt hjärta har de lika stor plats och Ester får tid i form av tankar, känslor och omvårdnad kring graven.

Nu ska jag lägga mig och sova och njuta av min älskade lilla gosefis andetag. God natt till alla därute.

Jessica

Tiden rusar..........

Ja, tiden rusar helt plötsligt fram, dagarna går så fort nu när Arvid är här.
Nu har vi fått vara hemma i hela två veckor utan att behöva åka in till sjukhus för provtagning eller återbesök och vi börjar få kläm på en hel del rutiner. Vi har varit på promenader och åkt och hälsat på storasyster Ester flera ggr. Arvid gillar att åka vagn och bil.
Just nu har lillkillen så jobbigt med magont och magknip, det gör ont i hjärtat att se hur jobbigt han har det och vi försöker med allt. Men inatt fick vi iallafall lite mer sömn, jag hoppas på en ännu bättre natt denna natt.
Lillknodd växer så det knakar och i onsdags då vi var på bvc hade han ökat 440 gr på en vecka och väger nu 3480 gr, skönt att han växer och ökar bra i vikt. Han gick ju ner så mkt och stannade i vikt då han blev så sjuk.

Allhelgona var svår, jag har gråtit så mkt över Ester, önskar så att hon fick vara med oss här i livet. Vi åkte tillsamman allihopa och tände nya ljus i hennes lyktor på graven. Vi lade också ett vacker mosshjärta med vackra dekorationer på hos henne. Vi tände även ljus i kyrkan för henne och alla änglavänner hon har.

När vi åkte hem från BB var det så viktigt att hälsa på Ester, så det var det första vi gjorde på vägen hem. Vad ont det gjorde, men det kändes också så fint att Lillebror fick hälsa på och att Ester var den första vi besökte.

Den 4:e november var det ett år sedan Ester begravdes och det var också en tung dag. Det känns som att det varit så otroligt mkt nu ett tag. Sjukhusvistelser, återbesök, årsdagar mm så jag har liksom knappt hunnit med. Mitt inre har varit så full av känslor och tidsbristen för bloggen har känts av. Jag skulel ha behöva skriva av mig mer om allhelgona, årsdagen för begravningen, mer om Arvid och oron för honom men också glädjen. Han är ljuvlig och jag är så lycklig att han är här hos oss.

En bild på mina killar när vi är hos Ester på hemvägen från BB.

Ledsen, sårad och lite annat!

Jag kan bli så ledsen ibland och undra hur en del människor tänker...
Jag har fått frågan: Tror du att ni skulle skaffat syskon så tätt om Ester fått leva???
Jag kan inte låta bli att undra över varför man ens undrar över det?
Vad är relevansen i det hela?
Hur ska jag kunna svara på det? Jag vet ju inte hur det hade känts om Ester fått leva och hur allt skulle blivit. Men jag brukar svara att vi ville ha barn tätt, men att sen kan man ju faktiskt inte veta, hur pass fort man skulle blivit gravid. Så med andra ord kan man ju inte svara på den frågan och jag känner också så att brukar man fråga ngn som fått två barn levande tätt så?
Ja, jag vet inte, det känns lite som att man blir ifrågasatt till varför vi blev gravida med Arvid, som att han vore ett substitut, vilket han verkligen inte är. Arvid är en egen person och ingen kan bli substitut för Ester.

Sen är jag så ledsen för jag gråter så mycket efter Ester, det gör så fruktansvärt ont i mig och när jag får hålla om vår älskade gosse så kommer tankarna att vi inte fick detta med Ester, Ester fick inte detta med oss. Det gör så fruktansvärt ont...

Sen är jag också så orolig för Arvid, att han ska vara allarligt sjuk...Han blev ju inlagd för kraftig gulsoto ch behövde fototerapi. Vi blev till slut utskrivna trots att värdena stod stilla eller t.o.m gått upp och alltså fortfarande var höga, men inte så höga att mer behandling behövdes. Men idag ringde den läkaren som tog emot oss först då vi kom in och hon tyckte att vi nog måste kollas upp då den faktiskt inte gått ner utan stigit även om det var väligt lite. Om det inte gått ner och blivit bättre på tre veckor (sedan bahandlingen) så måste de undersöka på vad som är orsaken. Jag försöker hålla lugnet, men det är så svårt. Jag är så orolig.
När Arvid blev inlagd och jag satt vid hans sida och sondmatade honom då han låg i fototerapi så grät jag hejdlöst. Jag satt och tänkte på hur jag skulle klara av att ta farväl till ännu ett älskat barn. Ta farväl av vår älskade Arvid. Jag ville plocka ut honom och krama honom så mkt jag kunde, ta vara på varje sekund. Jag satt och ångrade all tid jag missat då jag sovit m.m. vilket är galet, jag vet. Jag skulle inte vara en bra mamma utan sömn. Det var så mkt tankar och känslor och det värkte så i mig. Ester var åter så nära. Jag grät då de stack honom otaliga ggr och han kved, men var så otroligt utmattad att han inte orkade streta emot. Min älskade lilla kille. Usch! Så liten och redan varit med om så mycket!!!
Det måste se bra ut på onsdag, det måste ha sjunkit, det får inte vara ngt annat. Han måste bli/vara frisk!

Nej, nu måste jag försöka sova. Kram //Jessica

Han är här nu, vår Arvid, vår älskade lillebror.

Den 14 oktober kl. 21.28 kom han ut till världen, en underbar liten pojke på 2975 gr och 49 cm.
Vi sattes igång 10.50 påmorgonen med en gel som skulel hjälpa livmodern att bli kortare och utplåna sig, sen blev det en "rusch" en slags kateter och sen togs hinnorna och värkarna satte fart. Allt gick så fort. Jag hade så ont och ville ha epidural men ingen verkade förstå att förlossninge gått väldigt långt. När jag äntligen skulle få epidural så sa de att jag var öppen 8 cm, men jag sa att nu kommer han...
Nej då, det är inte dags ännu säger det till mig...
Jo, han kommer nuuuu skriker jag och krystningarna går inte hejda, på två krystningar kom han ut, fullkomligt bara flög ut. Men det var tufft, eftersom att lille Arvid kommit längre ner än de förstått så hittade de ju inga hjärtljud och maken hade panik och trodde att vår lille pojk hade dött. De försökte lugna och sprang och hämtade en skalpelektrod, men det hann de aldrig sätta ;)
Narkosläkaren hade sett mäkta förvånad ut när hon bad mig "kuta" på ryggen för bedövningen när jag skriker att jag kan inte för nu får jag värk och nu kommer han och for ut...Där satt hon med nål och allt helt redo för att sätta in i min rygg...
Känner mig lite snuvad på ngt konstigt vis, jag ville ha epidural då Esters förlossninge blev så bra med det, denna gång var jag helt väck av smärta och kämpade verkligen för att ta mig igenom dem. Eftersom att Arvid ville ut så fort så han jag heller aldrig få uppleva det där med att få höra att nu sr vi hår o.s.v. Men jag är ändå glad över att det gick så fort, för rädslan fanns ändå att vi skulle förlora honom under förlossningen. Jag grät ibland förtvivlat, fast att vi hörde hjärtljuden och han mådde bra.
Men nu är han här!!! Vår prins, kan knappt fatta det....
SEn har vi däremot fått uppleva en del jobbigt i efterhand, men det tar jag nog i ett annat inlägg. Måste bjuda på ett kort på vårt andra mirakel.

En lite nyare magbild!

Hittade lite nyare bilder på "lillebror"magen. Men jag måste absolut ta en nyare bild iallafall Det är trots allt två veckor sedan jag tog. Jag tror magen sjunkit och att lillebror sjunkit in så magen ser lite mindre ut nu, lite synd att vi antagligen missade när magen var som "störst". Jaja så blir det ibland.

Det här är taget i v.34+5.



Jessica

Lillebror växer och snart är han här...

Ja oavsett hur det går så kommer lillebror snart att komma ut till oss och vi får äntligen se vår lille prins. Vi hoppas på att få en levande, frisk gosse. Men det är verkligen inget vi tar för givet, nej det skulle vi aldrig våga. Men vi hoppas och vi längtar. För varje dag som går och vi kan känna hans rörelser i magen, så gläds vi. Oron nu på slutet är nästan förlamande, snälla, fortsätt leva! Vi älskar och väntar på dig lillebror och vi hoppas du mår bra i magen.

Här är en bild på lillebror i magen i v.33+6 nu är vi i v.36+3...Börjar bli dags för ny magbild...

Lite bilder från ettårsdagen

På kvällen



På kvällen

Esters ettårsdag!

Så är dagen kommen!
Dagen då det gått ett år sedan Ester föddes. Ja nu föddes hon ju 22.44 på kvällen så riktigt ett år är det ju först om några timmar....
Jag är så full av tankar och känslor så jag sprängs och då blir känslan nästan som om man vore tom, jag får liksom inte grepp om det. Jag tänker på hur jag gick här hemma med värkar och var så glad för att det var dags, samtidigt som det var läskigt att det gjorde så ont och man gick igenom något så stort och inte veta hur det skulle bli och så. Men lyckokänslan och förväntan var så häftig och enorm. Vår lilla bebis kommer snart.

Det är många som tänker på dig och oss idag Ester. Vi har fått så mycket fina meddelanden och presenter skickade till oss. Minnesgåvor i spädbarnsfonden och annat fint. Det värmer i mitt hjärta. Du har rört många hjärtan, vår älskade lilla tjej.

Tårarna kommer i attacker idag. Det är så mkt minnen som kommer över mig. Min älskade lilla flicka. Jag saknar din lilla hand att hålla, att få pussa på dina fina kinder och den mjuka pannan. Att få klappa dig, men framförallt att få krama dig. Jag får ofta sån otrolig längtan av att få krama dig, famnen är så olidligt tom och det värker av längtan i mig och inget hjälper just då. Den känslan går inte ens att beskriva så att det går att förstå. ALLTID kommer jag att sakna dig och ÄLSKAD är du i all evighet.
Just nu är din pappa iväg och hämtar hjärtat av rosor vi beställt till dig, snart ska vi till graven och göra fint för dig. Jag och pappa har ju också åkt stan runt och även utanför och letat efter en bra present till dig. Vi ville ha en present som kan stå lääänge hos dig utan att bli förstörd och vi ville så gärna ha en nalle stående hos dig. Till slut hittade din pappa en, inte den vi sett ut från början, men den har varit omöjlig att hitta, men denna var också jättesöt. Pappa han är bra på att hitta saker han. Du har världens bästa pappa!!
Vi ska fika hos dig också, men det blir bara bullar till kaffet detta år, du förstår, mamma kan inte äta söta bakelser såsom tårta och så, då kan jag och lillebror bli dåliga och det tror inte jag att du vill. Men en bulle ska jag äta för att fira dig med. Vi är ju så tacksamma för att du kom till oss och du firas alltid av oss, men extra på din födelsedag.
Jag har så mycket i mig som jag inte får ut nu, men jag skriver mer när det kommer och framförallt ska du vår lilla prinsessa få ditt eget brev...

Nu ska jag fortsätta Esterdagen och göra den så fin jag kan med resten av din familj. Puss och kram till dig mitt hjärta// Mamma

Kram till alla som läser // Jessica

Våga tro och känna framtidstro och glädje och egna konstiga uträkningar och tankar om odds

Sedan Ester lämnade jordelivet har jag haft så svårt att våga tro på en framtid, att kunna känna glädje igen. Sen fick vi positivt graviditesttest och jag livsviljan tillbaka. Jag och maken hade förberett oss för en svår resa, men vi kunde aldrig föreställa oss hur tuff denna resa skulle bli. Nu mot slutet av graviditeten växer oron och jag går med en ständig känsla av att något är fel, bara det att inge fel hittas. Lillkillen verkar växa och må bra. Jag själv mår allt annat än bra. Just nu är jag också dunderförkyld och det sätter också griller i huvudet.
Esters årsdag närmar sig och det gör ont i hjärtat.
Det är flera mammor och pappor som har haft årsdag och går igenom så mycket nu.
Jag tänker så mycket på dessa mammor som betyder så mycket för mig. Ni vet vilka ni är och ni finns alltid i mina tankar, ni och era små änglar.

Jag är så rädd att lillebror inte ska klara sig, att vi ska få begrava ännu ett älskat barn. Jag vill så gärna våga tro på en framtid med ett levande barn och visst får jag glimtar av det och jag är så tacksam för dem. Jag önskar att jag kunde känna att det ska gå bra, vilket jag så lätt gör för andra. Jag tror ju att det kommer gå så bra för alla andra mammor som är gravid, men inte för mig.
Man gör egna små uträkningar och tänker utifrån egna odds såsom att ju fler omkring mig det går bra för, desto sämre odds har jag om att få ett levande syskon. Tänker att det blir väl jag(och maken) igen som får åka hem tomhänt. Detta är så jobbiga tankar och absolut inte bra, det vet jag. Jag behöver tänka positivt. Jag gör mitt bästa.

Jag kan känna sån lycka då lillebror bökar i magen, sen kommer det över mig hur jag satt här för ett år sedan och kände samma lycka då Storasyster Ester bökade och snart skulle komma ut till världen. Då kommer gråten igen, sorgen över Ester, och rädslan för att det ska gå galet igen.
Jag vill våga känna mer glädje och mer framtidstro, men nu så lever jag och maken i nuet, vi tar oss fram dag och för dag.
Men någonstans där framme kan jag se ljuset, vi är nära, kanske får lillebror stanna och framtidstron får börja gro. En framtid där älskade storasyster alltid är med.


Jessica

Oro

Ja, nu har jag inte haft så mycket kraft att skriva här.
Det har varit jobbigt inför 11 månaders dagen och fortsatt då jag insett att det snart faktiskt gått ett helt år sedan jag födde fram vår ljuvliga lilla tjej.
Jag vill så gärna ha ett firande för Ester, bjuda in för kalas för att hedra henne, men så är jag så orolig för influensan. Svåra oroliga tankar går jag med hela tiden.

Jag har även varit orolig för min och lillebrors hälsa då indikationer visar på att mitt blodsockervärde ligger väldigt högt och att jag kanske är på väg att utveckla graviditetsdiabetes. Jag var igår inne på glukosbelastning och de visade på höga värden. Jag har mått så dåligt och känt sån oro för hur det ska gå. Men idag när jag var hos barnmorskan så sa hon att visst är det högt, men att hon ville att vi skulle börja med att ändra min kost först och att jag ska göra egenkontroll på mitt blodsocker hemma. Så nu har jag fått med mig en liten apparat sommäter blodsockret, jag får sticka mig i fingret 4 ggr om dagen nu och så ska vi se hur det går. Jag och maken har nu kollat in råd på diabetikerförbundets hemsida och ändrat om lite i kosten, äter samma saker men sammansatt på andra sätt. Så dagens mätningar har sett bra ut. Men visst har jag ätit mindre än jag brukar av oro att det ska vara för högt, så nu sitter jag här och är ganska (läs väldigt) hungrig. Men tror knappast jag ätit för lite, så det ska inte gå ngn nöd på mig och lillebror. Vi ska greja detta så att det ser bra ut hela vägen.

Lillebror skrämde oss dessutom idag då han inte alls rört sig på hela morgonen fram till 11.30 då vi äntligen var hos bm och hon satte ctg:t då hörde vi hjärtat phuuu och fort därefter kom en spark.

Oron växer ju närmre tiden för förlossningen kommer. Jag hoppas vi klarar av detta, att vi ska få en levande lillebror som får följa med oss hem.

I övrigt så har det kommit fler goda nyheter....Det är fler syskon på väg...Jag blir så glad, det ger hopp.
Varm kram till dig du fina mamma, livet för dig har vänt och framtiden ser ljus ut. Nu måste det gå bra för oss, det bara måste det för oss alla.

Kram Jessica

11 månaders dagen...

Idag Ester mitt hjärta, skulle du ha blivit elva månader, stora tjejen fast ändå så liten. Älsklingen vad jag saknar dig. Ja jag längtar fortfarande efter dig, som om du skulle kunna komma till mig igen... Men du är hos mig alltid i mina tankar, det vet du mitt hjärta, visst hör du mitt hjärta som talar till dig?

Idag har minnena från dagarna på bb varit så på ytan och under förmiddagspromenaden med vår vovve Molly så kom det över mig flera ggr, jag storgrät och så explosivt. Men det är skönt att få släppa fram det, även om det gör ont så är det ju så mkt kärlek i det. Jag bär ju så mkt kärlek i mig, kärlek som är bara din och den rinner så ofta över så jag blir i sånt kaos av känslor.
Idag har lillebror varit aktiv i magen, inga hårda starka sparkar men rörelse som för att trösta mig att han finns där och för att lugna mig. Jag är så glad för er mina små barn, ni betyder allt. Ni är allt jag nånsin önskat, ni är allt jagnpnsin drömt!!!!

På vår familjegrav där ditt stoft vilar, Ester, blommar sommarblommorna än, men snart ska vi byta inför ett årsdagen och kommande höst och vinter. Det lyser ju även i din lykta i stenen och jag tycker det är vackert där, det skänker mig en slags frid, att vi ger dig det vi kan. Våra hjärtan är ju för alltid dina och vi ger dig allt vi kan.
Tack för att du kom till oss hjärtat! Tack för att jag fick bli din mamma!
Du är så innerligt älskad och saknad i all evighet.

Idag har jag fått så glädjande nyheter. En mamma som också mist sitt älskade barn och som kämpat med att bli gravid igen har äntligen fått ett efterlängtat plus. Jag blev så glad och rörd och hela jag rös och tårarna rann. Äntligen!!!
Alla föräldrar som längtar efter barn förtjänar den lyckan tycker jag, men de som mist ett barn ligger mig så extra varmt om hjärtat och det glädjer mig extra mycket när de som kämpat får sitt efterlängtade plus och det bara måste gå bra denna gång, det måste det för oss alla. Till dig min fina vän, Grattis! och jag är med dig på vägen när helst du behöver mig... Kram

Det har varit en dag med blandade känslor minst sagt och jag kan nog tycka att dagen gått ganska bra då jag fått både glädje och sorg...

Alll lycka till mina fina vänner därute i livet....Kram Jessica

Livet är mig kärt igen!

I onsdags var vi på tillväxt ultraljud med lille parveln och allt såg ut som det skulle, han ligger precis under mittenkurvan, men så vet jag ju också att det inte alltid är tillförlitligt. Ester låg också under kurvan och kom ut alldeles lagom stor och underbart perfekt.
På väg till sjukhuset där tul:et (förkortning av tillväxtultraljud) skulle göras så kör en bil rakt ut på vår körbana (han skulle alltså korsa vår vägbana i en korsning och han hade väjningsplikt) Han var otroligt nära å köra in i min sida och maken min fick göra en tvärsväng åt vänster för å försöka undvika att bilen mosade min sida...Han hann tänka måtte det ta i baken av bilen, men på ngt vis så lyckades makens och den andra bilens väjning undvika krock. Men jag hann se framför mig hur jag och lillebror blev klämda och jag bara skrek och efteråt kunde jag knappt sluta gråta. Jag var tillräckligt spänd redan innan, inför just ultraljudet och hur allt skulle se ut så nu vart jag nästan i chock...Fy vilken upplevelse. Jag insåg också då hur gärna jag verkligen vill leva, leva för Ester, lillebror, älsklingen min och Molly vår vovve och andra som är mig kära och håller mig kär. Livet är mig kärt igen!

Angående lillebrors tillväxt så ska vi på ett till tul i v.36. Hoppas att han följer sin kurva. Jag kan inte skaka av mig känslan av att något inte står rätt till. Jag har så svårt att tro att vi ska få med oss lillebror hem. Men å så vi längtar efter att han ska komma ut, att få se och hålla honom, oavsett hur det går så får vi träffa vår lille gosse. Vi fantiserar om att han ska få leva med oss och vi köper saker och kläder till honom, han ska ju få egna saker han med. Vissa saker får han ju ärva såklart, men vissa saker och kläder ärvs inte, de är bara Esters och lillebror får också saker som bara ska vara hans. Jag tror att oron för att ngt inte är rätt är nog för att allt ser så bra ut precis som det gjorde med Ester, ändå gick det ju inte bra....Vår lilla älskling är ju inte här hos oss i livet.

Jag har i flera dgr velat skriva av mig och har så mkt tankar i mig hela tiden, men har inte kunnat få ut det... Jag har känt hur det trycker i mig och som om jag binds i mig själv, som om jag vore i en rustning som krymper och kväver mig. Jag vet ju vad det är....Månadsdagen kommer.. Imorgon är det 11 månaders dagen. Älskade Ester... Jag tänker på dig ständigt! Du, lillebror, din pappa och Molly är min älskade familj. Jag och din pappa har köpt nya lyktor till graven och så fort man får sätta ut lyktorna på graven igen så kommer de upp. Vi ska snart också plantera om inför höst/vinter hos dig och på ett års-dagen kommer vi också att göra fint och fira din egna dag. Nu lyser det ändå ett ljus i den fina lyktan i stenen så det lyser ju hos dig på kvällarna iallafall.

Mamma Jessica

Lillebror växer...

Ja, tiden går, fast jag själv tycker det är så långt kvar tills vi får se om lillebror kommer ut levande. Vi har idag gått 30 fulla veckor och går alltså in i v.31. Hoppet lever än, men skräcken växer också ju närmare bf vi kommer, ska det älskade lilla livet i magen få fortsätta även utanför, ska vi få ta med oss lillebror hem.
Här kommer en bild på magen i v.28+2




Vi närmar oss också Esters ett års-dag. Det värker i mitt hjärta och i varje cell. Mitt älskade hjärta som inte fick leva hos oss. Jag kommer alltid att sakna henne och kärleken är så stor och kommer alltid att vara. Jag vill inte vara utan henne och vetskapen om att jag måste det resten av mitt liv är så fruktansvärd.
Älskade hjärtat du finns alltid hos mig. Vi ses snart igen...

Mamma Jessica

dåtid, nutid och framtid

När det hade gått ungefär tre och en halv månads tid efter vi mist Ester så mötte jag en läkare som inte alls förstod mig, min sorg och den ångest jag bar på. Hon menade på att jag ville vara så ledsen. Hur tänker man då undrar jag, vem vill vara i den smärta och sorg som man är i då man mist sitt barn? Men man kan inte vara annat än i just det, sorg, smärta, förtvivlan...Ja det finns ju inte ord som räcker till.
Nej, jag var ju tvungen att se till å inte fastna i sorgen och det gjorde jag tydligen då jag faktiskt vågade möta mig sorg, gråta och känna smärtan (enligt denna läkare). Jag som faktiskt genom hela mitt liv tidigare alltid flytt från hemska upplevelser jag varit med om. Jag kan säga att det fick långtgående och varaktiga spår i mig som varit mycket svårt att bearbeta efter så lång tid.
Jag ville inte fly från detta..Nej, det här är det absolut värsta som hänt mig i mitt liv, men också det vackraste och om jag var tvungen att stänga inne smärtan så tror jag faktiskt att det skulle tagit bort även glädjen och allt det fina också....
När jag försökte förklara det och hur jag kämpade mot ångest och allt möjligt och att jag ville få tid att bearbeta detta utan mediciner som faktiskt "stänger" av en en del så säger hon bara till mig att jag jag betedde mig som ett barn!!!
För att jag grät? För att jag hade ångest? Eller vadå? Hon undrade vad jag gjorde där då jag ju inte ville ha hjälp!!?? Jag frågade varför hon sade så, jag ville ju ha hjälp, men genom att få prata, få hjälp att hantera allt genom att få höra mina tankar högt m.m inte genom att droga mig så jag inte känner allt. För mig är inte det att bearbeta. Jag sa att jag tycker att hon nedvärderade mig och tryckte ner mig och att det minsann inte är lätt att sitta inför en okänd människa och blotta sitt inre och att då få höra att man beter sig som ett barn då man inte vill äta antidepressiva och sömntabletter, för att man gråter ut sin smärta och knappt kan prata för att man hypervetilerar då känslorna blir för starka..Jag kan också undra vad en sådan människa gör som läkare inom vården??
Nej jag vill inte fastna i sorgen och det kan jag idag se att jag inte har gjort. Jag har vågat se och möta smärtan och sorgen. Jag hedrar mitt älskade barn genom att våga känna allt och idag kan jag se att jag gått framåt, jag kämpar ju varje dag med att leva med sorgen och jag lär mig att leva ett liv med detta, det liv jag har. Jag kan till viss del känna glädje igen och det kräver mkt mod att våga det. Det krävs mycket mod för att våga skaffa syskon och att älska det trots att man vet att man kan förlora även det.
Man ska inte gräva ner sig och fastna i sorg, nej, men man ska heller inte fly från det, gör man det förlorar man alldeles för mycket. Det som vi genomlevt i livet är den vi är, vad vi sen väljer att göra med det är en annan sak. Även om jag är rädd och faktiskt inte vågar eller kan tro att lillebror ska få leva, så hoppas jag ju, jag förbereder för ett liv med lillebror, men jag förbereder mig också för det värsta och eftersom att jag vågade möta all smärta då Ester dog vet jag att oavsett vad som händer så får lillebror all kärlek han kan få och får han leva är vi förberedda och dör han så vet vi också hur vi ska göra.
Om jag inte tagit mig tiden att vara i nuet som en lång tid varit i sorg så skulle jag inte vara lika redo för framtiden... Jag bär fortfarande sorg, men jag vill också möta framtiden som just nu faktiskt bär med sig ljus, ljus då kärleken till Ester alltid finns kvar och en lillebror som just nu lever i min mage och kommer till oss... Ja, jag är glad att jag vågade vara i mörkret för nu vågar jag närma mig ljuset...även om mörkret fortfarande drar mig tillbaka ner i omgångar...Men ljuset finns där...

jag behöver min dåtid och min nutid för att gå framåt i min framtid....Min framtid med min make, vår dotter, vår son och vår hund.
Massor av kramar från en väldigt tankfull Jessica

Trött, varm, ledsen, men inser också att jag har massor av positivt i livet.

Hej!

I min blogg skriver jag mest om barn, Ester som lever i våra hjärtan och minnen och lillebror som lever i magen just nu. Jag skriver om sorg och oro, för det är ju det som mest upptar mina tankar och det är det som jag behöver ventilera mest.
Men jag har ju mycket annat i livet som är positivt och jag jobbar varje dag med att se detta och med att försöka njuta av det och korta stunder kan jag det....Det är jag glad för, det behövs som motpol för allt som är jobbigt. Just i dag har jag mer positivt i mitt liv än negativt, men jag inser att lycka är lätt å bära och sorg tungt och därför känns vågen så mycket mer åt det svåra hållet för det mesta, men det som är positivt i livet svänger över vågen då och då och det är skönt. Det är ju som jag tidigare nämnt otroligt svårt att leva med sorgen ibland och den där taggtråden( som är sorgen) i hjärtat kan skava upp rejält och det tar tid varje gång att bädda in den igen.....
Jag ska försöka dela med mig lite av annat glatt i livet också. Fast saker som gällt lillebror har ju varit positivt och glatt även om det också är mkt oro med i det, men iallafall ska jag försöka dela med mig av annat i livet också då och då.
Nu vill jag dela med mig av en solstråle vi har i vårt liv, en älskad leonbergertik vid namn Molly, fast hon har ju också många smeknamn. Vi hämtade hem henne juldagen år 2006 i blir det tredje året vi har henne hos oss. Känns som om hon alltid har varit här. Molly är född den 30 oktober 2006. Ja den 30 är ju samma datum som Ester fast Ester är född i September och nu är lillebror beräknad till den 28 oktober vilket faktiskt är mitt födelsedatum så det är bara maken i denna familj som inte är ett höstbarn. Ja ni ser våra barn är med i allt ;)

Här kommer i allafall några fina bilder på ännu ett av våra hjärtan.

Ester!!!!

Ester mitt älskade hjärta!
Idag är det din tio månaders dag. För tio månader sedan brast mitt hjärta. Ditt hjärta stod still och det kändes som om mitt också stannade.
Jag har varit med om mycket i mitt liv som orsakat så mycket smärta, men jag har aldrig känt sån smärta som jag gjorde då och som är kvar än idag.
Idag har din pappa och jag gråtit så mycket, vi saknar dig så oändligt mycket, ord kan inte beskriva saknaden, smärtan, kärleken och den fruktansvärda förtvivlan som bor i våra hjärtan. Oftast gråter jag i min ensamhet och här hemma med din pappa. Jag visar sällan hur ont det gör i mig, det syns inte på mig så ofta, jag är tyvärr mästare på att dölja.

Det är så ofattbart stort att få ett barn och så ofattbart smärtsamt att förlora det man älskar mest. Ibland förtränger jag det, jag kan berätta och prata om dig utan att fälla en tår, det är som om jag berättar en historia men så slår det mig att det är ju dig jag pratar om, mitt barn, min älskade dotter, jag har förlorat dig!!!
Nej!!!!!!!!!
Jag minns då vi efter första natten på bb fick dig inrullad till oss på nytt, hur jag sken upp och stoltheten vällde upp och hoppet fanns att du levde...Men nej du levde fortfarande inte. Vi grät och grät, höll dig, smekte och pussade dig. Jag minns hur jag sa till mig själv, NJUT, jag visste ju någonstans i mig att vi hade så kort tid,, jag försökte stundtals hålla tårarna borta så att jag skulle kunna se dig bättre och inte förhindras av tårarnas dimma. Jag ville minnas varje detalj. Jag minns din lukt, den där älskade bebislukten. Jag berättade hela tiden hur mycket jag älskar dig, jag sjöng för dig. Jag försökte säga hej då på den korta tid vi hade. Varje dag som går, säger jag till dig att jag älskar dig och att jag saknar dig. Jag har också insett att jag inte har sagt hej då, jag kommer aldrig att göra det för du finns alltid i mig, hos oss. Så länge jag lever så finns du. Du finns inom mig. Jag saknar dig!

Jag vill slita bort denna smärta, jag sliter i taggtråden som sitter i mitt hjärta, jag drar och drar men det slutar aldrig, hjärtat slits och slits, blir slamsor, trasor och jag blöder...jag förblöder. Jag vet att smärtan är ju för att vi inte fick behålla dig och den är för alltid en del av mig nu och jag försöker varje dag att lära mig leva med den. Jag får försöka pussla ihop mitt hjärtas slamsor med taggtråden(sorgen) i den.
Jag har idag levt med saknaden efter dig längre än tiden då jag levde med dig. Jag kan inte förstå hur tiden kunnat gå och att jag fortfarande lever.
När jag sitter och tittar på bilderna på dig och oss så gör det så ont. Jag är tillbaka i tiden, jag är på bb. Att se smärtan i våra ansikten på bilderna är obeskrivbar, men jag kan också se KÄRLEKEN och stoltheten.
Bilden av där vi bär dig i kistan för att fira ner dig i vår familjegrav är så fel, det är inte så det ska vara.


Mycket kan man ändra på, men här står vi maktlösa. Att ta bort smärtan efter ett förlorat barn, går inte och den som tror det är galen.

JAG ÄLSKAR DIG ESTER, ORDEN RÄCKER INTE TILL OCH SAKNAD ÄR INTE HELLER ETT TILLRÄCKLIGT STARK ORD FÖR VAD JAG KÄNNER...MEN VET ATT DIN PAPPA OCH JAG ÄLSKAR DIG OCH BÄR DIG MED OSS I EVGIHET!

GRATTIS PÅ DIN TIOMÅNADERS DAG!!!

Mamma Jessica

Handla kläder till lillebror och en önskan om att få göra det till Ester också.

Vi var i dagarna och handlade lite kläder till lillebror.
Vi hade ju köpt lite kläder till Ester inför ankomsten. Vi valde medvetet att inte köpa så mycket då vi tänkte att vi kunde handla i efterhand då vi skulle veta hur stor vår bebbe var och även vilket kön det var. Inte alltid så kul med så neutrala kläder. Så med andra ord behövs det fyllas på nu och så ville vi att vissa kläder skulle förbli bara Esters, de är ju minnen om drömmarna och längtan till henne och vi vill spara dem i hennes minneslåda. Några klädesplagg ska lillebror dock få ärva...
Iallafall så var det roligt att handla till lillebror och vi valde blått, grönt, svart och vitt bl.a. Sen såg jag en klänning på en ställning och det högg i hjärtat. Jag ville ju få handla till vår älskade Ester också, hon skulle ju också behöva nya kläder.
Jag vet, det är så här vårt liv är nu, att leva med det dubbla hela tiden. Det som skulle varit, saknaden och längtan efter det som aldrig kan bli. Lyckan och sorgen går hand i hand just nu, lycka över att lillebror växer i mig just nu och sorgen över att Ester inte lever med oss. Men kärleken för dem båda är så stor och alltid med.

Idag har jag pysslat lite med lillebrors kläder och så har jag också pysslat med Esters minneslåda....Mina älskade barn, jag pysslar om/för dem på det sätt jag kan.

Förövrigt har jag idag klippt makens hår, plockat svarta vinbär, promenerat i skogen, tvättat o.s.v.........

Här kommer en bild på Esters minneslåda



Bilder på några av lillebrors kläder, mycket randigt i år ;)







Kram från Jessica fylld av kärlek

Vi har gått in i en ny vecka!

Ja, det låter ju knäppt att jag skriver att vi gått in i en ny vecka på en torsdag, men då det gäller lillebror i magen så har vi det. Vi är nu i v.27, vilket betyder att vi gått 26 hela veckor i graviditeten. Jag kan själv knappt förstå det, att vi gått så långt och samtidigt så känns det så långt kvar. Det är så tärande att vara så orolig, men visst försöker vi njuta också, för det gör man när magen rör sig och man känner av den lille i magen. Då kan vi känna hopp om att han kanske får komma ut levande till oss och leva här på jorden. Igår(onsdag) inhandlade vi de första "lillebrorkläderna" Ja kläder som inte är ärvda utan köpta enbart för Lillebror. Vi har hela tiden känt att även lillebror ska få saker som är köpta bara för honom, som är förknippade med förväntningarna inför hans ankomst. Vi är ju glada för alla de minnen vi har kvar av Ester och alla inköp som bar så mycket förhoppningar och drömmar. Vi vill ha det till båda våra älskade barn. Om lillebror inte får stanna hos oss, har vi egna minnen och saker från just hans tid. Det kan säkert verka märkligt för en del, men för oss som endast har 100% katastrof bakom oss är detta det enda vi har att förhålla oss till. Men skulle vi inte ha hopp och drömmar kvar så skulle vi ju aldrig vara där vi är idag, med en liten bror i magen, så hopp har vi, den går hand i hand med rädslan och ibland väger den ena mer än den andra men de hänger alltid med.

När vi pratar om det där med hand i hand....Så känner jag ofta att när jag får en lyckokänsla över mig så väcks även sorgen, de ligger så nära varandra, hela tiden. Som när jag och älsklingen handlade kläder till vår lille kille. Då kände jag mig glad och hittade en massa fint och så såg jag en klänning och då kom sorgen....Jag vill ju också få gå och handla till Ester. Varje gång jag känner lycka stinger sorgen i mig samtidigt, den ligger under ytan, men jag lät den inte ta över glädjen för att få handla till lillebror, nej men den fanns med...
Men sen hemma så tog jag fram ett klädesplagg som var inköpt till Ester och kramade om och lät tårarna falla, jag måste ge plats för sorgen med, annars spricker jag...

Nu har jag gråtit ut, nu är det dags för glädje igen, jag ska glädjas åt att gå in i en ny vecka...Lillebror växer sig större och starkare.

Jessica med kärlek som svämmar över och med plats för både sorg och glädje

Ester i mina tankar som alltid!!!

Jag har en vän som mist en släkting för bara några dagar sedan. Det gör ont i mig då jag påminns så om min förlust(och då självklart min mans förlust också) Ett liv som avslutas. Jag förstår ju så väl hur det känns och jag tänker på min vän och hela familjen och sänder dem varma tankar och kärlek.

Läste idag om ett barn på 11 månader som avlidigt efter att ha blivit påkörd av en backande husvagn. Så fruktansvärt tragiskt. Jag har så svårt att acceptera att Esters liv avslutades innan hon fick leva den utanför min mage, men hur accepterar man att ens barns liv avslutas på det viset? Det är ju tyvärr så att man inte har ngt val, man kan ju inte förändra det som skett och det är en hemsk insikt. Tänker på det stackars barnet och på dess familj och jag tänker på min älskade Ester, som alltid finns i mina tankar och i mitt hjärta.

Läste idag igenom kort vi fick skickat till oss strax efter att Ester lämnat oss och grät. Grät för att det är som det är och tårarna föll även för de fina ord våra medmänniskor skrivit till oss. Hur de försöker förmedla hur de känner med oss. Jag inser hur maktlösa de måste känt sig, precis som vi, hur svårt de haft med hur de ska formulera sig, vad ska man skriva,?? vad kan man säga???

Idag (Ja igår egentligen då klockan är över 24) har det också fötts ett nytt litet liv till världen. Ett syskon till ett barn i himlen och ett barn på jorden. Det gläder mitt hjärta varje gång ett barn får födas till världen och leva i den. Stort Grattis till min vän och välkommen älskade lilla liv.
Jag hoppas ju så att vår Ester ska få bli storasyster till ett levande barn här på jorden, rädslan är så stor att det inte ska bli så, men vi hoppas och kämpar för det. Jag tror nog att Ester ser till lillebror i magen min.

Ja, Ester är vekligen alltid i mina tankar och nästan allt som sker omkring mig får mig att tänka på henne..Då ett liv lämnar jorden, då ett nytt liv kommer till världen m.m. Det är så helt enkelt att livet alltid kommer att få mig tänka på mitt älskade barn och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

Hos Ester blommar det för fullt i planteringen nu, äntligen har de små söta lila blommorna slagit ut. Ester vårt hjärta, vår stjärna, vårt allt, hoppas du tycker om din viloplats här på jorden och att du ser ner på den med stolthet. Vi vet att du är med oss, vi tar med dig vart vi än är.

Mitt hjärta är ditt, du lever i mig!!



Vår familjegrav där Esters stoft vilar.

Lillebror!

Jag har ju alltid benämt lillen i magen som Liten och det är lite svårt att vänja sig av med det. Men nu försöker jag att säga lillebror, då vi nu faktiskt vet att det är en lillebror.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag köpt tyg som jag ska sy filt av, precis som jag gjorde till storasyster Ester och att jag skulle lägga in bild på den sen....Nu kom jag ihåg det och ska lägga in det. Lägger även in lite andra bilder på saker vi köpt till lillebror.

Vi föll ju för temat wild från teddykompaniet (tror jag de heter). Det första inköpet som gjordes till Ester var faktiskt en lejon speldosa från dinglisar från teddykpompaniet. Till lillebror kändes det självklart att det skulle inköpas en egen speldosa därifrån, han får en tiger med en annan melodi. Sedan har vi köpt en mjuk tigerskallra, en likadan som storasyster Ester fick med sig, för att vi tyckte det var fint att få ha ngt likadant som storasyster. Sen ett mysigt gosedjur också.

Fina tigerspeldosan från dinglisar



mjuk mysig filt med giraffer, följer vilda temat ;)



Mjuk tigerskallra




Mysig,len och gosig leopard

Det blev en flicka inlägg 2

När vi tog emot alla blommor och kort som alla beklagade vår sorg så grät jag, jag var berörd över att så många berördes av vår Ester och att de tänkte på oss. Ett starkt minne jag har är att jag sa till min älskade man...-Jag vill inte ha det hrä, jag vill ha grattis kort och blommor med glädjekort. Det gjorde så ont då alla dessa kondolenanser påminde oss om att så här var verkligheten, vår älskade dotter dog. Jag ville ju att verkligheten skulle vara som vi drömt om som det borde ha blivit och som skulle ha blivit om inte en bakterie förstört allt.
När någon dör så skickar man ju blommor och kort där man beklagar sorgen och förstå mig rätt, vi uppskattade det absolut.
Men jag förlorade henne inte bara, jag fick henne också och just den bekräftelsen att få ett sådant kort hade värmt så otroligt mycket. Ett minne av det.
Nu har vi av vänner och släkt verkligen blivit bekräftade som föräldrar och Ester har verkligen blivit bekräftad så vi har underbar människor omkring oss.
Men just att se det där kortet "Det blev en flicka" just det kortet vi inte fick väckte så mycket i mig, saknaden av det som inte fick fortsätta, ett liv, en ljuvlig liten Ester som är så oerhört älskad och saknad.
Så till alla som funnits för oss, ni har gjort så mycket fint och funnits där för oss. Tack!!!

Det blev en flicka!

Jag var häromdagen och skulle handla ett kort att skicka till en vän. Och i kortstället såg jag dessa kort som man ger till de som fått barn.....
Det blev en flicka!!!
Jag fick aldrig ett sådant kort då vi fick Ester :( och det gör ont. Jag hade velat få ett sånt. Men vi fick kondoleanser, blombuketter och kort med beklagar sorgen på. Det kändes såklart jättefint att man tänkte på oss. Men glädjen då? Glädjen vi också kände över att få ett sånt ljuvligt och perfekt flickebarn! Vi var ju också så stolta! Det blev en ficka, för det blev det. En alldeles underbar dotter fick vi och hon finns kvar, i oss, i våra hjärtan, i våra minnen, en familjemedlem som inte får leva med oss men ändå är så med... Ja för oss är hon så tydligt med hela tiden, vi räknar med henne och pratar om henne jämt, hon har en självklar plats i vår familj och framförallt i våra hjärtan. Vår älskade lilla flicka.

Jessica

Känslostorm, tankestorm och rejäla käftsmällar!

Det har varit en tid nu med mkt tankar och känslor och jag har inte riktigt orkat med att skriva. Det är verkligen kaos i mig.
Saknar Ester så oerhört.

Jag vet att det lilla syskonet i mig är en egen person och inte det minsta kommer att kunna fylla Esters plats. Men någonstans i mig har jag nog tänkt och försökt lura mig själv att när syskonet kommer ut så kommer allt att bli bra. Jag vet ju att det inte blir så, Ester kommer ju aldrig tillbaka och vi kommer ju alltid att sakna henne. Jag tror att det är för att verkligheten gör alldeles för ont som jag ibland flyr in i såna önsketankar. Tankar som att då blir det bra igen. Men gång på gång kommer de där käftsmällarna och huggen i magen och hjärtat. Vi får aldrig mer hålla om vår älskade Ester och det gör så djävulskt ont. Älskade Ester hjärtat, vad du fattas oss. Du är alltid i mina tankar och kommer alltid att vara så högt älskad.

Idag var vi och gjorde ett könsultraljud. Vi kände att vi nog behövde få veta vad det är för en filur som gömmer sig i magen, för att få förbereda sig på ngt vis. För vi behöver inte överaskas av könet, nej för oss kommer överaskningen vara ett skrik, en levande bebis, ååå som vi hoppas på det.
Så ligger jag där på sängen och läkaren frågar om det är första barnet, nej andra svarar jag. sen kom följdfrågan:
-vad blev det första? en tjej svarar jag då.
-Okej! vad tror du att det är nu?
Jag tror ju på tjej för att jag mår likadant och allt är likadant, men annars vet jag inte...
Sen förs "dosan" över magen och jag ser vad jag tror är en pung, men inget sägs ännu, han för "manicken" fram och tillbaka över de nedre regionerna, är det svårt att se frågar jag?...
-Jag anar säger han, men vänta lite....
-En pojke! säger jag, då jag ser en snopp och jag kände sån lycka, vår lilla kille... Vår bebbe, vår Liten.
-Japp säger han det är en pojke, GRATTIS!!
Där trodde ju han att lyckan var för att vi skulle få en av varje, och ja det blir det ju, vi har nu fått en av varje, men än så länge är det bara en som lever....Och vi hoppas att vår lille kille får komma ut levande till oss.

Där kom käftsmällen och huggen i hjärtat....På väg hem i bilen brast jag i tårar, för så borde det ju ha varit, sån lycka över att vi hos oss skulle ha fått ett barn av varje kön, lyckan borde vara total...Men ett av våra barn får inte leva hos oss. vår älskade lilla Ester som inte får träffa sin lillebror och lillebror som bara får Se Ester på kort och besöka hennes grav och plantera blommor och sköta om stenen med oss.....
Verkligheten gör för ont. Jag är så ledsen över att inte få känna bara ren lycka i denna graviditet. Att sorgen jämt går där sida vid sida. Jag känner bara lycka över att lillebror kommit och hoppas så att han ska få leva, men det påminner mig ju också så mycket om Ester och då kommmer ju sorgen....Jag måste ju leva med det för resten av livet. Sorg och lycka hand i hand.

Mina små hjärtan. Jag älskar er så, mina underverk, våra barn. Våra mirakel.

Mamma Jessica

Ledsen!

Ja, ledsen i hjärtat är jag ju varje dag och kommer att vara det så länge jag lever. Visst kommer jag nog också att kunna känna mig lycklig på samma gång, men sorgen av att Ester inte finns med oss och delar livet med oss finns ju alltid där. Sorg och lycka kommer för alltid att gå hand i hand.

Nu har vi haft bröllopsdag den 28 juni och den 30 juni var det Esters 9 månaders dag och jag har varit så nere och ledsen. Det har känts så där extra tungt i hela mig.
Idag så bröt jag ihop totalt och verkligen låg och kramade kudden för det var så tomt i mun famn. Jag saknar min älskade bebis så jag går sönder. Idag har jag skrikit -NEEEEJJ om och om igen, jag har skrikit jävla bakterier och VARFÖR??? och Förlåt mig till min älskade Ester. Det gör så ont och jag vill inte, jag vill inte behöva leva resten av mitt liv, utan min älskade dotter. Jag vill inte att det ska vara sant. Var är min bebis? Hon skulle ju vara här, hur faan kunde det gå så fel? Jävla bakterie. Min älskade bebis dog i min mage, min kropp sa inte till om vad som hände i mig. Hur kan en kropp skapa något så underbart som Ester och sen också göra så att jag mister henne?

Jag har fått höra att jag ser glad ut. Och ja, jag kan skratta och känna glädje då jag ser någon annan lycklig och då jag får höra roliga saker. Men smärtan i mig syns inte alltid, inte ens i mina ögon. Nej, man blir expert på att spegla ut det man ser, nämligen ser man glädje så speglar mina ögon det. När man är i den mest akuta sorgen kan man inte det, men sen kan man det. Det är ju bra.
Jag känner att jag blir ledsen då jag får höra det, mest för att jag blir så osäker på vad de som säger så menar. Förstår de att även om jag ser glad ut och ibland också kan känna en del lycka så finns smärtan och sorgen där samtidigt? Jag vågar inte fråga, men egentligen borde jag väl det. Sorgen kommer jag alltid att bära med mig, men jag kommer också att bli bättre på att också bära lycka. Men just nu är smärtan och sorgen större än glädjen, glädjen varar så korta stunder just nu och fyller mig aldrig helt... Förstår de omkring mig det? Jag hoppas det.

Jag har hopp om och tror att Liten kommer fylla vårt liv med så mycket glädje och energi som kommer att göra det lättare med tiden att leva med sorgen, saknaden och längtan efter Ester. Om Liten får leva. Men det är en väldigt tuff resa.
När vi satt i väntrummet då vi skulle till barnmorskan sist, såg jag än en gång på en plansch där en nyfödd liten skrikande bebis lyfts upp och så bara slog det mig på nytt, det där fick vi inte uppleva....En skrikande bebis, en skrikande Ester...Vi hoppades hela tiden på att hon skulle göra det, att de sett fel, men hon skrek inte... Och jag slogs av att vi kanske inte får uppleva det, denna gången heller. Och mina ögon tårades....

Jag bad faktiskt högre makter under Esters graviditet att låt mitt barn få leva...Hon fick inte det. Vad ska jag göra nu. Vi får lämna in odlingar för att kolla om jag har bakteriväxt i urinen...Men jag vet ju så mycket annat som kan gå fel, men jag vet att de inte kan kolla oss för allt, det skulle aldrig hinnas med.

Jag längtar efter Ester, men vet att jag inte kommer att få träffa henne mer i detta liv. Jag saknar henne så.
Jag längtar efter Liten och hoppas så att h*n får leva och växa upp med oss, att vi får uppleva ett liv tillsammans. Lite är och kommer bli lika älskade som storasyster Ester.

Kram från Jessica med sprängande huvud.